Veckans Fokus

Sfären

De har tagit över landets största företag, och är på väg att överta Wallenbergarnas roll som Sveriges främsta industrigrupp. En handfull män som håller ihop utåt men utkämpar brutala strider internt. Möt den hemlighetsfulla bolagsgruppen runt Handelsbanken.

Kan några få enskilda personer bestämma över sju av Sveriges största företag  – styra och ställa, köpa och sälja dotterbolag, flytta på ordförande och vd – utan att själva äga en enda aktie i dem? Så är fallet i landets just nu viktigaste och mäktigaste industrigruppering, den anonyma Handelsbankssfären.

Efter flera spektakulära storaffärer på senare år är sfären på väg att lämna positionen som utmanare i skuggan av Wallenbergs. Värdet av de storbolag på börsen som gruppen styr över uppgår i dag till över 900 miljarder kronor, vilket är mer än Wallenbergs industritillgångar.

I sfären finns flera av Sveriges största industriföretag. Förutom Sandvik och SSAB också skogsjätten SCA, världens näst största byggbolag Skanska, Europas finaste bank Handelsbanken, telekomjätten Ericsson och – sedan en tid tillbaka – Sveriges största företag AB Volvo.

Makten är koncentrerad till ett litet antal tidigare höga chefer i de olika företagen. Alla män. De heter saker som Anders, Tom, Sverker, Jan, Bo och Olof. Kanske Leif och möjligen till och med Carl-Henric.

Men sfären är en dynasti utan en familj. Männen styr, inte med eget ägande i bolagen, utan i kraft av ett intrikat system av pensionsstiftelser och korsägande. Kravspecifikationen för att bli upptagen i kretsen är en blandning av kompetens och obrottslig lojalitet.

Totalt handlar det om industriföretag som tillsammans i fjol omsatte över 800 miljarder kronor och har drygt 340 000 anställda i Sverige och övriga världen.

Det är följaktligen en oerhörd makt Tom, Sverker, Olof, Anders och de andra sitter på.

Sfären skapades vid mitten av det förra seklet och förde en relativt stilla tillvaro genom decennierna. Men efter millennieskiftet har något hänt.

Genom sin storlek, ett antal omfattande inre personkonflikter och ett yttre hot från landets störste privatkapitalist har Handelsbankssfären – trots framgången – hamnat i ett kritiskt läge.

Personstriderna har varit flera med omfattande konsekvenser.

År 2006 försvann Handelsbankens ordförande Arne Mårtensson då han inledde en seglats jorden runt. Två år senare gick hans efterträdare Lars O Grönstedt ut genom dörren efter att ha krockat med både ägare och sin vd. I årsskiftet 2009/2010 försvann Volvos ordförande Finn Johnsson efter att ha misslyckats med att utmanövrera vd:n. Och just före jul sparkades chefen för verkstadskoncernen Sandvik, Lars Pettersson, av skäl som vi ännu inte fullt känner till.

Vid sidan av alla dessa konflikter finns sfärens komplicerade relation till finans- och industrimannen Fredrik Lundberg, som genom omfattande aktieköp de senaste åren har lierat sig med sfärens ledare, men samtidigt utmanat deras makt i grunden.

Chefsbytena och Lundbergs inhopp är separata händelser, väl dokumenterade i affärspressen, men som egentligen hänger ihop i en större historia. En historia där nästa kapitel är på väg att skrivas.

Häromveckan skrev Dagens Industri att BP-ordföranden och förre Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg var toppkandidat för ordförandejobbet i just Volvo. Och att avgående Volvochefen Leif Johansson skulle bli ordförande i Ericsson, där sfären delar makten med Wallenbergarna. Sådana betydande förflyttningar kan alltså sfären initiera utan att äga en enda aktie själva.

Vilka är egentligen dessa män? Hur blev de så mäktiga? Och vad bråkar de om?

Den unge
Storgatan på Östermalm i centrala Stockholm är smal men gör skäl för sitt namn. Här finns det gamla Industrihuset, hem för organisationen Svenskt Näringsliv. Mitt emot finns en smal men exklusiv jugendfasad bakom vilken en om möjligt ännu större ekonomisk makt finns samlad.

På en mässingsskylt intill porten står namnet Industrivärden, det investmentbolag som är hjärtat i Handelbankssfären.

Vd Anders Nyrén tar emot på kontorets övervåning. Mot gatan syns styrelserummet med sitt moderna halvmåneformade bord. Inne i representationsvåningen är det 100 procent Svenskt Tenn som gäller. Carl Westmanmöbler och Josef Frankmönster i överflöd. Bror Hjorth och X:et på väggarna. Hyperexklusivt och klassiskt. Ändå jobbar här bara ett tjugotal personer. Det ska jämföras med Wallenbergarnas Investor, med uppemot 150 anställda i förvaltningsverksamheten.

Den blonde mannen med det runda ansiktet är i dag sfärens främsta beslutsfattare utåt. Som vd i Industrivärden, ordförande i Sandvik, vice ordförande i Handelsbanken och tongivande styrelsemedlem i Ericsson, Volvo, SCA och SSAB har han ett inflytande över svenskt näringsliv som få kan matcha.

Att prata med Anders Nyrén är att kastas mellan klarspråk och tillrättalagda politikersvar.

– Visst är det ett korsägande, säger han tillstymmelse till att linda in det.

– Vi är tjänstemän, säger han också.

Han har också ett färdigt svar på frågan vad som är bra med en sfär med bara tjänstemän som bestämmer, byggd på stiftelser och korsägande och inte privata kapitalinsatser.

– Fördelen är att det skapar trygghet för bolagen och deras företagsledningar som får möjlighet att arbeta långsiktigt. Tvärtom tycker jag att korsägandet sätter en större press på oss att leverera. Det gör oss mer påpassade och uppmärksammade och ställer större krav på oss.

Det var Anders Nyrén som före jul, i rollen som Sandvikordförande, var ytterst ansvarig för avpolletteringen av det bolagets vd Lars Pettersson. Hans ersättare Olof Faxander, då chef för stålbolaget SSAB, tillhör, till skillnad från Pettersson själv, den kärngrupp på en handfull personer som styr sfären.

Vid sidan av Nyrén består denna krets i dag av Industrivärdens nuvarande ordförande Sverker Martin-Löf, tidigare chef för SCA, och Tom Hedelius, tidigare chef för Handelsbanken. Mer i bakgrunden finns de äldre, förre SCA-chefen Bo Rydin och den legendariska bankdirektören Jan Wallander. Och så nu unge Olof Faxander.

Att rekryteringen av Faxander till Sandvik inte, som är brukligt i storföretag, skedde via en headhunter och i stället skulle motiveras av sfärtaktiska skäl avfärdar Nyrén helt.

– Att det är vi som ligger bakom bytet och att vi inte behövde en rekryteringsfirma för att hitta honom, det är ju uppenbart. Men Olof Faxander valdes av styrelsen för att han är den bästa personen för jobbet. Dessutom anlitade vi en rekryteringsfirma där vi benchmarkade hans namn mot andra på poster i motsvarande bolag.

Nyrén drar lite i slipsknuten som sitter närmast fastgjuten under kragen i öppen brittisk finansmarknadsstil.

– Sedan är det ju värt att tillägga att ingen visste vem Olof Faxander var när vi rekryterade honom från Finland, till SSAB, för fyra år sedan.

Inga makthänsyn, alltså, om man får tro Nyrén själv. Samtidigt använder han ord som »systemet« för att beskriva gruppen.

Anders Nyrén är en ny typ i Handelsbankssfären. Han är en Industrivärden-vd som på allvar lyfts upp till styrelseposter, i en omfattning som inte skett med föregångarna. Han rekryterades 2001 från jobbet som finanschef på sfärens byggjätte Skanska, och kommer alltså inte från Handelsbanken som historiskt varit den främsta plantskolan. Också ett tecken på glappet i sfärens generationsväxling.

Nyrén, född 1954, är i dag – vid sidan av den närmast juniore Faxander – den enda under 65 års ålder i sfärens innersta krets. I övrigt är det tomt. Ett maktvakuum som har gett möjligheten för Fredrik Lundberg att på sikt erövra makten över alltihop. För att förstå hur sfären har hamnat i denna situation måste vi förflytta oss fem år tillbaka, till en man på en segelbåt.

Seglaroffret
Bullandö marina, på Värmdö utanför Stockholm, den 1 juni 2006.

Bakom rodret på den 19 meter långa och 40 ton tunga segelbåten av märket Hallberg Rassy som sakta stävar ut ur hamnbassängen står en man som några månader tidigare var en av landets mäktigaste män. Mannen är Arne Mårtensson, tills nyligen ordförande i Handelsbanken, vice ordförande i Ericsson, styrelseledamot i Skanska, skogskoncernen Holmen, Sandvik samt statliga Vin & Sprit.

Nu lämnar han allt för att tillsammans med sin hustru Heléne segla jorden runt i tre år. Det hela har offentliggjorts hösten 2005 i ett episkt pressmeddelande. Där står också att han »efter avslutad segling åter ska beträda viktiga poster i Handelsbankssfären«.

Uttalandet var uppseendeväckande. Hur kunde han uttala sig om vad som skulle hända i banken, ett börsbolag, tre år fram i tiden? Det är ju alla ägares sak att rösta om på bolagsstämman. Hur kunde Arne Mårtensson veta vilka de skulle vara?

Faktum är att det kunde han. Strukturen med stiftelser och korsäganden gör att makten kan bevaras hos samma personer, i stort sett ohotat.

Det är en ordning som går långt tillbaka.

Allt började 1871 med en konflikt i Wallenbergs Enskilda bank där åtta styrelseledamöter avgick och startade eget. Det nya företaget, som länge gick under namnet »frånskilda banken«, växte snabbt. Svenska Handelsbanken, som var det egentliga firmanamnet, blev redan i början av 1900-talet ett av landets stora finansföretag.

Efter Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 tog banken över panter i ett antal av hans storbolag, bland annat SCA och Ericsson som finns kvar i sfären än i dag. Wallenbergarna hade redan tidigare bildat ett separat företag, Investor, för att ta hand om ägandet i sina industriföretag. År 1944 gjorde Handelsbanken samma sak och startade investmentbolaget Industrivärden som än i dag sitter på ägarposterna i alla industriföretagen.

För att kunna styra denna jättestruktur av bolagsstyrelser och stiftelser behövs det folk som är villiga att fylla upp alla stolar och utöva makten. Under efterkrigstiden hade Handelsbanken en tradition av starka chefer som axlade denna mantel. Far och son Ernfrid och Tore Browaldh avlöste varandra som ordförande i Industrivärden och härskade på den posten i hela 32 år, fram till 1988. Härskarna i modern tid har varit Jan Wallander och, framför allt, Tom Hedelius. Den sistnämnda, 71 år gammal i dag, är fortfarande en makthavare av format i sfären.

Hedelius tillträdde som vd för Handelsbanken 1977 och var vd i tretton år, ordförande i ytterligare tio. Hans skickliga ledarskap bidrog till att hålla banken i stort sett skadelös i den svenska finanskrisen runt 1990. Denne ytterst bestämda herre med kisande isblick och sammanbitna käkar har varit sfärens kejsare det senaste decenniet och arkitekten bakom de senaste årets framryckning.

Fram till och med Tom Hedelius skedde successionen relativt odramatiskt. Vilket för oss tillbaka till Arne Mårtensson på den där segelbåten. På bryggan den där dagen fanns mycket Handelsbanksfolk, men den viktigaste saknades. Tom Hedelius var inte på plats.

Relationen mellan de båda bankdirektörerna har alltid kännetecknats av respekt. Men några vänner har de aldrig varit. En sak lär ha irriterat Hedelius alldeles särskilt.

En del i bygget av sfären har varit de personliga stiftelser som Handelbanksdirektörerna har skapat. Pengarna kommer från Handelsbanken som vid olika bemärkelsedagar sätter av mångmiljonbelopp till stiftelserna som i sin tur köper aktier i sfärens olika bolag. Wallander & Hedelius gemensamma stiftelse kontrollerar till exempel i dag nära 10 procent av rösterna i Industrivärden.

När Arne Mårtensson 2001 avgick som vd för Handelsbanken fick han en bonus på 10 miljoner kronor, som Hedelius följaktligen förväntade sig att han skulle sätta i en ny maktstiftelse. I stället använde Mårtensson pengarna till sin dröm – den segelbåt som nu försvann bort mellan öarna.

I Handelsbanken finns en halvt jesuitisk inställning att man inte ska förhäva sig. Segelbåten var ett brott mot det. Så kom Arne Mårtensson heller aldrig att återinträda på några poster i gruppen. Den 17 juli 2009 återvände Yaghan till Bullandö efter tre år på haven. Men några nya uppdrag i näringslivet har inte setts till.

Med Mårtenssons abdikation fick inte bara en av näringslivets främsta karriärer ett abrupt slut. Den blev också starten till en kedjereaktion med stora konsekvenser för hela sfären, och skapade det första stora tomrummet runt det styrelsebord som sfären i dag så desperat behöver fylla med folk.

I kulissen fanns särskilt en person som denna utveckling passade alldeles perfekt för. Men för att lära känna honom måste vi gå ytterligare några år tillbaka.

Den forne fienden
Trots försommarvärmen i Stockholm var temperaturen inne i Grand Hôtels pampiga Vinterträdgård sval. Orsaken var mannen som den här dagen i april 2002 vid en bolagsstämma valdes in i bankens styrelse.

Mannen var den då 50-årige Fredrik Lundberg.

Under åren hade åtskilliga finanskändisar kommit och gått i sfären, såsom Anders Wall, Erik Penser, Jan Stenbeck och Ingvar Kamprad. Men det här var annorlunda på flera sätt.

Framför allt en faktor skiljde Lundberg från de andra fiskarna i bankakvariet. Till skillnad från bankdirektörerna satt han på en större privatförmögenhet. Norrköpingssonen hade redan som 30-åring i början av 1980-talet tagit över sin pappas bygg- och fastighetsrörelse och på två decennier omvandlat den till ett börsimperium.

Fredrik Lundberg är en produkt av etablissemanget, med examina från både KTH och Handels i Stockholm. Samtidigt är han tjurskallig som få och går alltid sin egen väg. En egenskap som hjälpte honom att undvika finanskriserna såväl i början av 1990-talet som de senaste årens dotcom- och kreditkriser.

Fredrik Lundbergs omvittnade långsiktighet är på generationsnivå. Illustrerad bland annat av hans åttaåriga exil i Schweiz på 1980-talet, på grund av de då höga svenska arvs- och förmögenhetsskatterna.

– Får jag en tegelsten i skallen i dag, går mitt dödsbo i konkurs. Mina efterlevande får inte ett korvöre, sa han i en intervju i Veckans Affärer 1985.

Personligen har han en del kufiska drag. Medan de flesta i näringslivet håller på med tennis, segling eller golf spelar Fredrik Lundberg curling – en sport där han i början av 1970-talet blev juniorvärldsmästare. I stadsdelen Djursholm, där han numera bor i en stor nybyggd villa, har han sponsrat en av landets finaste curlinghallar.

Även om Handelsbanksdirektörerna är långt mer av klassisk finansadel än Lundberg, har de en hel del av truligheten gemensamt. Detta blev uppenbart vid deras första sammandrabbning i slutet av 1990-talet, då Lundberg rök ihop med sfären i skogsbolaget Modo där båda var delägare.

Då avgick Lundberg med segern. Nu var de personer som han bråkat med då borta, och bankfolk, som Mårtensson och Hedelius, styrde sfären. Sammantaget en långt bättre jordmån för samarbete för en ny investerare som Lundberg.

Men det är oklart vem som tog det första steget.

– Det var ju vi som sträckte ut handen och inte Fredrik Lundberg som bjöd in sig med armbågen, sa Arne Mårtensson till exempel i Veckans Affärer, 2003.

Samtidigt talar mycket för att det var Lundberg som först köpte aktier i Handelsbanken, och sedan lät det bli känt för bankdirektörerna som valde att släppa in honom.

Frågan är om de insåg vilken dominans den nya ägaren skulle få.

Under de nio år som har förflutit sedan Lundberg inträdde i Handelsbankens styrelse har han successivt köpt in sig i samtliga bolag i gruppen. Såväl hans investmentbolag Lundbergs som han själv privat har byggt upp ägarposter i, förutom Handelsbanken och Industrivärden, också Sandvik, Skanska och Volvo. Bit för bit äter han sig in. Totalt lär investeringen ligga på uppåt 10 miljarder kronor.

Fredrik Lundberg och sfärdirektörerna har hela tiden hävdat att relationerna dem emellan är utmärkta.

– Vi har mycket stor samsyn beträffande ägande och långsiktighet, säger exempelvis Lundberg i Industrivärdens jubileumsbok från häromåret, där han också förkunnar att han sannolikt är en »stor ägare i Industrivärden även om 10 och 20 år«.

Att ha en stormrik byggmästare i ryggen innebär en stor trygghet för tjänstemännen i sfären. Stiftelserna har inga naturliga inflöden av nytt kapital, som kan användas i ett krisläge. Samtidigt har tjänstemännen anledning att vara oroliga över Lundbergs frammarsch.

De olika stiftelserna – såväl bankens som direktörernas egna – har under många år haft en gemensam röstmakt på över 50 procent i Industrivärden. Makten över dessa 50 procent har hittills främst legat hos just Handelsbankens högsta chefer. Om Lundberg på något sätt skulle tillskansa sig ett ökat inflytande över bankstiftelsernas styrelser, skulle han plötsligt få en enorm makt utan att spendera en enda krona.

Vilket var precis vad som hände en aprildag för knappt tre år sedan.

Konstnärsoffret
Onsdagen den 2 april 2008 kom en lång man med buskiga ögonbryn gående på den ljusblå mattan i korridoren på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm. Väl inne på sitt tjänsterum hängde han av sig sin ljusbruna rock med sammetskrage och satte sig ned vid skrivbordet. Ur sin portfölj tog han ett pappersark. På pappret fanns några korta meningar. Han hade formulerat dem själv. Sedan stämt av med dem som hade visat sig vara mäktigare än han.

Sakta läste han texten om sin egen svanesång på banken.

»Styrelsens ordförande Lars O Grönstedt har meddelat valberedningen i Handelsbanken att han ej står till förfogande för omval vid årets årsstämma den 23 april 2008. Bakgrunden är att han och övriga i styrelsen har olika uppfattning såväl om styrelsearbetets utformning som om bankens strategi.«

Det var mindre än tre år sedan hans föregångare på posten, Arne Mårtensson, hade skickat ut sitt pressmeddelande. Nu satt nästa ordförande och berättade för omvärlden att även han skulle försvinna. Vad pågick egentligen i Sveriges mest konservativa storbank?

I Handelsbankens besöksvåning hänger oljeporträtt av de tidigare cheferna på rad. Jan Wallander och Tore Browaldh tillsammans vid ett skrivbord. Tom Hedelius med korslagda armar framför ekpaneler. Arne Mårtensson i trenchcoat på strömkajen. Alla hade varit vd:ar i över tio år eller strax under.

När Grönstedt plötsligt lyftes upp till ordförande stod han på fem. Han lär ha fått erbjudande om ett porträtt, men tackat nej. Den begränsade tiden i vd-stolen skulle få konsekvenser på fler sätt än en utebliven tavla.

Lars O Grönstedt är unik i den svenska näringslivstoppen. Han har inte bara en intellektuell profil, han ÄR en intellektuell. Vid sidan av Handelsexamen är han fil kand i franska, portugisiska och engelska med c-uppsats om brittiska 1600-talspoeter. I banken gjorde han kometkarriär som it-chef och för finansmarknadsdelen och var 46 år när han 2001 tillträdde vd-posten.

Nu skulle han bli ordförande, trots att flera av de beslut han hade initierat fortfarande var under utveckling. Som ordförande ville han ha fortsatt inflytande, inte minst för att kunna njuta frukterna när marknaden och konjunkturen under 2006 och 2007 började repa sig.

Det blev tvärtom. Efter en tid på vd-posten började efterträdaren Pär Boman i stället rulla tillbaka Grönstedts strategi. Som om det inte räckte hade de båda en rakt motsatt syn på två fundamentala aktuella frågor – inställningen till kreditkrisens omfattning och utvecklingen i Östeuropa. Lars O Grönstedt såg relativt ljust på framtiden i båda fallen, medan Pär Boman var mer klassiskt handelsbankskt dystopisk.

Våren 2008 eskalerade konflikten till ett bråk för mer eller mindre öppen ridå. För den övriga styrelsen - läs Industrivärdens vd Anders Nyrén och Fredrik Lundberg – blev det uppenbart att de måste välja sida.

Men att avsätta en ordförande i Handelsbanken var som att skära av en kroppsdel i sfären. Lars O Grönstedt höll ju som ordförande i klubban i båda de två pensionsstiftelser som var huvudägare i Industrivärden. Så i någon mån bestämde han över bankens egen huvudägare.

Grönstedt hade visserligen inte blivit ordförande i de båda pensionsstiftelserna förrän ett år in på sitt ordförandeskap. Om det var ett utslag av misstroende från ägarna eller självvalt är oklart. Själv hade han, apropå det, sagt till en medarbetare:

– Varför ska jag ägna min lediga tid åt att sitta i dåligt ventilerade rum med medelålders män och titta på powerpointpresentationer? Det finns bättre saker i livet att sysselsätta sig med.

Nu, bara ett år senare, skulle han slippa de där rummen och männen.

Vad som exakt hände de där veckorna i mars 2008 är aldrig klarlagt. Klart är att den 20 mars skickade banken som vanligt ut sin kallelse till bolagsstämma i vilken hela styrelsen föreslogs till omval – bland dem Grönstedt.

Också klart är att tisdagen den 1 april 2008 hade Lars O Grönstedt ett möte med Anders Nyrén och Fredrik Lundberg. Exakt vilka ord som växlades har aldrig fastslagits, mer än att det handlat om att hans ordföranderoll skulle förändras. Enligt en uppgift ställdes Grönstedt inför ett ultimatum. Enligt en annan fick han i praktiken sparken rakt av. I vilket fall som helst blev resultatet detsamma. Grönstedt gick.

I stället för att fortsätta den farfars-princip som hade rått under decennier i banken, där avgående vd blir ordförande, beslutade sig ägarna nu att för första gången i bankens historia göra en icke-bankman till ordförande. Valet föll på Hans Larsson, tidigare bland annat vd för Swedish Match och Esselte. Larsson fick också makten i ägarstiftelserna, som därmed för första gången i historien leddes av någon annan än en bankman.

Även om Larsson inte ska beskrivas som Lundbergs handgångne man innebar bytet att Fredrik Lundberg i ett slag ökade sin makt påtagligt över sfärens storbolag. Detta främst genom att han, som vid det här laget satt på över 20 procent av rösterna i Industrivärden, mot sig i ägarlistan hade en avsevärt mer neutral kraft än tidigare.

Hur Fredrik Lundbergs ökade inflytande i banken oroade herrarna på Industrivärden är svårt att säga. Utåt är relationerna med Lundberg alltid soliga. Klart är att de var nöjda med att ha blivit av med Grönstedt. När kreditkrisen slog till med full kraft och Östeuropa kollapsade hösten 2008 skulle riktigheten i det beslutet understrykas med emfas.

Samtidigt medförde Mårtenssons och Grönstedts sortier ännu ett glapp i generationsväxlingen. Nere i Göteborg, i sfärens senaste byte, fanns en möjlig makthavare att städsla. Men för att få honom skulle de bli tvungna att göra sig av med en annan.

Handbollsoffret och drömprinsen
Av alla halvsanningar om Volvo som kom fram den där januarifredagen i fjol verkade åtminstone tre uppgifter stämma. Att Finn Johnsson, ordföranden för Sveriges största företag AB Volvo, avgick från sin post med omedelbar verkan. Att han efterträddes av fransmannen Louis Schweitzer, den man som PG Gyllenhammar 17 år tidigare skakade hand med i samband med det misslyckade försöket att sälja bolaget till Renault.

Den tredje var så osannolik att det inte kunde röra sig om en lögn. Uppgiften att Finn Johnsson just denna för honom historiska dag befann sig på sjukhus för att operera sitt knä. Menisken var krossad och ledbanden avslitna. Bovarna: handboll och en båtolycka.

– Han är borta några dagar. Det är inget dramatiskt i detta. Det är en sedan länge planerad operation, sa Johnssons sekreterare när TT ringde upp.

Dramatisk var däremot händelseutvecklingen bakom kulisserna som ledde fram till pressmeddelandet. En dramatik som knappast framgick i Johnssons egna uttalande:

– [Jag] behöver frigöra tid för mina övriga och alltmer omfattande och nya uppdrag och lämnar nu därför styrelsen, sa han i pressmeddelandet från Volvo.

Men enligt ett reportage i tidningen Affärsvärlden någon månad senare blev Johnsson offer för en maktkamp. I viss mån med Handelsbankssfären, men framför allt med vd Leif Johansson.

Det moderna Volvo är skapat av Leif Johansson som varit vd ända sedan 1997. Johansson är svårplacerad i de svenska maktsfärerna. På 1990-talet var han Wallenbergman som chef för vitvarukoncernen Electrolux. Och som son till Lennart Johansson, mångårig chef för (Wallenbergkontrollerade) Göteborgsbaserade kullagerföretaget SKF var han mer än välkommen till den västsvenska fordonskoncernen. Handelsbankssfären har dock tagit upp Johansson i sin yttersta krets, genom att göra honom till styrelsemedlem i SCA.

Finn Johnsson å sin sida hade varit ordförande i Volvo sedan 2004. Även om Johnsson inte valdes in som en direkt Handelsbanksman, var han nära lierad med sfären genom flera styrelseposter, till och med i Industrivärden.

Enligt reportaget i Affärsvärlden ska Finn Johnsson på hösten 2009 ha sonderat terrängen efter en efterträdare på vd-posten till Johansson, utan förankring hos vare sig Johansson själv eller de största ägarna Industrivärden och Renault. Leif Johansson ska då ha gått till Handelsbanksfolket och försvarat sin position.

Återigen en konflikt mellan två starka makthavare inom sfären. Återigen ett val mellan två direktörer.

För sfären var valet enkelt. De valde Leif Johansson.

Skälen var åtskilliga. Till att börja med var Johansson omtyckt av de andra stora ägarna Renault, och sfären hade i det läget all anledning att hålla sig väl med fransmännen.

Handelsbankssfären har köpt på sig aktier i Volvo sedan 2004. Totalt sitter sfären i dag på cirka 16 procent av rösterna, strax under Renaults post som i dag ligger på 17 procent, efter att fransmännen i fjol började sälja en första del av sina aktier. Nu väntar alla på när och hur de ska sälja resten.

En affär behöver inte vara långt borta. I onsdags fick Industrivärden grönt ljus för ett lån på cirka 5 miljarder kronor som ger dem en köpberedskap. Hela Renaultposten är visserligen värd långt mer än så. Men en färsk uppgörelse häromveckan med fransmännen gör att handelsbanksfolket kan få ledartröjan även genom att köpa en mind­re del av Renaultaktierna.

Handelsbanksfolket har även ett annat skäl att hålla sig väl med Volvo-vd:n. Leif Johansson är, enligt flera källor, sfärens drömkandidat till kronprins. En skicklig och tung 1950-talist som ihop med Nyrén kan ta över efter den åldrade generationen Hedelius och Martin-Löf.
Vad som nu händer i Volvo är därför av yttersta vikt för hela sfären.

Helt uppenbart är Louis Schweitzer en interimslösning på Volvos ordförandepost. Han är inte purung, fyller 69 i år, och de han företräder i ägarlistan har ju börjat sälja ut. Samtidigt har Leif Johansson sagt att han vill avgå som vd när han fyller 60. Det är i augusti.

Som nya huvudägare för Sveriges största bolag står alltså Handelsbanksfolket inför dubbla utmaningar, ny vd och ny ordförande. Hade Volvo varit ett mindre bolag och ägarsituationen mindre splittrad hade Leif Johansson kunnat ta steget upp till ordförandeposten. Men övriga ägare lär enligt flera uppgifter vara tveksamma till detta, och frågan är om inte Leif Johansson vill vända blad.

Det är i detta ljus man ska se uppgiften häromveckan, som vi nämnde i inledningen, att Leif Johansson är kandidat som ny ordförande i Ericsson och att BP-ordföranden är påtänkt för samma jobb i Volvo.

Genom att knyta upp Johansson i Ericsson får sfären inte bara sin man i toppen på Ericsson, utan knyter en av Sveriges skickligaste företagsledare närmare sig och täpper igen sitt successionshål ytterligare ett snäpp. Om man dessutom kan få Svanberg, har stallet som tömdes med Mårtensson, Grönstedt och Johnsson åter fyllts.

Kallelserna till Volvo och Ericsson väntas i veckorna, då lär vi få besked om hur sfären har tänkt. Liksom om Finn Johnsson får vara kvar i styrelserna för Skanska och Industrivärden. Oddsen på att han försvinner är inte höga.

Framtiden
Vi har alltså en industrigrupp som skickliga och starka affärsmän har gjort till nationens största. Samma starka män har också haft en osedvanlig förmåga att göra varandra till fiender. Så när Fredrik Lundberg gör entré i sfären med alla sina miljarder, saknas en ny generation tjänstemän att matcha honom i styrelserummet. Vilket har fått dem att ge sig ut på jakt efter nytt blod – i form av ledarna för två av sfärens största företag. Hur ska detta sluta?

På Industrivärdens huvudkontor på Storgatan blir Anders Nyrén förtegen när uppgifterna om Svanberg till Volvo och Leif Johansson till Ericsson kommer på tal

– Jag tror att jag har sagt att jag varken bekräftar eller dementerar, att det är en sak för nomineringskommittén. Generellt tycker jag att Louis Schweitzer har skött sitt uppdrag på ett utmärkt sätt och att det inte är sagt någonting om att han ska sluta, säger han.

Och frågan om Leif Johansson kan axla ett större ägaransvar i sfären efter Volvo vill han inte utveckla.

– Leif Johansson har redan en fin styrelsekarriär. Han sitter ju bland annat också i läkemedelskoncernen Bristol-Myers.

I väntan på Johansson framstår Anders Nyrén, trots sin relativa anonymitet, som sfärens kanske viktigaste person i dag.

»Det är väl inte SHB- utan Industrivärden-sfären som du ska skriva om...«, skriver Nyrén i ett e-postmeddelande till Fokus. Även om det är halvt på skämt finns det mycket sanning i det. Om något har händelserna de senaste åren flyttat makten bort från banken i Kungsträdgården till Storgatan och Industrivärden. Och där sitter Anders Nyrén i närmast ensamt majestät.

Flera personer med insyn i sfären vittnar också om ett annat skäl till Anders Nyréns upphöjda status och förändrade roll i bolagsgruppen – Fredrik Lundberg. Nyrén har skickligt balanserat stödet från de båda ägargrupperingarna och därigenom stärkt sin egen maktbas. Därmed har också Lundbergs inflytande över tjänstemannasfären också ökat.

När vi kommer in på Lundberg i samtalet ställer sig dock Nyrén i tjänstemannahörnet.

– Det är viktigt att understryka att systemet fortfarande har över 50 procent av rösterna i Industrivärden.

På frågan om vad som skulle ha varit annorlunda i sfärens strategi om Fredrik Lundberg inte hade funnits med, kommer svaret omedelbart.

– Ingenting. Varför då? Jo för att han tycker likadant.

Svaret på frågan om samsynen faktiskt är verklig, även inom de tavelklenodprydda väggarna på Storgatan, går bortom denna artikel. Än svårare att svara på är om enigheten i så fall kommer att bestå framöver. När Lundberg med den ena tuggan efter den andra fortsätter att äta in sig i gruppens olika bolag och även öka sitt informella inflytande. Tills han har fått i sig alltihop.

Som Fredrik Lundberg uttryckte det i Veckans Affärer 2003, just efter inhoppet i sfären.

– Med långsiktigt menar jag på obestämd tid.

Frågan är om det inte är så att sfären, när sista kapitlet i den här historien är skrivet, har gått tjänstemännen ur händerna. Att Fredrik Lundberg är kvar ensam i toppen, och då är en mer självklar symbol för det svenska näringslivet än familjen Wallenberg.

Sfären

VFO_Anders-Nyrén
Anders Nyrén, född 1954
Vd för Industrivärden och sfärens operative person i alla industribolagen. Tidigare finanschef på Skanska som sägs ha Fredrik Lundbergs öra.

VFO_Sverker
Sverker Martin-Löf, född 1943
Tidigare chef för SCA och i dag ordförande i Industrivärden. Formellt härskaren i dag, men sägs stå i skuggan av Hedelius.

VFO_Tom
Tom Hedelius, född 1939
Tidigare chef för Handelsbanken och ordförande i Industrivärden. Inga styrelseposter kvar i sfären sedan 2010, men enormt viktig informellt.

VFO_Olof
Olof Faxander, född 1970
Den förre chefen för SSAB tog den 1 februari över i Sandvik. Avgår i vår från Industrivärdens styrelse, men är ändå en i den inre cirkeln.

Utmanaren

VFO_Fredrik
Fredrik Lundberg, född 1951
Byggmästarsonen från Norrköping som är Sveriges nya Wallenberg. Äter sig in i Industrivärden och alla sfärens bolag.

Handelsbankssfärens storbolag

1. Volvo
Omsättning 2010: 264,7 miljarder

Största ägare (procent av rösterna): Renault 17%, Handelsbankssfären 16 %

Antal anställda: 90 409

2. Ericsson
Omsättning 2010: 203,3 miljarder

Största ägare (procent av rösterna): Handelsbankssfären20,5%

Antal anställda: 90 261

3. Skanska
Omsättning 2010: 123,6 miljarder*

Största ägare (procent av rösterna): Handelbankssfären 35,6%

Antal anställda: 51 143*

4. SCA
Omsättning 2010: 109,1 miljarder

Största ägare (procent av rösterna): Handelsbankssfären 42%

Antal anställda: 45 341

5. Sandvik
Omsättning 2010: 93,3 miljarder

Största ägare (procent av rösterna): Handelsbankssfären 18,7%

Antal anställda: 47 064

6. SSAB
Omsättning 2010: 38,0 miljarder*

Största ägare (procent av rösterna): Handelsbankssfären 25,5%

Antal anställda: 8 384

7. Handelsbanken
Omsättning 2010: 31,1 miljarder*

Största ägare (procent av rösterna): Handelsbankssfären 23,5%

Antal anställda: 11 100

* Rullande tolv månader enligt 9-månadersrapporten, bokslut 2010 ej offentliggjort.

Källa: Bolagens rapporter. Samtliga ägarandelar i tabeller och artikel från SIS Ägarservice

Ordförklaringar

Styrelse – En grupp personer som väljs av bolagsstämma för att bestämma bolagets strategi, fatta fundamentala beslut för företaget och rekrytera vd.

Verkställande direktör – Den person som utses av styrelsen att sköta den operativa driften av ett bolag.

Bolagsstämma – Möte där alla bolagets aktieägare möts och väljer styrelse. Inflytandet bestäms däremot av den andel röster som varje aktieägare sitter på, vilken kan vara större än själva andelen aktier om man – som Handelsbankssfären – har röststarka A-aktier.

Omsättning – Hur mycket ett bolag säljer för under ett visst år. Ungefär detsamma som totala intäkter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera