Minnesord

Jenny Bohman

Bluessångerska, dog den 15 november, 47 år gammal.

Även om året var 1977 lyssnade inte alla svenska högstadieungar på punk. En del upptäckte bluesen i stället. Jenny Bohman såg en kompis hamna vid ett piano och bara, helt utan vidare, började hon köra boogie woogie. Utan noter! Jenny blev paff. Hon hade spelat klassiskt piano sedan hon var liten och hade kunnat ta sig igenom hela »Für Elise« redan som tioåring, med alla crescendon och diminuendon och allting. Nu försökte hon lära sig spela pianoboogie men det funkade inte alls. Så Jenny slutade med piano. Och började med gitarr i stället. Den här gången helt utan noter. Bluestraditionen måste man lära sig på annat sätt.

Munspelet kom några år senare, när hon tågluffade och bestämde sig för att stanna ett par månader i Paris. Hon bodde vid Centre Pompidou med en massa bohemer. Porträttmålare, luffare och gatumusiker. Fakirerna brukade låta Jenny gå på deras kroppar, eller hålla henne högt över huvudet när de gick på krossat glas. Hon var kort och späd så hon fungerade bra för uppgiften. Hon fick också låna ett munspel från en av gatumusikerna. När hon kom hem till Stockholm igen var munspelet hennes huvudinstrument.

I slutet av 80-talet och i början av 90-talet fanns det faktiskt folk som kunde försörja sig på heltid som bluesmusiker. Bluesen hade en stark period. Jenny sa upp sig från sitt jobb på ett servicehus för att turnera med Monaco Blues Band i en stor, ombyggd turistbuss. Tyskland var en viktig marknad. En gång var de huvudakt på en mc-träff i Berlin och spelade för 25 000 tyska bikers. De jublade lika mycket åt Jenny som åt de polska och östtyska strippor som hade agerat »förband«.

Men Jenny kom aldrig att förknippas med det stora formatet. Bluesscenen skulle krympa, och i en genre som redan var kommersiellt smal etablerade hon sig inom en ännu smalare subgenre: countryblues. Det var så smalt att det var svårt att veta vad man över huvud taget skulle göra av det. Inte ens på bluesfestivaler kändes det helt naturligt. Bluesfestivaler blir lätt röjiga. Då passade hennes andra projekt Little Jenny & the Bluebeans bättre. När det gäller countryblues så kan man säga att det var Jenny Bohman som gjorde den musiken i Sverige. Det fanns ingen föregångare, och nu när hon dött står det ingen annan på tur.

Under perioden mellan inspelningen och utgivningen av hennes soloskiva »Coming home« gick hennes producent och medmusiker Tomas Almkvist plötsligt bort. Det var också nu hon fick besked om att hon själv hade drabbats av en av de mest elakartade formerna av cancer som finns. Hon blev väldigt angelägen om att få ut sin skiva i tid, och releasespelningen av »Coming Home« i oktober förra året blev en intensiv konsert laddad av liv och död. Även den konserten finns numera utgiven på skiva.

Från det att Jenny Bohman fick sitt sjukdomsbesked kom hon också alltmer att identifiera sig med en sångerska som inte alls har någonting att göra med bluesen, åtminstone inte i traditionell mening: Edith Piaf. De var väldigt lika varandra. De var också födda på samma datum och de skulle komma att bli lika gamla. Hennes medmusiker berättar att det fanns vissa porträtt av Edith Piaf som Jenny kunde sitta och dröja särskilt länge vid. Hon brukade säga till sina vänner, lite på skämt förstås, men kanske lite på allvar också, att hon var »en inkarnation av Edith Piaf«. Mot slutet satsade hon allt på att hinna göra en Edith Piaf-konsert.

Den ägde rum för bara två månader sedan, i en gammal biolokal i Hornstull i Stockholm. Jenny var nervös inför spelningen. Bluespubliken är inte sällan lite konservativ, vad skulle de tycka om det här? Och hennes band kunde inte ens vara säkra på att hon skulle överleva till speldatumet. De hade faktiskt en plan B ifall det värsta skulle hända.

Men Jenny dök upp, i taxi, och skred distingerat genom folkhavet i foajén (många fick vända i dörren) och genom de ganska kaotiska förberedelserna. Hon var i dåligt skick den dagen, svag och märkt av sjukdomen. Men när hon stod på scenen var det som om hon inte lät det bekomma henne. Som när man vet att man måste göra någonting viktigt och drar åt skärpet ett snäpp till och bara gör det. Man får vila sen.

Den kvällen var hon Edith Piaf.

Stefan Westrin, frilansjournalist

Se Jenny Bohman sjunga »Milord« av Edith Piaf den 19 oktober 2010 på Bio Rio i Stockholm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera