Ekonomi

Ansvar på export

Svenska politiker spelar mer ovetande om vapenexporten till diktaturer än vad de egentligen är.

Svensk vapenexport till diktaturer har åter hamnat på den politiska dagordningen. Efter utvecklingen i Nordafrika och arabvärlden har de politiska partierna de senaste dagarna tävlat om att fördöma försäljningen till odemokratiska stater som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Till och med socialdemokraterna, som tidigare har godkänt export till många diktaturer, kräver nu en ny exportlagstiftning.

Fördömandet av exporten måste ses som något av en läpparnas bekännelse. Det har under lång tid varit känt att Sverige säljer vapen till en rad odemokratiska stater. Algeriet, Saudiarabien, Bahrain, Jordanien, Kuwait, Tunisien, Oman och Qatar är några exempel på köparländer som med jämna mellanrum dyker upp i regeringens offentliga redovisning av vapenexporten.

Att vissa av dessa vapen skulle kunna sättas in mot fredliga demonstranter kan knappast komma som en överraskning för någon svensk politiker. Ingen kan heller ha blundat för Dagens Industris avslöjande förra året om att Saab Bofors Dynamics fått tillstånd att sälja den avancerade pansarvärnsroboten »Bill 2« till den brutala regimen i Saudiarabien.

Björn Hagelin, forskare på freds- och konfliktforskningsinstitutet Sipri, menar att de politiska utspel vi har sett de senaste veckorna är ren opportunism.

– Om partierna verkligen hade varit intresserade av att stoppa exporten till dessa länder hade de kunnat väcka frågan för länge sedan, säger han.

Enligt Björn Hagelin har regeringen möjligheter att stoppa vapenexporten till diktaturer som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är en fråga om politisk vilja och det krävs inga ändringar av det nuvarande regelverket för att göra det. I regelverket står det till exempel tydligt att Sverige inte bör sälja vapen till länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna eller till instabila stater. Liknande formuleringar finns även i EU-lagstiftningen.

Men för regeringen finns det ändå flera möjligheter att tolka dessa regler. Det enda som måste vara uppfyllt för att ett exporttillstånd ska kunna ges är att försäljningen inte bryter mot Sveriges säkerhets- och utrikespolitik. Om detta krav anses vara uppfyllt kan regeringen godkänna export, anser Björn Hagelin.

I praktiken är det dock inte regeringen som själv sköter de känsliga exportbesluten. Alla ärenden är sedan 1996 outsourcade på Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Till sin hjälp har ISP det så kallade Exportkontrollrådet som består av ledamöter från alla riksdagspartier.

Vid kontroversiella ärenden avgörs exportbesluten genom att representanterna i Exportkontrollrådet helt enkelt röstar om ett tillstånd ska ges. Här har alltså riksdagspartierna ett direkt inflytande över vilka länder Sverige ska få exportera vapen till.

Systemet med ISP och Exportkontrollrådet har ofta ansetts vara ett sätt för regeringen att slippa ta ansvar för de känsliga vapenexportfrågorna. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen hävdar till exempel att regeringen kan gömma sig bakom ISP och att den därigenom slipper ta det politiska ansvaret. Enligt lagen kan inte heller regeringen riva upp de beslut som ISP och Exportkontrollrådet har fattat. I lagtexten framgår det dock att ISP ska överlämna ärenden av principiell betydelse till regeringen. ISP ska också följa de regler som finns för vapenexporten som riksdagen har slagit fast, till exempel respekt för de mänskliga rättigheterna.

Men enligt Svenska Freds har ISP blivit alltmer egenmäktigt med åren. Till en början överlämnade de ofta ärenden till regeringen men detta sker sällan numera. I stället hänvisar ISP till gamla regeringsbeslut och en praxisutveckling som grund för sina beslut.

– Innan ISP bildades fanns det möjlighet att utkräva ett politiskt ansvar. Men nu ser vi att de ministrar som är ansvariga för vapenexporten skyller ifrån sig och hänvisar till ISP. På så sätt slipper de ta den känsliga debatten om vapenexporten, säger Rolf Lindahl som är politisk sekreterare på Svenska Freds.

Enligt Svenska Freds har Sverige blivit alltmer liberalt när det gäller vapen­export. Det beror på att de ansvariga politikerna med åren har börjat tolka regel­verket annorlunda. Detta har medfört att ISP numera godkänner betydligt fler affärer än tidigare.

– Antalet länder som köper svenska vapen har ökat markant. Vapen för strid säljs nu till flera länder som tidigare har varit helt stängda för svensk export, säger Rolf Lindahl.

Björn Hagelin på Sipri gör en lite mer försiktig beskrivning av utvecklingen. Han anser att det är svårt att se tydliga förändringar i tolkningen av regelverket eftersom exportbesluten alltid har varit omgärdade av sekretess. Men över en 20-årsperiod anser han också att en liberalisering har skett.

Den bakomliggande orsaken är en vilja att stötta svensk vapenindustri, menar han. Under senare år har exporten blivit nödvändig för att den svenska vapenindustrin ska kunna överleva. Vapentillverkarna kan inte längre lita på att det svenska försvaret, liksom tidigare, köper merparten av deras vapen.

– Den svenska exportpolitiken har mer och mer blivit en integrerad del av svensk försvarsindustri. Man har på ett skickligt sätt knutit ihop exporten med vår egen anskaffning av krigsmaterial, säger Björn Hagelin.

Fakta | De bestämmer

Exportkontrollrådets ledamöter 2011–2014.

Ann-Charlotte Hammar Johansson (m)
Annicka Engblom (m)
Carina Adolfsson Elgestam (s)
Caroline Szyber (kd)
Göran Lennmarker (m)
Kerstin Lundgren (c)
Lars Johansson (s)
Lennart Rohdin (fp)
Mikael Jansson (sd)
Tone Tingsgård (s)
Torbjörn Björlund (v)
Valter Mutt (mp)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera