Minnesord

Laila Westersund

Skådespelare och revyartist, dog den 22 februari, 68 år gammal.

De tre åren med »Sommarskôj« på Lisebergsteatern i slutet av 1990-talet var tänkt att bli hennes sista som artist. Med några år kvar till sextio kunde hon se tillbaka på drygt femtio framgångsrika år på scenen. Det hade börjat i IOGT-NTO-lokalen hemma i Trollhättan där hon bara fyra år gammal sjöng och spelade dragspel till allmänt jubel. Året efter behärskade hon även trummor. Så småningom även piano och gitarr. Visslade gjorde hon också, något som skulle komma att förbli ett av hennes signum. Hon var femton år första gången hon träffade Hagge Geigert, på en amatörtävling i Uddevalla Folkets hus som han anordnade och Laila vann. Hagge var chef på Lisebergsteatern i mer än trettio år, och hade Laila Westersund sin hemmaplan någonstans så var det där.

Och var hon inte där så var hon ute i folkparkerna. Ofta körde hon bussen själv. Många minns henne från sketchen »Sexobjektet«.

I den kommer hon in på scenen som bilmekaniker i bylsigt blåställ, keps, olja i ansiktet och trassel i fickorna, och öppnar med att misstroget säga: »Jag har bara en önskan: att ni ska se mig som yrkeskvinna, och inte som sexobjekt.«

Komikern Krister Classon, ena halvan av konstallationen »Stefan och Krister«, kallar hennes scennärvaro en »ren naturbegåvning«. Strax efter att Laila Westersund hade lagt ner artisteriet började hon ta för vana att gå på buskisduons premiärer. För varje år som gick fick de bättre kontakt. Laila väckte stor uppmärksamhet när hon hälsade på i Kristers halländska lilla hemort Fegen, både med sin omtalade magnetiska närvaro och med sin vita rattväxlade Cadillac från 1958.

När Krister satt och jobbade med manuset till 2004 års fars, »Stulen kärlek«, blev det allt tydligare för honom att en av rollerna skulle passa Laila Westersund perfekt. Farsen skulle dessutom spelas just på Lisebergsteatern, vilket naturligtvis inte gjorde prospektet mindre intressant. Krister slängde iväg ett mejl med förfrågan till Laila Westersund som då var bosatt på Gran Canaria.

Som svar tillbaka fick han en enda lång rad: Där stod »Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej…« och så vidare. 27 stycken nej.
En tydlig signal kan tyckas, men Krister stod på sig och skickade ner manuset.

– Om jag ska vara med på någonting åt det här hållet så får du nog skriva till några fler lustigheter, svarade Laila.

Men hon lät sig till slut övertalas, och snart repeterade hon på Lisebergsscenen igen. Och hon blev tvungen att konfronteras med det som hade gjort att hon en gång slutat med teater: hon hade svårt att lära sig manus utantill. Det skulle visa sig under repetitionerna att manusgrejen var en rätt svår låsning för Laila. Hon hade, kanske i ett missriktat försök att beveka dess negativa krafter, klottrat sin egen bunt full med anteckningar. Troligen gjorde det bara situationen än mer bekymmersam. Hon var närmast fientligt inställd till själva pappren.

Under en repetitionsdag gick så Krister fram till Laila, ryckte manushögen ur handen på henne och slängde det i en papperskorg. »Så, nu börjar vi om så här«, sade han. Varpå Laila svarade: »Och nu kan jag ju inte ett ord …« Men när den värsta mentala blockeringen kring manuset hade släppt lite grann gick det bättre. Hon hade redan det väsentligaste i sig själv. Närvaron. Tajmingen.

När Laila Westersund väl gjorde entré gjorde hon det till den varmaste och längsta applådtacken som någonsin hörts på Lisebergsteatern. Hon försökte själv avbryta den flera gånger, men det gick inte. Föreställningen kom att bli en succé, och spelades runt om i Sverige under ett helt år.

Bland de många utmärkelser hon fick under sitt liv finns bland annat Göteborgs stads förtjänsttecken i guld, Stallbrödernas pris Revyräven och Stallfåglarnas humorpris. Hon har även fått en spårvagn uppkallad efter sig i Göteborg.

Många i bekantskapskretsen blev förvånade när Laila gick bort i slutet på förra månaden. Hon hade hållit sin cancer hemlig för alla utom sina allra närmaste. Kanske för att hon alltid, under sin karriär, var fullkomligt levande, och för att hon ville fortsätta bli ihågkommen så. Som »Yrvädret från Trollhättan«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera