Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Rödgrön medvind. Poeten Gustaf Fröding, som står staty i Karlstad, skulle ha gillat opinionsläget i hembygden inför valet 2010.

Veckans Fokus

Karlstad visar vägen

Som Karlstad röstar, så röstar Sverige, visar tidigare val. Fokus Ulrik Petersson skildrar ett lojt och vankelmodigt Karlstad.

Regnet hänger i luften när Margot Wallström ska inleda sitt tal inför några hundra trogna anhängare utanför Värmlands Museum. Hon bär svart täckjacka och värmande sjal.

Från sin plats vid pulpeten kan hon se parkens nakna trädkronor och fasaden av gamla Sandgrund,
danspalatset som lades ner två år in i regeringen Reinfeldts mandatperiod.

[[Margot Wallström]] må ha levt som EU-kommissionär i Bryssel i tio år, hon må flygpendla till nya jobbet på FN i New York.

Men här är hon värmlänning. Hon som träffade sin Håkan bland de buggande paren på logdansen i Blomsterhult och hånglade upp honom i partikamratens blåa Golf. Hon som blev kulturminister på 90-talet, vägrade bo i Stockholm och öppnade regeringsfilial i landstingshuset i Karlstad.

Det pratar de fortfarande om på stan.

Deras Margot.

Som mest lyser med sin frånvaro nuförtiden.

Plikttroget står hon där i Värmlands huvudstad och pratar solidaritet och välfärd, föredrar grundfrågorna, nämner överhuvudtaget inte statsminister Fredrik Reinfeldts namn.

Samtidigt, på Norra Bantorget i Stockholm, plockar [[Mona Sahlin]] upp slagträt.

– Ve den skeppare som lämnar skutan när vågorna går höga! ryter hon med indignation.

Det är inte bara skepparen Reinfeldt hon svingar mot, även [[Göran Hägglund]], [[Maud Olofsson]] och [[Jan Björklund]] får varsin rejäl omgång.

Senare under sommaren sitter de, Margot och Mona, sida vid sida i SVT-studion i Almedalen. Wallström ska ge partiet extra skjuts, men hennes blotta närvaro gör att partiskutan börjar kantra. Nästan alla frågor handlar om Sahlins låga förtroende, om hur och när Wallström ska återvända.

På Norra Bantorget hämtar Mona Sahlin hem poängen.

– Nu vill jag ta över rodret!

Det är den första maj 2010 och kampanjerna inför det som ska kallas ett ödesval har just börjat.

Fullkomligt frå vette!
– Raymond, han här vill veta vad du tycker om valet. Säg nu vad du tycker!

Min ankomst till hamnområdet i Karlstad har inte gått obemärkt förbi. Journalisten från Stockholm är här.

Raymond säger vad han tycker:

– Mona Sahlin, hon är ju fullkomligt frå vette! Slätar av en flata och hamnar på förstasidorna!

Jag ler lite nervöst.

Det är först när vi skiljs åt som jag funderar över vad Raymond egentligen är upprörd över. Mona Sahlins kyss med RFSL-ordföranden Ulrika Westerlund i fjol betraktades av många som ett bevis på hennes engagemang i hbt-frågorna. Andra var inte sena att tolka in den pr-mässiga aspekten i »kysskuppen«.

Raymond må vara en heterosexuell arbetargubbe som inte har så mycket till övers för vare sig bögar eller flator. Men det utesluter inte att han också kan vara trött på att så mycket inom svensk politik i dag ska stå i direkt samklang med nästa veckas opinionsundersökning.

Och det kan faktiskt vara så att Raymond på lastkajen känner sig sviken av det gamla arbetarpartiet.

Jag är i Karlstad den här sommaren för att fånga valrörelsen. Det sägs om Karlstad att det är ett Sverige i miniatyr. Här bor knappt en procent av landets befolkning, en skärva som i varje riksdagsval lyckas spegla hela riksbefolkningen.

Älven har bestämt stadens utseende. Karlstad tar plats mitt i Klarälvens delta. I norr ligger de invandrartäta stadsdelarna Rud och Kronoparken, längs den östra älvgrenen närmare innerstaden dominerar villorna i Sundsta som i folkmun kallat Guldkusten, och vid deltats södra mynning formar Den vita staden, miljonprogramshusen på Orrholmen, ett enormt skepp med fören riktad mot Vänerns vatten.

I hamnen har det danskregistrerade fartyget Nina Bres lagt till. Hon ska skeppa värmländskt timmer till Spanien och Marocko. Bengt Johansson står i blå skyddshjälm under julisolen och dirigerar lastarbetet.

– Det värsta som hände var ju att Anna Lindh blev mördad. Hon var ju en perfekt statsministerkandidat, säger Bengt samtidigt som han talar med kranföraren över komradion.

– Tror du vi kan räkna av hur många vi får ner i tvåaluckan?

En metallisk röst väser till svar:

– Tänker!

– Va sa du?

– Jag tänker!

De flesta hamnarbetare jag möter drömmer om ett maktskifte i Sverige. De sympatiserar med någon slags vänster och tillbringar sina dagar på en arbetsplats med en traditionellt stark fackföreningsrörelse.

– Moderaterna, fortsätter Bengt på sin breda värmländska, de har ju till och med lurat sossarna ute i brukssamhällena. Jag har en käring som kommer från Svanskog. Där var de ju sossar ut i fingerspetsarna. Så började det privatiseras. Nu är lasarettet i Säffle nedlagt. Du vet, patienterna blev inte lika intressanta som ekonomin.

Fyra år med borgerlig regering har förändrat Karlstad. Ica-affärerna säljer inte bara mjölk och ost utan också receptfria läkemedel. Apoteket i Bergviks köpcentrum drivs numera av ett riskkapitalbolag. Bilprovningen i Våxnäs Industriområde har slutat att kalla bilägarna till kontrollbesiktning, de skickar i stället en vänlig inbjudan.

Största skillnaden är kanske här, som på andra platser i landet, själva kneget. Om man har något eller inte, och hur man har det på jobbet om man nu har något.

Ta Robert Lander. Som har arbetat i hamnen från och till i åtta år och drömmer om en fast anställning som Vänerhamn knappast kan ge honom eftersom bolagets resultat stadigt sjunker. Han har vägrat söka jobb på andra orter än Karlstad och blivit avstängd från sin a-kassa.

Han har så att säga drabbats av regeringens politik. Han borde väl lägga en röd röst på valdagen?

– Jag har inte bestämt mig. Jag brukade ju rösta på socialdemokraterna, men förra gången blev det blankt. Jag känner inget förtroende för Mona Sahlin. Hon har förbrukat mitt förtroende. Sossarna borde ha en stark ledare och just nu känns de rödgröna inte så enade.

På partiets affischer står Mona Sahlin i en bygghiss. Svart kavaj, knälång kjol och bygghjälmen på. Retoriken är solklar. Men räcker det för att mobilisera landets lågavlönade arbetare?

– Fortfarande spökar tobleronen.

Orden kommer från Peter Franke på Värmlands Folkblad. Han suckar;

– Och så tror man inte riktigt på en kvinnlig ledare. Men det känns ju ynkligt efter så många år med män.
Peter Franke är ledarskribent, chefredaktör och ansvarig utgivare.

– Jag har precis läst Mona Sahlins bok. Den är som ett långt tal, kopplat till hennes ideologi. Jag tycker det är för lite av den varan. Politiken i dag handlar för mycket om ministrarnas affärer, om pr-byråer, Verklighetens Folk. Det är alldeles för mycket pseudodebatter.

Karlstad är den stad där svenskarnas samlade politiska åsikter representeras bäst. Richard Öhrvall, analytiker på Statistiska centralbyrån, har kört resultaten från de fyra senaste valen i sin dator. Karlstad avviker minst från riksgenomsnittet.

– Jag tittar hur rösterna fördelas mellan partierna på kommunnivå och sedan hur det förhåller sig till riksresultatet. I valen 1998, 2002 och 2006 har Karlstad avvikit minst från riksresultatet, säger Richard Öhrvall.

Detta trots att Karlstad i förra valet röstade fram en lokal rödgrön majoritet.

– Det var helt enkelt väldigt jämnt i förra valet. Även om Karlstad så att säga landade fel så är Karlstad den kommun där man röstar mest likt landet i stort. Den genomsnittliga avvikelsen från riksresultatet var bara 0,5 procentenheter i förra valet.

Peter Franke har jobbat i 35 år på tidningen som bevakar Sveriges mest typiska väljare. Han om någon borde väl kunna känna vartåt vindarna bär här.

– Det ser ut som om vi kommer fortsätta ha en blå regering på riksplanet. Men mycket talar för att vi kommer ha en fortsatt rödgrön majoritet i Karlstad. Här är oppositionen för svag. De har inga vinnarfrågor.

Inget maktskifte någonstans, alltså. De lokala politiska bråken under mandatperioden om den nya simbassängen, hastighetsgränserna i länet och vilken sorts grus det ska vara på cykelbanorna entusiasmerar inte tillräckligt.

Och tydligen inte heller den nationella politiska scenen. Ödesval?

Dagen då [[Gudrun Schyman]] bränner 100 000 kronor på ett pr-bål i jämställdhetens tecken, toppar Folkbladet sin nyhetssajt med att stadens speedwaylag Valsarna förlorat mot Piraterna.

De fattar ingenting!
Ett år före valet, närmare bestämt onsdagen den 23 september 2009, har stadsbyggnadsnämnden möte i stadshuset i Karlstad. Den sista punkten denna eftermiddag är känslig. Vid paragraf tjugo står: »Förslag att ändra namn på kvarteret Negern i Karlstads kommun.«

Under året har Afrosvenskars riksförbund och Centrum mot rasism tryckt på för att få kommunen att byta ut det ålderdomliga kvartersnamnet med något annat. Men bytet är inte självklart. Stadsarkitekten Kerstin Berg, till exempel, kan inte förstå att namnet kan uppfattas kränkande.

Bara ett par dagar före omröstningen har det varit köpfest på en nyöppnad Konsumbutik i Kronoparken i norra delen av staden. Gratis kurdisk dolma, iranskt asch, bosniskt pitabröd och marockansk soppa. Man har firat Eid Al-Fitr, finalen på den muslimska fastan.

Ramadan omsätter en miljard kronor i Sverige. Vinstmöjligheterna är stora och när jag träffar Ibrahim Omar på Islamiska kulturföreningen i juli, tio månader senare, säger han:

– Att få en moské i Karlstad skulle gynna hela länet, inte bara muslimerna. En moské i centrum skulle dra en massa folk till staden, och de skulle spendera pengar här. Vi ligger strategiskt mitt emellan Oslo och Stockholm. Det finns en massa fördelar. Men det är inte många politiker som förstått det ännu.

Han är elegant klädd i dubbelknäppt kostym. Då och då piper mobiltelefonen till. Han arbetar som rådgivare åt invandrarentreprenörer och tar aldrig ut bluetoothsnäckan ur örat.

– Men, försöker jag, har du försökt sälja den idén till kommunen? Muslimerna som en köpstark grupp?

Han skrattar.

– Ja, det har jag. Men de fattar ingenting, politikerna förstår inte potentialen.

Kvartersnamnet Negern tas till slut bort. Men både Henrik Lindblom, folkpartist i byggnadsnämnden, och Peter Kullgren, kristdemokrat i kommunstyrelsen, säger till tidningarna att namnet borde ha fått vara kvar.

Kommunpolitikerna träter om de ska stryka kolonial retorik eller inte.

Muslimerna i de invandrartäta områdena Kronoparken och Rud drömmer om en moské.

Här, i det som integrationsminister Nyamko Sabuni kallar »utanförskapsområden«, har inte mycket hänt på fyra år. Få upplever att det där utanförskapet skulle vara brutet. Enda påtagliga nyheten för muslimerna här är att de blivit vräkta från samlingslokalen i innerstaden och flyttat ut hit, en trappa ner från markplan.

Det är över hundra personer på plats när imamen Abo Iz avslutar fredagsbönen denna valsommar. Utanför träffar jag Aram Rahmani. Han är 18 år.

– Jag har sökt massvis med jobb, men jag får inget, säger han.

Han läser fordonstekniskt program. I september ska han välja parti för första gången:

– Jag ska rösta på sossarna, men jag vet inte om jag kan lita på någon av politikerna.

Historiskt har invandrarrösterna varit en trygg källa till makt för socialdemokraterna. Men är det så nuförtiden?

I Statistiska centralbyråns riksmätning i våras tappade Mona Sahlins parti nio procentenheter bland väljare med utländsk bakgrund jämfört med före förra valet, medan Fredrik Reinfeldts moderaterna ökade med drygt sju procentenheter.

Ibrahim Omar passar uselt in på fördomen av invandrare som socialdemokratiska bidragskramare. Något han har gemensamt med de flesta nya svenskar jag träffar i Karlstad. De är småföretagare med skilda politiska preferenser.

Ibrahim kom till Värmland från Somalia 1992. Kunde engelska, arabiska, tyska och lärde sig snabbt svenska. Flyttade till Grums, jobbade som tolk och fick sedan jobb på Kronofogdemyndigheten bland 60 sökande. Efter fem år i Grums flyttade han till Karlstad. Nu hjälper han entreprenörer att starta eget, förverkliga sina drömmar.

Han röstade på socialdemokraterna i förra valet, men trots att hans parti förlorade är han nöjd efter fyra år med [[Fredrik Reinfeldt]]. Och i höstens val kan han tänka sig att rösta på ett borgerligt parti.

– Det är viktigt att unga får jobb och då är alliansens politik bättre med sänkta arbetsgivaravgifter. Det känns som om det har blivit lättare för företag under de borgerligas tid.

Han ler avväpnande när jag frågar om de olösta, strukturella integrationsproblemen.

– Om du vill ha integration, så finns det här. Om du kommer på fredagsbönen träffar du människor från hela världen: från Mellanöstern, från Somalia, Pakistan, Kurdistan, Afghanistan, Bosnien. Alla är här!

Jag hade verkligen funderingar!
Utanför domkyrkan träffar jag Hanna Rosell. Hon kommer gående nedför Herrgårdsgatan med sin knähund, dvärgpinschern Monster.

Hon är 30 år, arbetar som kommunikationsrådgivare på en webbyrå och bloggar; små anteckningar om vänner, böcker och roliga utekvällar.

En sak har partierna uppfattat riktigt; Hanna och hennes kompisar lever stora delar av sina liv på nätet. Så centerpartiet lanserar quizzet »Hur mycket Maud är du?« som en Iphone-app och från alla partihögkvarter utgår generalorder: Visa er på internet!

I Karlstad har alla partier lite spridda bilder på Flickr, några videoklipp på You­tube och kandidater som bloggar. Moderaterna har lagt ut sin kampanjsida »Vi som älskar Värmland« på Facebook.

Men nästan ingenstans i det digitala Karlstad är politikerna beredda att lyssna. Många kandidater pratar gärna väder vid valstugorna på torget, men förstår inte nyttan av att göra det på Twitter. Den gamla megafonprincipen dominerar.

På konservativa Nya Wermlands-Tidningen pågår en bloggduell mellan blocken. Monica Gundahl bloggar för socialdemokraterna. Jag googlar henne. Inte mycket finns att hämta. På Facebook ser jag att Monica är singel och gillar män. Hon har 151 vänner, en är socialdemokraterna i Värmland. Hon gillar Gustaf Fröding och gick Solbergaskolan på gymnasiet. 46 år, fritidskonsulent, fullmäktigeledamot både i landstinget och Karlstads kommun. Tvåa på landstingslistan i centrala valkretsen.

– Jag tycker det är svårt att blogga, säger hon. Det är inte bara att rapa ur sig saker, jag känner att jag måste ligga på en viss nivå. Men du måste vara med i de sociala medierna.

Det hon har fått mest respons på var nyheten att hon skulle bloggduellera. Själva bloggen är rätt död.

Om det var ett brinnande engagemang som tycktes styra Barack Obamas gräsrotskampanjer, så är det en annan känsla som ligger bakom de svenska politikernas medverkan i de sociala medierna. Rädsla. Rädsla att vara utanför, av att inte synas och hänga med.

För ett år sen kontaktade Hanna Rosell både moderaterna och socialdemokraterna i Karlstad för att erbjuda dem sina tjänster. Ingen verkade intresserad.

– Jag hade nog förväntat mig att fler skulle satsa på sociala medier inför valet, speciellt med tanke på allt prat om Barack Obama och hans valkampanj. Men jag tror att de helst inte vill ta hjälp utifrån.

I ett av sina få blogginlägg denna sommar skriver Monica Gundahl om en opinionsundersökning som visar att få väljare vet vilka namnen på riksdagslistorna är:

»Såg på tv i morse att människor har litet förtroende för sina lokalpolitiker! Vet inte riktigt hur detta går ihop när man också förstått att människor inte vet vilka som är lokalpolitiker. Svårt detta med att vara både ’vanlig’ människa och ’politiker’.«

– Då hade jag verkligen funderingar kring vad det är som driver mig, suckar Monica samtidigt som hon scrollar nedåt i bloggen.

Hon har skrivit tio inlägg i bloggduellen. Om fattiga barn, sjukvård och båtbussarna i Karlstad.

En »Anna« och en »Arne« har kommenterat. Efter ett tag kommer det fram att signaturen Anna är en kompis till Monica. Vem »Arne« är vågar jag inte fråga.

Under onsdagskvällen spelar Hanna Rosell skivor på krogen Blå vid Stora Torget. Samtidigt som hon byter låtar postar hon ett inlägg på sin blogg:

»Spelar varannan kvinnlig artist, varannan manlig. På ett ungefär. Och det är inte ett dugg svårt.«

Dagen efter öppnar sig himlen över Karlstad och ett monsunliknande skyfall öser ner över staden. Min telefon piper till.

»Vill du följa med på grillfest ikväll?«, undrar Hanna Rosell.

Grillningen sker på pr-byrån Ord & Bild. Jag hälsar artigt på alla och under kvällen hör jag mig för om folks politiska åsikter. En är övertygad ateist men jobbar åt Svenska kyrkan. En annan har gjort flera partsympatitester men hamnar alltid på folkpartiet och kan för sitt liv inte förstå varför.

En tredje vill inte prata politik alls. Däremot snackar han gärna lajv. Liksom lättare att diskutera fantasivärldar än realpolitik.

En köttbuffé dukas upp mitt på kontoret.

Andreas Stjärnhem, producent och storyteller på pr-byrån, och hans kollegor ska i höst fila på varumärket för det nybyggda kongress- och konserthuset Karlstad CCC som ska locka besökare med feta plånböcker till regionen.

Framtidstron är stark i de här delarna av Karlstad. Tjänstemanna- och kreatörsmaffian har en vision om 100 000 invånare i staden. Man ser få brats i backslick och rosa skjorta i Karlstad, men däremot den medelklass som förde Fredrik Reinfeldt till makten för fyra år sedan, människor som är nöjda med utvecklingen i Sverige.

Det ska löna sig att arbeta och det kan inte få vara fult att tjäna pengar. Delar av de gamla hamnstråken ska byggas om till attraktiva bostadsområden för stadens köpstarka invånare. Karlstad har fått ett höghus designat av stjärnarkitekten Gert Wingårdh.

Vad finns det då för skäl att byta makthavare?

Andreas Stjärnhem brukade rösta på folkpartiet förr i tiden. Han säger sig vara klart mer höger än vänster.

– Fri marknad är en jätteviktig grej för mig, jag tror att det är det enda som kan flytta landet framåt. Och jag tror på den fria viljan, alla ska ha ett fritt val.

En typisk allianssympatisör, tänker jag.

Visst, han ser gärna en fortsatt borgerlig regering. Men han tänker inte rösta på den.

– Jag ska rösta blankt, säger han.

– Varför då?

– Jag brukar säga att jag är hardcoreliberal. Jag tycker inte det finns något politiskt alternativ för mig. Så jag missnöjesröstar.

Han – pr-konsulten – låter plötsligt som gubbarna i hamnen.

– Jag skulle vilja att politikerna stod upp för sakfrågorna mer, det är en riktig jävla röra nu. Politikerna måste börja tycka någonting. Just nu känns det som det är lite för mycket pr-byråer inblandade.

Jag kommer att tänka på en skylt inne i Värmlands museum, strax intill platsen där Margot Wallström talade på 1 maj. På skylten fanns ett ordstäv:

»Värmland är inget landskap. Värmland är ett sinnestillstånd.«

Under en sommar har jag studerat Karlstad. Jag har stått i hamnen och lyssnat på socialdemokrater som är föga övertygade om att deras parti kan lösa landets problem, men ändå kanske ska orka resa sig ur sofforna på valdagen för att välja det sämsta av två dåliga alternativ.

Jag har följt kampen för ett mer deltagande liv i de invandrartäta förorterna där en del gamla socialdemokrater upptäckt att ett borgerligt Sverige kanske duger lika gott som det socialdemokratiska land de flydde till.

Jag har mött de unga entreprenörerna i det välmående Karlstad, kreatörer som upplever en frihet och en trygghet med fortsatt borgerlig regering, men som ändå tänker rösta blankt.

Sveriges mest typiska väljare har ryckt på axlarna, skakat på sina huvuden och sagt: Jag vet inte. I detta val, där det bara finns två alternativ och borde vara enklare än någonsin att ta ställning, är över en miljon svenska väljare fortfarande osäkra på om de ska rösta – och hur.

Förmodligen finns det en värmlänning i oss alla.

Peter Franke, den socialdemokratiska ledarskribenten, frågade mig retoriskt:

– Du kanske har hört det värmländska uttrycket »dä ordner sej«?

Jag nickade och Franke fortsatte:

– När Sören Gyll var chef på Hagfors Järnverk så kallade han oss Nordens spanjorer. Om något går snett så är värmlänningarna överseende. Allt ordnar sig, mañana.

En valrörelse är inget landskap, en valrörelse är ett sinnestillstånd.

Nu säger politikerna att det är ett ödesval. Men väljarna ser inte dramatiken.

I slutet av augusti gör Margot Wallström en ny insats i Karlstad. Hon och Mona Sahlin träffar Håkan Loob, vd för Färjestads BK. De går runt i den kaffesponsrade hockeyarenan. Margot håller sig i bakgrunden, Mona talar.

I TV4-nyheterna den kvällen matas väljarna med följande budskap från stadens största politiska profil:

– Blir du socialdemokraternas hemliga vapen i valrörelsen?

– Nej, verkligen inte. Jag har väldigt få tillfällen att överhuvudtaget följa med i valrörelsen. Det här var ett tillfälle för mig att heja på Mona.

Läs mer
Även för fyra år sedan besökte Fokus Karlstad för att försöka förutspå valresultatet. Undersökningen 2006 visade att alliansen skulle vinna, vilket ju visade sig stämma.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera