Som Karlstad röstar, röstar Sverige

När hon fixerar ögonen i höjd med romflaskorna ger hon det ofelbara intrycket av att ha bestämt sig. Hon bär huvudet högt, som garanterade hennes väldiga röda burr visshet, eller åtminstone beslutsamhet. I själva verket funderar hon ännu när hon skriker i bartenderns öra.

Frågan som ställts henne handlar om att välja: Vilket parti kommer du att rösta på i riksdagsvalet? Den är bedrägligt enkel. Det finns högt räknat tio alternativ, kanske bara två. Men när man bryter ner spörsmålet räknas övervägandena i hundratal, som alla kräver svar. Man läser på, men upptäcker att ju mer man vet om ett parti desto svårare blir det att tycka om det. Villrådigheten får majoritet. Ole-dole-doff framstår som en lösning.

Hon heter Katrin och hon skulle väl vågat säga sitt efternamn om det inte vore för att det här är lite pinsamt. Vem vill proklamera att man inte har en aning om hur hög skatten blir vid ett maktskifte? Vem vill säga att man inte riktigt vet vad man ska använda sin främsta demokratiska rättighet till?

Det är på Sommarplaza, en imposant nöjesinrättning. Utifrån sett, från Västra torggatan, förefaller det vara en ordinär krog.

Den sortens servering som detta land av småstäder, vilka lokalbefolkningen vill kalla mellanstora, kryllar av. En bar, ett kök, en glasveranda. Tågstationen – i detta fall Karlstad C – på ena sidan och någon form av vatten – i detta fall Klarälven – på den andra.

Men innanför döljer sig en kaotisk fest. Småstadens stillsamma fasad sänder ut en signal, men ger ett helt annat svar.

Det är i början av augusti. I februari, när Fokus första gången talade om valet med några av Karlstads drygt 82 000 invånare, var responsen en förvånad skakning på huvudet. Nu har plötsligt valrörelsen blåst in. Nu undrar Karlstadborna nyfiket: Blir det socialdemokratisk eller borgerlig regering? De bär själva på svaret.

James Stewart, filmhjälten, spelar i 40-talsrullen »Magic Town« en opinionsundersökare som upptäcker den lilla staden Grandview. Invånarna är en exakt återspegling av USA:s befolkning och mätningarna blir makalöst träffsäkra. Principen är densamma i dag. I Sverige heter Grandview Karlstad.

Den gamla handelsstaden som Gustav Vasas yngste son en gång grundade är ett Sverige i miniatyr. I nästan allt statistikerna mäter upp –a andel förvärvsarbetande, invandrare, förtidspensionärer, hemmaboende ungdomar, barn per familj – hamnar Karlstad på riksgenomsnittet.

Och i vallokalen beter sig Karlstadborna exakt som svenska folket i stort. Richard Öhrwall på Statistiska centralbyrån har kört valresultaten från de tre senaste riksdagsvalen i sin dator. I genomsnitt avvek Karlstads röster bara 0,5 procentenheter per parti från riksresultatet. 2002 endast 0,4 procentenheter.

– I Karlstad finns de mest typiska väljarna. Vill man veta vilka partier som vinner valet ska man fråga Karlstadborna. Deras svar motsvarar hela landets, säger han.

Som Karlstad röstar, röstar Sverige. Som Katrin röstar, röstar Sverige.

– Jag är så förbannat oinsatt. Men man måste ta sitt ansvar och rösta annars kan man inte gnälla sen, säger hon där i baren.

Hon är 28 år, förskollärare. Hon funderar mycket länge på den bedrägligt enkla frågan om partier hon ställts inför.

Till slut väljer hon. En söt sak, med efterhängsen smak av hallon och citron, oklart namn.
Det finns ett tydligare svar: De borgerliga vinner. I en unik mätning har Demoskop på uppdrag av Fokus och Aftonbladet frågat Karlstadborna hur de skulle rösta om det vore val i dag. Resultatet: en klar övervikt för den borgerliga alliansen.

Tillsammans får de fyra partierna 50,9 procent av rösterna. Socialdemokraterna och deras stödpartier bara 46,5. Såväl miljöpartiet som kristdemokraterna hamnar över spärren på fyra procent.

– Det går inte vara säker på att Karlstad kommer att rösta som riksgenomsnittet även i det här valet. Men tesen om Karlstad som ett Sverige i miniatyr tycks stämma. Det förefaller finnas en borgerlig ledning och socialdemokraterna ligger på en historiskt låg nivå, säger Markus Uvell på Demoskop.

De typiska svenska väljarna är alltså inställda på maktskifte. Varför då? Vilka frågor i denna valrörelse tycker de mest typiska väljarna är viktigast?

Möjligen finns svaret utanför Konsum i Kronoparken, ett invandrar- och studenttätt höghusområde i utkanten av Karlstad. Det är en torsdag, sex veckor före valet. Socialdemokraterna har bullat upp kampanjmaterialet på ett litet bord. Två riksdagskandidater och ett kommunalråd delar ut godis och argument.

En bit därifrån står Rauni Olsson, 69. Hennes röst är svag, men hon säger något som återkommer gång på gång när man pratar politik på arbetsplatser och torg i Karlstad denna tropiska sommar.

Det har att göra med vården och med misstron. Socialdemokraterna styr i Karlstad kommun. Men de borgerliga har majoritet i landstinget. Där råder konstant rötmånad. Ekonomin kördes i botten av socialdemokraterna i slutet av 90-talet, och de borgerliga har inte lyckats få ordning. I våras var sjukhussalarna så fullbelagda att det inte fanns plats för akutpatienter. Det var då Rauni Olsson verkligen började tveka.

– Jag är ju socialdemokrat. Men som det var i landstinget, jag tänkte nästan rösta på borgarna. Ska jag rösta överhuvudtaget måste någon visa att de verkligen bryr sig om oss gamla, säger hon.
Vården ligger näst högst i de mätningar som SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör över vilka frågor väljarna i hela landet tycker är viktigast. Men Rauni Olssons betyg på vården har ingen koppling till det Berit Högman, riksdagskandidaten med godiset, pratar om.

– Jag tror ändå att Karlstadborna tror väldigt mycket på framtiden. Vi är en kommun som växer mycket. Det har byggts mycket, Ikea ska öppna butik, det går bra för oss, säger hon.

Hon sitter redan i riksdagen. Nu är hon hemma för att bli återvald. Utanför Konsum praktiserar hon den socialdemokratiska taktiken: mobilisera de egna soffliggarna.

Ungdomsförbundet SSU startade redan i vintras. Anna Sjödin, ordföranden, sprang omkring i snöblasket, knackade dörr i bostadsområdena och levererade samma tvärsäkra underrättelse:

»Vi har visat att vi kan ta hand om Sverige.« »De borgerliga är samma gamla höger.« »Alla ska med.«

Men om väljarna inte upplever det så?

Om det inte spelar någon roll vad Göran Persson säger om kampen mot demenssjukdomar för att man redan har glömt att man hade förtroende för politiker och bara minns att landstinget inte går att lita på?

Rauni Olsson står tio meter från Berit Högman, men i verklighetsbeskrivning räknas avståndet i mil.

Sex veckor före valet minglar Fredrik Reinfeldt och hans tre allianskollegor på en sandstrand. Det är vid det stora badet i Bomstad vid Vänern. Ballonger och begeistrade sympatisörer. En handfull semesterfirare.

– Som vanligt är alliansen på plats mitt i verkligheten, säger moderatledaren.

Han pratar en del om vården, men inte mycket. Han måste prata jobb. Arbetslösheten ska bli hans statsministerbiljett.

Christian Holm, 30-årig lokal riksdagskandidat, följer noggrant partiledarens upplägg. Han driver personvalskampanj. Far runt i bil med texten »Kryssa Christian«, har ett koppel assistenter från ungdomsförbundet och ler brett i kamerorna. Samtidigt som han excellerar i arbetslöshetsstatistik.

Sysselsättningen toppar SOM-undersökningens lista på väljarnas viktigaste frågor. Men upplever väljarna att det går så uselt med jobben som de borgerliga
säger?

Å ena sidan är den öppna arbetslösheten i Karlstad hög – 7,4 procent, enligt Ams, jämfört med 6,2 för hela riket. Å andra sidan sjunker den snabbare här i Värmland än någon annanstans i Sverige.

Moderaterna är rekordstarka bland Sveriges typiska väljare, visar Fokus och Aftonbladets opinionsmätning. Men de som tyr sig till Fredrik Reinfeldt talar inte så ofta om jobben. De har tvekande motiveringar om att det får vara nog nu. Bengt Karlsson, 73, säger ungefär samma sak som Viktor Jarnling, 18:

– Jag gillar socialdemokraterna egentligen och egentligen gillar jag inte moderaterna. Men jag är lite trött på dem: miljöpartiet, vänsterpartiet, Göran Persson, alltihop. De andra kan väl få en chans nu.

Det är en valrörelse som fungerar som Sommarplaza, nöjespalatset. Man tror att partiernas fasad kan ge svaret, men följer man den svarta tunneln från restaurangen vidare in i huskroppen landar man i ett sjöslag.

På en innergård stor som en mindre industri, utgjord i tre etage och med fem våningar upp till glastaket, samsas fyra dansgolv och fem barer. Allt inrett i piratstil. Segel i luften, personal med träben, trossar och master. Partierna klär ut sig i nya kläder, oordning råder.

Det är ett val när svenskarna i stort beter sig som Katrin, 28, förskollärare. De funderar länge, med Sommarplazas röriga utbud i bakgrunden, och till slut när de måste bestämma sig väljer de ett borgerligt parti, oklart namn.

Vid det laget står Katrin på dansgolvet. Det är schlagerkavalkad. Fagra löften. Hon har gått över till kaktuscider. Och till att förenkla den bedrägliga frågan.

– Skolan är det område jag bryr mig om. Barnen och skolan. Den som kommer med ett förslag som ger lärare högre betalt får min röst direkt. Den som kan ge oss som jobbar i skolan en klapp på axeln, säger hon.

Hon bär det röda håret högt. Någonstans i magen har hon bestämt sig för att det är tid för ändring. Carola sjunger »På egna ben« när Katrin ropar över dansgolvet:

– Det blir inte socialdemokraterna. Kanske moderaterna, men jag tror inte det. Någonting däremellan.

Text: Torbjörn Nilsson

Toppbild: scanpix