Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Pressad diktator. Libyens ledare Muammar Khadaffi lovade i ett tal i onsdags att slåss till sista blodsdroppen.

Utrikes

Sista striden för Khadaffi

Libyens ledare är hårt pressad. Utländsk militär intervention och en rättegång i Haag hotar nu diktatorn.

I takt med att världssamfundet dragit åt snaran och USA spänt sina militära muskler genom att skicka landstigningsfartyg till Medelhavet har framtiden för Libyens ledare blivit alltmer oviss. Frågan är nu snarare hur, än om, Muammar Khadaffis politiska liv ska sluta.

Kommer han att avgå frivilligt? Eller kommer han att försöka fly landet och kanske söka fristad hos vännen i Venezuela, president Hugo Chávez? Eller kommer han, som andra diktatorer före honom, att begå självmord hellre än att låta sig gripas?

Många hoppas att han kommer att ställas till svars för de brott han begått mot sina egna landsmän. Enligt FN har omkring 1 000 människor mist livet i Libyen under de senaste veckornas uppror, och Muammar Khadaffi har inte gjort några försök att dölja att dödandet sker på direkt order från honom själv.

I onsdags meddelade åklagaren Luis Moreno-Ocampo vid den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag att han inleder en förundersökning om Libyen. Nästa steg blir att avgöra om en internationell arresteringsorder ska utfärdas.

FN:s generalförsamling fattade dagen innan ett enhälligt beslut om att suspendera Libyen från FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det är första gången som ett land råkar ut för denna åtgärd, och beslutet motiverades med att regimen systematiskt brutit mot de mänskliga rättigheterna.

Och förra lördagen antog FN:s säkerhetsråd en enhällig resolution som förutom att den fördömer Khadaffiregimens våld även innehåller beslut om vapenembargo, reseförbud och frysning av tillgångar. Säkerhetsrådets 15 medlemmar var helt eniga i beslutet att hänskjuta frågan till domstolen i Haag, ICC. Det har aldrig tidigare varit fallet.

För trots att FN:s medlemsstater redan 2005 antog en princip som på svenska kallas »skyldighet att skydda« så har den aldrig tidigare åberopats på det sätt som nu skett. Responsibility to protect, R2P, syftar till att ge världssamfundet möjlighet att agera mot folkrättsbrott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

R2P innebär att stater är skyldiga att förhindra att den egna befolkningen utsätts för något av ovanstående brott. Den möttes till en början med stor skepsis av många av världens mindre demokratiska länder, som sade sig vara rädda för att den skulle missbrukas för inblandning i andra staters interna angelägenheter.

Libyen är det första fallet där världssamfundet sluter upp på allvar bakom R2P-principen och många folkrättsjurister har uttryckt förvåning över FN:s tydlighet.

– Jag är positivt överraskad över att FN lyckades enas så snabbt om starka åtgärder mot Libyen. För bara en vecka sedan verkade staterna väldigt splittrade. Att FN dessutom hänvisar till R2P i sina uttalanden är välkommet, säger Diana Amnéus, doktor i folkrätt och forskare vid Raoul Wallenberg-institutet.

För att säkerhetsrådet ska vidta ännu starkare sanktioner, militära åtgärder, krävs det att rådet konstaterar att icke-militära och fredliga insatser inte längre skulle vara tillräckliga i det specifika fallet. Men det innebär inte att de fredliga alternativen först måste uttömmas.

Förslaget om att inrätta en flygförbudszon, vilket bland andra Storbritanniens premiärminister David Cameron och de inflytelserika amerikanska senatorerna John McCain och Joe Lieberman efterlyste i början av veckan, stötte dock på motstånd. Ledande brittiska och amerikanska militärer drog i handbromsen och varnade för att en militär insats skulle krävas för att slå ut det libyska luftvärnet. Dessutom tycks den libyska oppositionen enig i sitt motstånd mot alla former av internationellt militärt ingripande. En flygförbudszon räknas som en militär sanktion, och måste därför godkännas av säkerhetsrådet.

Historien visar också på ett problematiskt facit för militära interventioner.

1990-talet benämns ofta som de internationella interventionernas årtionde. Somalia, före detta Jugoslavien, Rwanda, Haiti och Östtimor – alla var de föremål för försök att begränsa humanitära kriser och våld mot de egna civilbefolkningarna. Mandaten för intervention var både vida och svaga och kom ofta för sent. Experimenten föll inte särskilt väl ut. Interventionen i Somalia 1993–1995 misslyckades och 1999 bombades Kosovo trots att det saknades ett tydligt stöd från FN:s säkerhetsråd. Läxan blev att tydliggöra mandaten för militära interventioner och införa rapporteringsskyldigheter.

Två regelverk ligger till grund för beslutet om militär intervention under R2P. Det ena rör FN-stadgan som anger att vid inomstatliga kriser måste situationen utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Där innefattas även flyktingströmmar och regional instabilitet, vilket skulle kunna åberopas i Libyens fall. 150 000 människor har flytt Libyen, 75 000 av dessa till grannlandet Tunisien och omkring 40 000 väntar på den libyska sidan av gränsen, med hopp om att kunna ta sig över. FN:s flyktingkommissariat varnar nu för en förestående humanitär krissituation.

De andra kriterierna under R2P fastslår att det måste föreligga ett eller flera fall av grova folkrättsbrott, såsom brott mot mänskligheten. Dessutom måste staten upp­enbart ha misslyckats med att skydda sin befolkning, vilket det enligt jurister inte råder någon tvekan om i fallet med Libyen. Libyens regim kan ha gjort sig skyldig till just brott mot mänskligheten genom att militärt attackera civila.

– Att säkerhetsrådet skulle fatta beslut om en omfattande militär intervention är i nuläget inte särskilt troligt. Vid ett eskalerande inbördeskrig är upprättandet av flygförbudszoner förmodligen det alternativ som ligger närmast, understryker Diana Amnéus.

Att ICC nu inleder en förundersökning är något som kan sätta ytterligare press på diktatorn.

De internationella domstolarna har enligt de flesta bedömare varit framgångsrika rättsskipare när de misstänkta förbrytarna väl ställts inför rätta. Det största problemet har varit av mer grundläggande karaktär; att gripa de misstänkta och föra dem till Haag. I mars 2009 utfärdade ICC en internationell arresteringsorder på Sudans president Omar al-Bashir. Han är ännu på fri fot, och har tidigare kunnat röra sig relativt fritt mellan olika afrikanska länder.

Muammar Khadaffi var en av de skarpaste kritikerna av arresteringsordern mot al-Bashir, och tvekade inte att likna den vid både internationell terrorism och nykolonialism. Nu kan han själv komma att befinna sig i exakt samma situation. Och han tycks i dag stå relativt ensam och utan vänner.

– Om Khadaffi faller så verkar inte så många länder vilja ta emot honom, säger Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet.

Antalet döda påverkar också ICC:s beslut om att inleda en förundersökning. Under Irakkriget anmäldes exempelvis Storbritannien för krigsförbrytelser sedan mellan fyra och tolv irakiska civila dödats av brittiska soldater. Men ICC:s åklagare beslöt att inte inleda en förundersökning med hänvisning till att antalet döda var för få. I jämförelse med krigsbrotten i Rwanda, Kongo och Uganda, där hundratusentals människor mördats, är antalet döda i Libyen jämförelsevis få. Någon exakt kvantifiering existerar dock inte i folkrätten, utan det är upp till domarna i Haag att avgöra.

Nästa steg för ICC är att besluta om en arresteringsorder, vilken måste godkännas av en panel på tre domare. Enligt artikel 58 i Romstadgan måste det finnas sannolika skäl för att personen i fråga begått ett brott för att en arresteringsorder ska kunna utfärdas. Mark Klamberg tror att en sådan kan komma tidigast om någon vecka.

– Om Khadaffi avgår och låter sig fångas kan han vara i Haag innan sommaren, säger han.

Det började med Nürnberg

När andra världskrigets krigsförbrytare ställts inför rätta under Nürnberg- och Tokyorättegångarna fick FN mandat att starta en fast domstol. Ändå dröjde det till 2002 innan den internationella brottsmålsdomstolen ICC startade. Det är världens enda permanenta inter-
nationella brottsmålsdomstol.

110 länder har anslutit sig. USA, Indien, Israel, Kina och Ryssland står utanför. ICC har sitt säte i holländska Haag, men kan genomföra rättegångar var som helst i världen. Har mandat att döma över brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera