Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Borta. Sven Hagströmer och Mats Qviberg, Sven-Olof Johansson, Erik Penser, Martin Ebner och Anders Wall har alla försökt utmana de svenska storägarna – men misslyckats.

Ekonomi

Kapsejsade pirater

Med Hagströmer och Qviberg försvinner ännu en kraft som vågat utmana de stora industrisfärerna.

»Svärd som fäktar mot övermakten, du ska brytas och sönderslås.«

Hjalmar Gullberg syftade i sin dikt »Död amazon« på sin kollega Karin Boye.

I dag skulle citatet också kunna användas för att beskriva tillvaron för svenska företagsaktivister – kapitalister som utmanar de feodala strukturerna i Sveriges näringsliv.

De största svenska företagen har under nästan ett helt sekel ägts av samma industrisfärer, där två höjer sig högt över andra: stiftelsesfärerna Wallenbergs och Handelsbanken. Budskapet från aktivisterna har nästan alltid varit desamma: Bolaget drivs inte för aktieägarna, utan för tjänstemännens egen skull och därmed ineffektivt. Industrisfärernas försvar är alltid: Vi är långsiktiga och ansvarsfulla.

Listan är lång över de bolagspirater som har försökt äntra de tjänstemannastyrda industrisfärernas skonare och misslyckats. De senaste offren på denna piratkyrkogård är de numera rikskända finansmännen på HQ Bank, Sven Hagströmer och Mats Qviberg.

Duon har utgjort de senaste decenniernas kanske mest synliga hot mot de svenska industriborgarna. Men efter att Finans­inspektionen ryckte tillståndet från duons bank häromveckan är deras förtroendekapital på marknaden för framtida affärer i stort sett detroniserat.

Hagströmer och Qviberg har under åren retat upp ledningarna och ägarna i några av Sveriges största företag, genom att köpa in sig och ställa krav på förändringar. Bland duons måltavlor genom åren finns byggjätten Skanska, skogsbolaget SCA och senast häromåret Sveriges största företag, fordonskoncernen Volvo.

Nu föll Hagströmer och Qviberg på eget grepp i banken, och inte främst på sina engagemang i stor­bolag. Men det är ändå anmärkningsvärt att notera hur många av de nyare kapitalister som dyker upp under en period och försöker få inflytande, som misslyckas med att hålla sig kvar på scenen.

Den nya typen av utmanare såg dagens ljus i Sverige på 1970-talet. Då var det Anders Wall och Erik Penser som utmanade makten. Som många aktivister finansierade de sin expansion med lånade pengar och sveptes bort i finanskrisen i slutet av 1980-talet. I dag driver båda rörelser av hyfsad omfattning, men håller sig helt borta från de största industribolagen.

En annan som verkligen utmanade makten var Sven-Olof Johansson som i början av 1990-talet köpte in sig i dåvarande Saab Scania. Även om han då blev utköpt av Wallenbergarna har även han sedan dess ägnat sig åt affärer på mindre nivå.

Hagströmer och Qvibergs måltavlor har i de flesta fall varit bolag som kontrolleras av de tjänstemannastyrda stiftelserna runt Handelsbanken. Senast förenade de sig med sin tidigare adept, Christer Gardell som nu driver en egen fond, i försöken att ändra Volvos styrelse och strategi. En strategi som dock misslyckades.

Wallenbergstiftelserna och deras investmentbolag Investor har inte varit lika hårt ansatta. Men på 90-talet köpte den schweiziske finansmannen Martin Ebner upp sig i både ABB och Investor. Även Ebner tvingades att dra sig undan från bolagen efter egna problem.

Sundheten med den här typen av uppstickande ägarmakt är föremål för ständig debatt. Å ena sidan är risken alltid att stora ägare kan stelna eller missgynna andra, mindre aktieägare. Å andra sidan är den finansiella kortsiktighet som flera av dessa pirater har visat när de väl kommer in i bolag ofta direkt skadlig för bolaget, dess anställda och kunder.

Christer Gardells inhopp i Skandia som ledde till försäljning har till exempel ifrågasatts i en ny bok, skriven av tre forskare från Handelshögskolan. Det konservativa sätt som de grå gubbarna i Handelsbanken skötte sin bank inför och genom kreditkrisen, jämfört med storägarna i SEB och Swedbank, för att inte tala om HQ Bank, talar sitt tydliga språk.

Samtidigt kan en person i en styrelse som vågar ställa obekväma frågor vara mycket nyttig, inte minst för att göra upp med infekterade härdar. Utan Martin ­Ebner i ABB:s styrelse är det till exempel osäkert om vi någonsin hade fått reda på Percy Barneviks guldkantade, och av ­Peter Wallenberg godkända, pensions­avtal.

Det som gör bolag kontrollerade av Handelsbanks- och Wallenbergstiftelserna så svårintagna är en kombination av faktorer.

Till att börja med kontrolleras de av stiftelser som i allmänhet aldrig behöver kräva tillbaka sina pengar. Det skiljer dem från en fond eller annan börsnoterad aktör som hela tiden måste stå till svars inför sina ägare.

Även systemet med röststarkare A-aktier gör det nästan omöjligt för nya ägare få inflytande i ett bolag. För ett par år sedan diskuterades att skillnaderna skulle tas bort, men Wallenbergsfären och Industrivärden lyckades stoppa det.

Stiftelsesfärerna har ett inte oansenligt inflytande över regelverket som hanterar uppköp och styrning av företag. Wallenbergmannen Claes Dahlbäck var till exempel under många år ordförande i den självreglerande kommitté som hade hand om reglerna.

Den förtroendekommission och åtföljande koden för bolagsstyrning som skulle rensa upp i systemet efter bolagsskandalerna i Skandia och ABB togs över av toppdirektörerna själva och någon större förändring blev det inte.

Ett annat skäl till att stiftelsesfärerna har varit så stabila i Sverige är förstås att de har skött sina bolag väl. Det är ju deras egna argument, då de ofta beskriver sig med ord som »ägarexperter«. Scania blev i Wallenbergs famn världens främsta lastvagnstillverkare, och SHB-kontrollerade Sandvik ett av världens mest välskötta verkstadsföretag. Om det sedan beror främst just på typen av ägande eller av en mängd samverkande faktorer, är svårt att säga.

Den forskning som finns om ägande av bolag är långtifrån entydig i sina slutsatser. Den genomgång av forskningsområdet som Globaliseringsrådet publicerade för ett par år sedan säger bara att vissa typer av ägare passar vissa sorters bolag, i vissa typer av situationer.
Nu med ännu en av uppstickarna nedskjuten står de svenska stiftelseborgarna starkare än någonsin.

Fakta | Storbolag

De tio största bolagen på Stockholmsbörsen, börsvärdemässigt och huvudägare.

1. ABB Wallenberg
2. H&M Stefan Persson
3. Nordea Svenska staten
4. Ericsson Wallenberg och Handelsbanken
5. Telia Sonera Svenska staten
6. Volvo Handelsbanken
7. Atlas Copco Wallenberg
8. Scania VW, fd Wallenberg
9. Sandvik Handelsbanken
10. SEB Wallenberg

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera