Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Världens största risimportör. Staten säljer riset till subventionerat pris i hopp om att förebygga socialt missnöje bland låginkomsttagare i Bangladesh.

EKObang
Ekonomi

Politikerna petar i maten

Genom att försöka styra utbudet har nervösa regeringar bidragit till att driva matpriserna till rekordnivåer.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Låter man sig luras två gånger så får man skylla sig själv.

Så tycks flera regeringar runt om i Asien, Afrika och Sydamerika ha resonerat i somras när priserna på livsmedel började stiga. Den här gången skulle man minsann inte sitta passiv som under matkrisen år 2007/2008 och acceptera höjda matpriser ända tills ekonomiskt pressade medborgare börjar strejka och utlösa våldsamma upplopp.

Problemet är förstås att när många samtidigt försöker hålla priserna nere genom exportregleringar och hamstring blir resultatet tvärt om stigande priser, och det är just vad som hänt sedan i somras. I januari i år hade det matprisindex som FN:s jordbruksorgan FAO publicerar stigit med dramatiska 40 procent sedan juni i fjol. Detta trots att två föregånde år uppvisat rekordskördar och lagren ingalunda stod tomma när Ryssland, Argentina och Australien rapporterade sämre skördar i somras.

Framför allt Ryssland reagerade omedelbart på att vetepriset steg något och införde exportförbud för att hålla priserna stabila på den inhemska marknaden. Länder som Ukraina och Vietnam följde efter.

– Rysslands agerande i augusti utlöste en viss panik på marknaden. Under månaderna sedan dess har oron bidragit till att driva upp priserna till rekordnivåer. För länder med stora inkomstsvaga grupper är hamstring en svåremotståndlig frestelse i ett sånt läge, även om den är kontraproduktiv, säger Media Eghbal, redaktör på Euromonitor, ett ledande analysföretag.

Överreaktioner, spekulation och hams­tring förekom även under förra krisen, men då föll priserna när väderutsikterna förbättrades och lagren såldes av. I dag talar flera faktorer för att statliga interventioner och viljan att hålla större lager kan bli långvarigare och omfatta fler varor, inte bara det livsnödvändiga vetet och riset, utan även socker, sojabönor och kött.

– Priserna på industriella råvaror som olja och koppar ligger också högt, vilket gör produktion och transport av all mat dyrare. Sedan har förstås den instabila politiska situationen i Mellanöstern en betydande inverkan, säger Eghbal.

I dagsläget bidrar den politiska turbulensen till fortsatt höga matpriser, men inledningsvis var orsaksförhållandet omvänt: liksom så många gånger tidigare i historien var höjda matpriser den gnista som behövdes för att antända ett djupare och mer explosivt socialt missnöje i inkomstsvaga grupper.

Algeriet är ett typexempel bland länder som de senaste veckorna använt ökade livsmedelsinköp för att mota protesterna. Som svar på kravaller i början av året köpte regeringen 900 000 ton vete, den mest kritiska basvaran i landet. När oroligheter bröt ut i närliggande Tunisien och Egypten ökade regeringen inköpstakten så att Algeriet i slutet av januari hade köpt 30 procent av sin normala årsförbrukning.
Större importländer följer samma reaktionsmönster. Bangladesh, en av världens största risimportörer, har dubblat sina inköp av den kritiska basvaran. Likaså köpte Indonesien redan under januari volymer som motsvarar två tredjedelar av landets årliga risimport. Och Saudiarabien, en av de största veteimportörerna, har sagt att de tänker dubbla sina lager så att de räcker ett år i stället för sex månader. Att den amerikanska dollarn är svag, råvaror handlas nästan alltid i dollar, utgör en ytterligare lockelse till stora inköp just nu.

Utöver länder som köper varor för eget behov finns möjligheten för andra aktörer att göra rent spekulativa affärer på de stora livsmedelsbörserna i Chicago, New York, London och Tokyo. Den reguljära handeln sker genom att man köper och säljer kontrakt för framtida varuleveranser, men i likhet med aktiemarknaden finns även här en andrahandsmarknad för derivat som tillåter spekulation på prisutvecklingen av dessa kontrakt. Handel av det slaget drar ofta till sig negativ uppmärksamhet och under World Economic Forum i Davos uttalade sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy för att införa nya regleringar på derivathandeln.

Många andra politker och ekonomer i väst ser dock snarare impulsen till nya regler som en del av problemet – livsmedelspriserna som en risk för världssamfundet att kastas tillbaka till den mörka tiden före de stora frihandelsavtalen. Kinas interventionistiska hållning betraktas till exempel med stor skepsis. Med en matprisinflation på över tio procent har landets ledning utlovat subventioner, och även priskontroller har nämnts som en möjlighet, även om de ännu inte införts.

Mot enskilda länders impulser att se om sitt eget hus, kämpar ett flertal internationella organisationer, som FAO, Världsbanken och World Economic Forum. FAO sa nyligen i ett skarpt uttalande att »hastiga beslut av regeringar för att lindra effekterna av krisen har bidragit till eller förstärkt problemen och underminerat den allmänna försörjningssäkerheten«.

Organisationernas arbete handlar främst om den långsiktiga försörjningsfrågan vilket innebär att motverka den långsiktiga pristrend på livsmedel som – helt oavsett dagens nervositet och dåliga skördeår – är på uppåtgånde. Bakom utvecklingen ligger en långsamt ökande obalans mellan global tillgång och efterfrågan, vilken i sin tur knyter an till komplexa globala frågor som befolkningsökning, vattenförsörjning, tillgänglig odlingsmark och produktivitet.

– Att allt fler människor vill äta proteinrik mat, samtidigt som stora odlingsområden skiftas till bioenergi, är ett par av orsakerna bakom ett växande efterfråge­överskott. Dessa faktiska problem erbjuder en utmärkt grogrund för överreaktioner som ytterligare förvärrar prisbilden, säger Eghbal på Euromonitor.

Korta och medellånga psykologiska effekter som påverkar priserna oroar också centralbankerna, vars uppgift är att hålla inflationstakten under kontroll i tillväxtfrämjande syfte. Till centralbankernas huvudbry adderas att kurvorna på andra typer av råvaror, som koppar och olja, också pekar uppåt, samt att tillgången på pengar i det monetära kretsloppet är ovanligt stor efter likviditetstill­skotten under krisåren.

Trots detta valde Europeiska centralbanken vid förra veckans möte att inte höja räntan, en bekräftelse på att råvaruinflationen inte uppfattas som en så allvarlig risk i väst, där det underliggande inflationstrycket är lägre efter recessionsåren.

På den punkten ser det värre ut i tillväxtekonomierna där matpriserna utgör en stor andel av den sammantagna konsumtionen. I världens största importland av ris, Filippinerna, går 50 procent av inkomsterna till livsmedel, jämfört med 13 procent i Sverige.

I jätteekonomin Indien står prisökningstakten på mat för 25 procent av totala prisindex, och försörjningen är en kärnfråga. För att undvika oroligheter på hemmaplan har premiärminister Manmohan Singh de senaste veckorna bytt ut landets livsmedelsminister, beordrat räder hos grossister som misstänks samla på sig alltför stora lager, samt förbjudit export av lök och linser.

Det är en intressant åtgärdsarsenal. Å enda sidan slår Singh till mot ren hams­tring, å andra sidan inför han ett annat slags hamstring genom att tvinga vissa varor att stanna inom landet. Det tydliggör att de hårdast drabbade regeringarna knappast är ute efter att omsätta någon ideologi i handling, utan att de tar till snabba pragmatiska åtgärder för att få bukt med akuta problem.

Många länder kommer på liknande sätt att improvisera sig fram på den slaka linan. Deras agerande är svårt att förutse och sannolikt ännu svårare att påverka.

4 thoughts on “Politikerna petar i maten

  1. Morgan Mastling skriver:

    Per, klicka på länken nedan och läs intervjun med en textilarbetare i Tunisien. Så blir det när kapitalet får härska oinskränkt, och vi konsumenter ”vet ingenting”. Man blir rädd när man läser hur hänsynslöst människor blir utnyttjade av kapitalet.
    Tack för en bra artikel!!

    http://www.socialisterna.org/sv/2/1/6425/

  2. Kjell Andersson skriver:

    Vad är en riktig prisnivå på livsmedel? Under lång tid har världsmarknadspriserna pressats av att de rika länderna – EU och USA – har subventionerat export av sin överskottsproduktion. Det har hållit ner investeringarna i jordbruk och livsmedelsproduktion i många ”importländer” bland utvecklingsländerna. En mycket liten del av biståndet har också gått till investeringar i modernisering av jordbruket.
    Varaktigt högre priser på livsmedel kommer att öka investeringarna och göra det möjligt att både klara matförsörjningen och producera biobränslen. Parallellt med ökande investeringar i jordbruket behövs fattigdomsbekämpning, så att människorna har råd att köpa sin mat. U-länderna måst bedriva en politik som lyfter befolkningen ur fattigdom – inte med konstlade medel hålla nere livsmedelspriserna.

    1. Per Dahl skriver:

      Läste för nu en del år sedan om brödsubventionerna i Egypten. det var billigare för bönder att utfordra djur med bröd än med köpt fodersäd. Sådant bidrar knappast till en samhällsekonomi i balans.

      Varför beskriver inget reportage från Egypten eller Tunisien i dag hur statskontrollerad eller fri ekonomin är? Finns minimilöner som tvingar över människor i svart ekonomi? Hur mycket av prisregleringar råder? Hur lätt är det för fattiga att få juridiskt skydd för egendom? Och har trenden gått mot mindre eller mer statskontroll?

      Utan att veta nágot om detta är det mycket svårt att bedöma vad som kommer att hända.

      Per Dahl, redaktör för Emils tankar

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera