Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Ovala rummet.

Aktuellt

Carl Malmstens förbannelse

Medan amerikanska presidenter grips av inredningsdjävulen myser svenska statsministrar helst i samma soffa.

Efter stimulanspaket, sjukvårdsreform och militär reträtt från Irak var det dags för president Barack Obama att ta sig an den riktigt stora uppgiften: att inreda Vita huset. Ut med Laura Bushs guldaktiga heltäckningsmatta och hennes makes patriotiskt röd-blå-vita dekorering från Ovala rummet. In med randiga tapeter i brunt och beige, och möbler i dämpade jordfärger.

Har man vunnit val med löfte om förändring så har man.

Fast egentligen borde Obama vara glad att han ens hade en matta att kasta ut. När Bill Clinton och hans administration lämnade Vita huset stal de inte bara med sig möbler, antika dörrhandtag och presidentmedaljer, de klippte också av telefonledningar, sprejade obscena saker på väggarna och tog bort W-knappen från hundratals tangentbord.

I Sverige går det betydligt lugnare till. I stort sett har det inte hänt någonting i svenska politikers kontorsrum sedan 1916, då den högborgerliga Carl Malmsten – som inte hade ritat en möbel i hela sitt liv – vann både första och andra pris i tävlingen om att inreda Stockholms nya stadshus. Sedan dess är det Malmsten som har gällt. Äkta svensk lagomhet: fina men inte för präktiga.

Det närmsta Rosenbad kommit en revolution var när Göran Persson insisterade på stora, svarta lädermöbler. Lite för pompöst för Reinfeldts smak, som sägs ha slängt ut dem.

För den som tror att en kvinnlig statsminister skulle göra någon skillnad: soffgruppen i Mona Sahlins rum må vara omklädd i ett ceriserosa tyg, men den är likt väl en Carl Malmsten-soffa.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera