Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Snart utlämnad. Wikileaksgrundaren Julian Assange har gjort svensk lagstiftning till måltavla i kampen mot våldtäktsanklagelserna.

Inrikes

Hårda lagar, milda domar

Internationellt kallas den sträng. Här hemma för slapp. Hur hård är egentligen vår våldtäktslagstiftning?

De yviga vittnen som försvaret hade kallat in från Sverige i förhandlingarna om utlämning av Julian Assange föll platt. Ändå har bilden av vårt land i allmänhet, och det svenska rättssystemet i synnerhet, påverkats av förhandlingarna.

Assanges försvarare har kallat Sverige »feministdiktatur« och sagt att hans sexuella äventyr inte skulle betecknas som kriminella någon annanstans i världen.Internationella röster har rasat mot att Sverige ska ha en »trasig kondom-lag« och hävdat att Julian Assange är åtalad för »sex by surprise«.

Samtidigt som cirkus Assange pågick i London, funderade hovrätten i Skåne över om en handfull män som sålt och haft sex med en förståndshandikappad 14-årig flicka kunde ha gjort sig skyldiga till våldtäkt, människohandel eller andra brott.

När domen kom häromveckan lade domstolen stor vikt vid tillförlitligheten i flickans vittnesmål, särskilt som hon var omogen och handikappad. Slutsatsen var att hennes utsaga skulle värderas »med stor försiktighet« och att hennes utpekanden och påståenden om att hon haft sex hade ett »mycket begränsat bevisvärde«.

För den svenska allmänheten är det tvärtom den här bilden av svensk sexualbrottslagstiftning som är den förhärskande. En impotens att hantera uppenbara övergrepp, snarare än att det är omöjligt för våldtäktsmisstänkta att värja sig från ogrundade anklagelser.

Från Katarina Wennstams bok »Flickan och skulden« i början av 2000-talet har offrets utsatthet och gärningsmannaansvarets flyktighet varit ett bärande tema i rapporteringen – från Alexandramannen till Stureplansmålet.

Visserligen ledde dåvarande justitiekansler Göran Lambertz debatten i en annan riktning för ett par år sedan med en rapport om oskyldigt dömda i svenska fängelser, men det intryck som fortfarande dominerar kriminalrapporteringen är att våldtäktsoffer står sig slätt i rättsprocesser.

Men hur ligger det till egentligen, har Sverige en ovanligt sträng sexualbrottslagstiftning? Och oavsett svaret på det, varför är det så svårt att få personer fällda för brott?

Avgjort har lagstiftningen under många år rört sig mot en vidare våldtäktsdefinition. Med en reform 2005 fick Sverige ett nytt sexbrottskapitel där människors sexuella integritet skulle stärkas och skyddet av barn stärkas. Våldtäktsbegreppet vidgades genom att kravet på tvång sänktes och kravet på våld eller hot slopades helt när det gällde våldtäkt mot barn.

I dag är en våldtäkt kort sagt när X har sex med Y som inte uttryckligen säger nej eller när X inte uppfattar att Y säger nej. Frågan om man bör införa ett krav på samtycke är omdebatterat. När sexualbrottslagsreformen utvärderades och utredaren kom med nya förslag i höstas gick de ut på att våldtäktsbegreppet skulle utvidgas ytterligare och att ett nytt begrepp, sexuellt övergrepp, skulle införas. Med detta skulle sexuella handlingar som genomförs med en person utan den personens tillåtelse också kriminaliseras.

Svaret på om Sverige har sträng våldtäktslagstiftning beror fortfarande på vad man jämför med. Tittar man på norra Europa där man har liknande värderingar är svaret ändå nej – i exempelvis Norge och Storbritannien har man redan kriminaliserat sexuella handlingar som görs utan motpartens samtycke. I Sverige kallar man fler gärningar för våldtäkt, men det innebär inte att de inte är kriminaliserade i andra länder.
Trots all debatt slog domaren ändå fast att »Assange misstänks för att avsiktligt ha haft samlag med henne genom att otillbörligt utnyttja att hon, på grund av sömn, befann sig i ett hjälplöst tillstånd.« I England skulle detta utgöra en kriminell handling.

Nästa fråga är om förändringar i lagstiftningen har lett till att tillämpningen av lagen gör det svårare för gärningsmän att komma undan, och att det har blivit enklare att lagföra våldtäktsmän och sexuella förgripare. Medan lagstiftningen skärps anser många att praxis går i motsatt riktning. Sommaren 2009 meddelade Högsta domstolen två beslut där man slog fast att beviskraven är desamma i sexualmål som i andra brottmål. Bedömningen från flera åklagare var att man härigenom inte nödvändigtvis skärpte beviskraven – det vore orimligt med olika beviskrav i olika brottmål – men att försiktigheten ökade markant inom rättsväsendet.

– Följden har blivit att man faktiskt har höjt beviskraven gällande just sexualbrott. I dag är det i princip omöjligt att få våldtäktsmän fällda, säger Ulrika Rogland, åklagare i kopplerimålet med den 14-åriga flickan, ett fall där hon bedömde att bevisningen var ovanligt god.

Ulrika Rogland anser att domstolarna fortfarande lägger alltför stort ansvar på brottsoffren, medan man inte kräver att gärningsmannen tar ansvar alls.

– Trots att gärningsmännen i kopplerimålet hade umgåtts med 14-åringen ganska länge och fört längre samtal med henne så landade domstolen ändå i att det var hennes ansvar att klargöra sin ålder, säger hon.

I Sverige har alltså allt fler gärningar klassats om från något slags sexuellt övergrepp till våldtäkt. Den i grunden sunda målsättningen att fokusera på att en sexuell kränkning har ägt rum, oavsett om det har skett med mätbart våld eller tvång, har medfört att brottet våldtäkt blir svårare att bevisa.

– Ju »snällare« våldtäkter som kriminaliseras, desto svårare blir det att bevisa. Relativt sett, säger straffrättsprofessorn Petter Asp vid Stockholms universitet.

Professorn i straffrätt Petter Asp ogillar den binära diskussionen om det är lätt eller svårt att fällas för våldtäkt. Han tycker att man i stället borde konkretisera och problematisera beviskraven.

– Hur mycket osäkerhet ska man kunna tolerera för att döma en person? Vad är rimligt? De här frågorna borde man kunna tala mer öppet kring även bland jurister, säger han.

Från domstolarnas sida bemöts den här kritiken enkelt med konstateranden om att alla mål är olika och att trovärdighet inte är något absolut begrepp som, till skillnad från teknisk bevisning, inte kan mätas i procentsatser.

– Men det kan jag säga, att om det är någon typ av mål där man diskuterar nivån på bevisningen så är det just sexualmål, säger rådmannen Björn Skånsberg vid Södertörns tingsrätt.

Flera experter som Fokus talat med framhåller att problematiken kring sexualbrott fortfarande kan hänföras till förlegade attityder och kunskapsluckor på olika nivåer inom rättsväsendet. Polisen har storsatsat på våld mot kvinnor, åklagarna går i bräschen för en modernare syn på sexualitet och integritet. Domarkåren har däremot kritiserats för att satsa för lite på utbildning när det gäller bevisvärdering och förhörsteknik när det gäller exempelvis barn och andra våldtäktsoffer.

– Om det är svårt att objektivt värdera bevisningen i ett mål när den består av två motstridiga berättelser – vilket ofta är fallet vid sexualbrott – så återstår den subjektiva bedömningen. Då är det lätt att falla tillbaka på subjektiva värderingar, säger forskaren i processrätt Anna Kaldal vid Stockholms universitet.

De förändringar som eventuellt är på väg när det gäller våldtäktslagstiftningen kommer sannolikt inte att förändra läget dramatiskt – lika lite som de gjort så tidigare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera