Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Slaget om Malmös själ

Malmö är en stad i krig – om sin ära, sin självbild och sin plats i Sverige. Vad ska man egentligen tro om allt som sägs om Sveriges just nu mest omtalade stad?

»Känslor av överlägsenhet på
skiftande områden piggar upp
massor av människor, kanske
alla ... Det har fordrats mycket
ärligt och energiskt feltänkande
för att klara det problemet.«

Herbert Tingsten i »Rasföreställningarnas historia«.

I förmiddagssolen på St Knuts torg dansar ett koppel dagisungar förbi på kollisionskurs med höstlövens framfart. De anförs av en man i trettiofemårsåldern. Hans kolsvarta hår har drabbats av en unik blandning av pageklippning och rastaflätor, och skinnjackan är upphittad någonstans vid inspelningen av Michael Jacksons »Thriller«.

Så där ser inte dagisfröknarna ut i Stockholms innerstad, tänker jag.

Och inte barnen heller: tillsammans bildar de rena United Colors of Benetton-annonsen. Om det bara inte vore för de där busskurerna i bakgrunden. De där buskagen intill.

Ur askan in i ... dimman?
En förvirringens onda cirkel har präglat rapporteringen från Malmö under det gångna året. För länge sedan har bilden hunnit ta form av en stad där folk beskjuter varandra var och varannan vecka – underförstått: gängkriminaliteten, invandrarkriminaliteten, håller på att spåra ur.

Men sedan, som i ett fumligt trollslag, förbyts alltihop till att det kan vara en invandrarhatande laserman-copycat som skjuter. Plötsligt är invandrarna offer, inte gärningsmän. Skadan är förstås redan skedd: tillsammans med rapporterna från de nattliga Rosengårdskravallerna har den kollektiva näthinnan fått sig inetsad ett Malmö som är själva sinnebilden av integrationens misslyckande. Paradoxen är isande tydlig. Att polisen dröjt så länge med att offentliggöra sina teorier om en och samma gärningsman med invandrare som måltavlor kan ju faktiskt ha spätt på just den skräck och den rasism som nu – simsalabim – får skulden för det som händer.

Som grädde på moset skickar regeringen en minister till Malmö. Det blir Erik Ullenhag, integrationsministern – inte Beatrice Ask, justitieministern. Någon slapptänkt individ har bestämt sig för att skottlossningarna är ett integrationsproblem. En ensam galning som lyckas gäcka polisen i över ett år packas in i ett moln av vagheter och floskler om utanförskap och samhällsklimat och motsättningar mellan »grupper« hit och dit. Så blir på något magiskt sätt allting åter invandrarnas eller åtminstone invandringens fel.

Malmö. Ständigt med ryggen mot resten av landet, ständigt med egna idéer om expansion och framtidsvägar. Allt oftare utmålat som fläcken på solen Sverige. En gång modernitetens högborg, en föregångsstad för flera generationer av folkhemsarkitekter.
Bron, den vridna skyskrapan – de eviga planerna, den evigt öppna famnen mot resten av världen, den eviga byggarbetsplatsen. Inte sedan smålänningarna försökte trotsa Gustav Vasa har Sverige haft en modigare utpost. Det går folk på nerverna. Hur kort kjol får en stad ha utan att skylla sig själv när den blir våldtagen?

Nidbilder och motbilder
Någonting hände i mars 2007, när Steve Harrigan på Fox News skickade hem ett reportage till USA som inleddes med orden: »De svenska myndigheterna har fått fullt upp i sydligt belägna Malmö där den muslimska invandringen exploderat och arbetslösheten ligger på 90 procent ... många är arga och låter sin ilska gå ut över det land som erbjudit dem skydd ... en fjärdedel av stadens invånare är muslimer ... « Förutom att reportaget ger intrycket att Malmös arbetslöshet, eller möjligen invandrarnas arbetslöshet, är 90 procent genomsyras det av den amerikanska kanalens sedvanliga iver att utmåla Europa som ett vekt offer för muslimskt, ibland till och med islamistiskt, övertagande. »Londonistan« och »Hamburgistan« är samlingsbegrepp för idén om ett Europa som tjänar som en fristad för terrorister i färd med att planera attacker mot USA.

Det kanske var där det tog fart på allvar. Fox News-inslaget blev startskottet för en medial hysteri kring Malmö. Alla skulle till Rosengård och filma ungdomskravaller och visa upp utanförskapet. Sedan kom sverigedemokraternas framgångar i valet. Och nu, med den »nye lasermannen«, har allt exploderat.

Olika världar

Mikael Stigendal är doktor i sociologi på Malmö högskola. Han har forskat om Malmö i över tjugo år. Jag träffar honom på ett av de tre kaféerna på lilla St Knuts torg, en siffra han genast gör mig uppmärksam på.

– Det har hänt så fruktansvärt mycket i Malmö under de senaste tio åren, så mycket som är positivt. Kris har det varit i olika omgångar, senast efter kronkollapsen -92, men nu?

Han skakar på huvudet och får halvfyr på ett av sina många vemodiga leenden där mustaschen inte riktigt följer med i uttrycket.

– Det som skildras i media ... alltså de pratar om nåt helt annat. Det är helsnurrigt. Och det där med ministern? Då blev det ju definierat som en integrationsfråga rakt av. Helt fel signal. Och varför åkte han ut till just Rosengård? Vad var kopplingen där egentligen?

Jämfört med andra städer Mikael besökt och undersökt, som Köpenhamn och Liverpool, står sig Malmö väldigt bra.

– På de där ställena är det riktigt, riktigt jävligt ... en helt annan värld. I Malmö finns massor av ljusglimtar och mycket som pekar framåt. Varför vill riksmedia svärta ner Malmö? Det har skett en oroväckande förskjutning i tänkandet när man skuldbelägger hela grupper. Merkel gör likadant i Tyskland just nu.

Han medger att det finns stora problem – det gör alla jag pratar med – som utbredd barnfattigdom (en tredjedel av alla barn i Malmö växer upp fattigt, jämfört med runt fem procent i riket som helhet) och skolresultat (nästan tjugofem procent av de nior som gick ut i somras saknar gymnasiebehörighet, jämfört med tio, elva procent i landet i övrigt). Men när någonting går riktigt snett i Malmö finns det oftast institutioner på plats som fixar det; Mikael pekar på det kommunala bostadsbolaget MKB:s jobb med att fixa till standarden på de skräcklägenheter som figurerade i media för några år sedan.

Älskar, älskar inte ...
Undergångspratet om Malmö har lett till en motreaktion, inte minst från Sydsvenskans kulturredaktion: både Rakel Chukri (kulturchef) och Per Svensson (senior kolumnist) har på sistone försökt slå ett slag för Malmös framgångar under senare årtionden: från industrikris och noll självförtroende till expansiv kunskapsstad, från provinsens beckmörker till mångkulturalismens öppenhet mot resten av Europa och världen. Tillsammans med de andra redaktörerna har Rakel också dragit i gång kampanjen »Vi älskar Malmö«, som fått stor uppslutning i staden och på nätet.

Från trettonde våningen i Sydsvenskan-huset ser man i stort sett hela Malmö breda ut sig, inklusive de makalösa hamnområdena som gått från mörker och förtvining till ett ganska otroligt och livfullt kaos där högskola, nya bostäder och företag med obegripliga namn trängs med gigantiska lastskepp från hela världen.

Själv har jag aldrig känt igen mig i beskrivningen av Malmö som en svårt segregerad stad. Det slående är ju tvärtom hur uppblandat allt är, från arkitekturen till människorna till stämningarna. Enligt Per Svensson finns det i grunden väldigt basala förklaringar till denna närhetens smältdegel. – Bra stadsplanering och dyr skånsk jordbruksmark har gjort att Malmö hänger ihop. Man kan gå och cykla överallt. Gränserna mellan olika områden håller på att suddas ut. Stockholm och Göteborg däremot har byggt bubblor på ett helt annat sätt, med helt andra avstånd mellan människor och grupper.

Finns det ett hat mot Malmö? Varifrån, i så fall?

– Jag har kolleger i Stockholm som på allvar tror att det är farligt att gå omkring på stan, att folk kastar sten i huvudet på en, himlar Rakel med ögonen innan hon blir mer sammanbiten.

– Det finns en fixering vid själva Malmö. Vem frågade vad det var för fel på just Stockholm när lasermannen var i gång? Då pratade alla om »Sverige«, kort och gott.

– Folk älskar ju dystopier, säger Per. Och Malmö har på nåt sätt tagit plats som de högerextremas dystopistad.

– Fast även andra har hakat på, tillägger Rakel. Man vill kanske helt enkelt inte tro på att det kan finnas en fungerande, integrerad, multikulturell kunskapsstad. Det är mycket som skrämmer folk. Men det är fan ingen mänsklig rättighet att alltid känna igen sig i en stad man kommer till.

Det märks att Rakel och Per har bråda dagar: BBC ringer när vi står i hissen, en stund tidigare har också Holländsk TV hört av sig. Intresset för Malmö har nått långt utanför gränserna. Per ser paralleller till skuldbeläggningen av våldtäktsoffer i allthop: »I Danmark förs det resonemang som går ut på att där lägger man minsann inte locket på och så vidare utan man pratar om ›problemen‹, och där är det heller ingen som springer runt och skjuter invandrare. Det är väldigt osmakligt.«

Rakel är hjärtligt trött på det aldrig sinande användandet av I-ordet.

– En massa tänkbara offer för den här skytten är andra, tredje generationens så kallade invandrade. Media hjälper sd och andra när de kallar stora delar av Malmös befolkning för »invandrare«. Malmöborna har ingen lust att bli indelade på det viset.

Hoppet är det sista
Vi kör tillbaka in till stan och vidare ut i hamnen, och hamnar så småningom på taket till ett parkeringshus. En vit Porsche står där uppe och blickar ut över sundet som en övergiven men alltjämt hoppfull golden retriever.

Ingen har tackat Malmö för att staden har försökt sig på något nytt, något i ordets vackraste mening våghalsigt. Men när en vad det verkar ensam cykelburen dåre börjar skjuta folk placeras plötsligt hundratusentals Malmöbor i den mediala skamvrån. Det är som om jantelagen har skickat ut en bombskvadron från Stockholm och försöker jämna en hel attityd med marken. Det kommer inte att lyckas. Förr eller senare kommer någon att börja ställa de relevanta frågorna: Vad har hänt med psykvården, med polisens rop på hårdare vapenlagar och mer resurser, med skolans skriande behov? Då kanske skammen får fara tillbaka norrut igen, upp till samma regering som fann det för gott att skicka den huvudklappande Ullenhag.

Mörkret börjar falla. Vid en av de nybyggda citytunnelnedgångarna intill centralen åker ett par ynglingar skateboard längs kanalen medan studenter från högskolan skyndar förbi dem på väg hem. Hur många kommer att dra för alla persienner det första de gör när de kliver innanför tröskeln? Rädslan beror på hudfärgen. Men det är inte en rädsla för att staden ska gå under, bara en längtan efter att allt ska bli som vanligt igen. Vad nu det vanliga är för något. Berlin eller Bagdad? Brooklyn eller Beirut? Inget av det. Malmö har byggt sig självt till något alldeles unikt. När vardagen väl återvänder blir det en välförtjänt lättnad.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera