Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Miljöombyte. År 2009 kom 7 000 människor från Somalia till Sverige. Sammanlagt finns i dag omkring 50 000 somalier i landet.

Utrikes

Välkommen till Sverige

Sverige rankas högt när det gäller integration och Nora är bäst i Sverige, enligt Fokus rankning. Men hos en grupp invandrare blottas integrationspolitikens akilleshäl.

Gamlestadstorget badar i kvällssol när elvans spårvagn bromsar in. Här ligger Göteborgsinitiativets lokaler, där Somaliska Utvecklingsgruppen håller till. I kväll är det genrep inför nationaldagsfirandet; ungdomarna övar teaterframträdande.

Khaleed Mire, 26, går runt och testar sin nomadskrud, komplett med stav, och konstaterar att han saknar afrokrull. Går det att hyra, månne?

Han läser till kemiingenjör i Eskilstuna, uppvuxen i Hjällbo, äldst av nio bröder. Han har bott i Sverige sedan 1993, men har trots det nästan uteslutande vänner med invandrarbakgrund. Beror det på att han bor i ett invandrartätt område? Kanske. Men mönstret gick igen även i Eskilstuna, där han bodde i mer blandade kvarter.

– Det är en svår fråga, varför. På mellanstadiet hängde alla med alla, minns han.

Det är som om de kulturella skillnaderna har ökat med åldern.

– Jag dricker inte, så jag vill inte hänga på när mina svenska vänner festar och dricka en cola. Och varje gång jag behöver be säger de »gör det hemma i stället«.

Efter examen lutar det åt att han lämnar Sverige.

– Det känns som man kan utvecklas mer i England eller USA. Både som människa, ekonomiskt och i sitt arbete. I Sverige blir det svårare att få ett jobb.

Många av hans vänner resonerar på samma sätt. Mohamud Salad, som är 27, beskriver situationen:

– Jag har kompisar som åker på semester till England och hinner hitta ett extraknäck. Det skulle aldrig funka i Sverige. Här tar det månader att bara skriva in sig på Arbetsförmedlingen.

I förra veckans Fokus listade vi de kommuner som lyckas bäst med integrationen. Men den andra sidan av saken? Khaleed och Mohamud beskriver en av de största utmaningarna i svensk integrationspolitik. Hur kommer det sig vissa grupper har så svårt att lyckas i det svenska samhället?

Forskarna är överens om att somalier, Sveriges största invandrargrupp på senare år, har det allra svårast. Bara 30 procent har jobb, att jämföra med infödda svenskar som ligger på 80 procent eller alla utrikes födda som ligger på 65. För kvinnor från Somalia är siffran ännu lägre – blott 24 procent hade jobb när SCB:s integrationsdatabas Stativ senast mätte saken 2007. Företagandet är dessutom lågt, liksom utbildningsnivån, medan bostadssegregeringen är hög.

En del av förklaringen är dålig tajming. De första stora grupperna somalier kom under lågkonjunkturen på 1990-talet och hade därför extra svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Men det är inte hela sanningen.

Ekonomhistoriken Benny Carlson i Lund forskar just kring somalier och arbetsmarknad och har fler ledtrådar.

Den första är bristen på ingångar till arbetsmarknaden i form av okvalificerade arbeten. Även enkla jobb har relativt höga ingångslöner i Sverige. Benny Carlson har märkt att somalier ofta har djärva planer på vad de vill göra och att de då lätt blir »nedtagna på jorden« av sina handläggare och tappar sugen. Och de som har utbildning har ändå svårt att få relevanta arbeten.

Som Hussain Alasow. Han är i fyrtioårsåldern, klädd i jeans och vit skjorta. Gratisjobbar på söndagar på amatörradiostationen Somaliweyn i ett industriområde i Angered. Han kom till Sverige 1990, efter avslutad agronomexamen i Somalia, men lyckades inte få något jobb inom sitt fack.

– Vägledningen var inte bra. Vi viss­te inte hur saker och ting funkade. Man kämpade, kämpade, kämpade tills man blev ingenting, berättar han.

Efter flera års arbetssökande gav han till slut upp och läste omvårdnadsprogrammet på komvux. Nu jobbar han inom vården.

En annan förklaring kan man hitta i det svaga företagandet. Somalia är ett land med långa handelstraditioner och ett livligt företagande. Många somalier borde ha goda förutsättningar att driva företag, men i Sverige är det få som får i gång egen verksamhet.

Liberala tankesmedjan Timbro undersökte saken för ett par år sedan och visade att somalier genomgående är en socioekonomiskt resurssvag grupp, som i princip har haft en likartat svår situation i alla länder dit de invandrat. Undantaget, visade det sig, är delstaten Minnesota i USA.

En av anledningarna till att företagandet är dubbelt så högt bland somalier i Minnesota jämfört med i Sverige kan vara att gruppen somalier är större där, mellan 40 000 och 100 000 personer beroende på hur man räknar. För att ett ­företagande inriktat på den egna gruppens behov ska komma i gång krävs en ­kritisk massa – en tillräckligt stor marknad – som i Sverige knappast finns mer än möjligen i Stockholm och Göteborg.

Benny Carlson anser att en delförklaring till det låga företagandet kan vara systemrelaterat med bidragsstruktur och hur mottagandet sker, men att orsakerna också är mer handfasta. Miljonprogramsområdena saknar lämpliga butikslokaler och somalier har svårt att få lån.

Buss 31 går från Malmö Central förbi Värnhemstorget till Rosengård. Här höll i somras journalisten och eldsjälen Per Brinkemo i projektet »Från Rosengård till Rosenbad« för somaliska ungdomar. De gav sig ut för att se hur svenska samhället fungerar; träffa svenska myndighetspersoner, polisen, politiska partier, lära sig om socialtjänstlagen och publicera sina betraktelser på en blogg.

När Per Brinkemo först började intressera sig för den svensksomaliska diasporan möttes han av en mur av misstänksamhet.

– Det tog sju, åtta månader att slippa folks blickar. Det fanns två alternativ till att jag sökte kontakt: antingen att jag kom från Säpo eller att jag var blivande konvertit till islam.

Problemet för ungdomarna menar han är att det saknas kontaktytor mellan somalier och majoritetssamhället.

– Fördomarna mot svenskar är jättestora. Att vi inte uppfostrar våra barn, att det är slappt i skolan. Att folk är ute och super. Det är nästan en avhumanisering, svenne är det värsta man kan bli. Så det handlar inte bara om svenskarnas främlingsrädsla, utan även andra vägen.

Han berättar om hur han träffade en flicka från Rosengård som tog bussen in till centrala Malmö för första gången i sitt liv när hon var 17 år.

– Vi måste hitta vägar att förklara Sverige och bakgrunden till att vi till exempel har det system för socialförsäkringar och socialbidrag som vi har. Det var ju jättekontroversiellt på femtiotalet att myndigheterna skulle komma in och ha något att säga till om, men man kan förklara processen varför vi har valt det systemet, att det är ett skydd för barnen.

Samma sak med synen på skola och barns rättigheter och skyldigheter.

– Tänk dig själv att komma till Sverige och träffa lärare Lisa, 24 år, som har lite urringning och pratar om elevinflytande och demokrati.

Frågan om jobb hänger samman med skola, utbildning och språk, alla klassiska orsaker till svag integration. Utbildningsklyftan mellan Somalia och Sverige är enorm. Somalia fick ett skriftspråk först 1972. Utbildningsväsendet har i princip legat nere sedan inbördeskrigets utbrott 1991. Analfabetismen är hög, också bland dem som kommer till Sverige.

Det är också i skolan som de kulturella skillnaderna ställs på sin spets. Här ska en auktoritär tradition från Somalia möta en skola där föräldrar förväntas delta i utvecklingssamtal och föräldramöten.

Det är i skolan som debatten om vilken sorts huvudduk som ska vara tillåten eller inte landar. Det är här som praktiska problem med simundervisning måste klaras ut. Och det är här man måste bestämma om det är bra att ha skolavslutning i en kyrka eller inte. Dilemman som självklart inte bara rör somaliska invandrare.

Samtidigt, om man nu ska tala om kulturkonflikter, så skiljer somalier som grupp ut sig. Eller rättare sagt: synen på somalierna som grupp.

Docent Orlando Mella på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, som har undersökt kulturellt avstånd genom kvantitativa intervjuer, konstaterar att somalier befinner sig allra längst bort från infödda svenskar, snäppet bortom romer och araber.

Vad beror det på? Religion? Andra stora invandrargrupper i Sverige – iranier, irakier och bosnier till exempel – är också muslimer, men har haft det lättare att smälta in. Femton procent av iranierna var till exempel egenföretagare 2007, enligt Stativ, jämfört med drygt två procent av somalierna. Trenden går igen bland andra muslimska invandrargrupper där företagsamheten är tre, fyra gånger högre än hos somalier.

Varför har just de 50 000 somalierna det så svårt? Kanske finns svaren varken i Rosengård, Gamlestad eller Rinkeby, kanske handlar det om landet som de har lämnat.

Somalia har historiskt dominerats av sufismen, en liberal tolkning av islam som innehåller mycket sång och dans. De första ortodoxt religiösa – wahhabistiska – influenserna introducerades efter den brittisk-italienska kolonialiseringen 1880 av den nationella frihetskämpen Sayyid Muhammed. Klädkoden blev striktare och en del kvinnor började täcka håret.

Efter självständigheten 1960 splittrades landet, men enades 1969 av den kommunistiska diktatorn Said Barre. Pendeln svängde. Barre introducerade latinskt alfabet, motarbetade klansystemet, likställde kvinnor med män, gjorde det lättare att skilja sig.

1975 protesterade wahhabisterna mot förändringen, ett uppror som Barre brutalt slog ned, vilket ledde till att många imamer flydde landet. I exilen hämtade de inspiration från Muslimska brödraskapet i Egypten, men också från mer konservativa salafister i Saudiarabien och antisovjetiska jihadister länkade till striderna i Afghanistan.

Inledningsvis hade Barre starkt stöd från Sovjetunionen, men lyckades ändå köra ekonomin i botten. Samtidigt flöt kapital in från Saudiarabien via radikala imamer. Somalia blev en front i kalla kriget, där saudierna satte upp koranskolor som en sköld mot kommunismens frammarsch. 1970- och 80-talens krig och oroligheter gjorde att klanbaserade miliser och en flora av religiösa grupper växte fram sida vid sida.

Så låg landet när Barres regering till slut kollapsade 1991. Somalia inledde det inbördeskrig som fortfarande pågår och det fanns inte längre någon motpol till de islamistiska, radikala, krafterna. Oavsett om deras stöd kom från Muslimska brödraskapet i Egypten eller från Saudiarabien så hade förespråkarna för en islamistisk stat goda ekonomiska resurser. Dessa imamers makt växte och formade Somalia. Kvinnor började bära jiilbaab, det tvådelade plagg som består av en långkjol och en slöja som når ända ned till vaden.

Att islamistiska rörelser växer i samhällen där det råder starkt demokratiskt underskott är typiskt, berättar idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi vid Umeå universitet.

De somalier som tio, femton eller tjugo år senare kom till Sverige och andra länder flydde från krigen och oroligheterna. Men många av dem hade då också formats av denna mer radikala tolkning av islam. Det är en viktig skillnad mot exempelvis iranier, som i första hand flydde just bort från det religiösa förtrycket.

– Andra mer västligt orienterade afrikanska länder erkände inte våra barns gymnasieutbildning, så vi hade inget annat val än att sända dem till arabländer, berättar 31-åriga Sufia Amin.

Hon heter egentligen något annat men vill av rädsla för repressalier från den svensksomaliska diasporan förbli anonym. Hon kom till Sverige för ett par år sedan från Somalia, där hon jobbade för Amnesty International till dess att hon och andra hjälparbetare tvingades lämna landet med kort varsel, under hot av kriminella gäng i Mogadishu. Nu läser hon svenska och letar efter jobb.

– Dörrarna till arabvärlden var vidöppna, de gav oss stipendier. Jemen, Egypten, de har alla ambassader i Mogadishu. Efter avslutade studier återvände ungdomarna till Somalia. De öppnade i sin tur universitet och på så vis började den västerländska ideologin överlappas av den arabiska. I dag talar folk arabiska, vilket aldrig var fallet tidigare, säger hon.

Ytterligare en förklaring är att många människor helt enkelt sökte styrka i religion och blev mer religiöst aktiva för att klara ett långvarigt krigs vedermödor. Utvecklingen har färgat av sig på diasporan i Sverige, eller som ett ordstäv lyder: »När det regnar i Mogadishu bär somalierna i Stockholm paraply.«

Folkets hus i Katrineholm är en rät grå, rektangulär historia, flankerad av en cykelaffär och ett par frisörsalonger. Yassin Mahi Mallin, 40, är ordförande i föreningen Somaliska socialdemokrater. Han har en fot i Somalia och en i Sverige efter att ha levt 20 år i vardera land och ser med oro på hur den ökande religiositeten i Somalia smittar av sig i ett Sverige där segregeringen spelar islamistiska grupper i händerna:

– Islamisterna tänker: »Om inte de moderata somalierna får ett arbete, och möjlighet att komma in i samhället, då joinar de oss.«

Också imamen Sheikh Abdirahman anser att wahhabisternas inflytande i Sverige har ökat. Sheikh Abdirahman kunde Koranen utantill vid nio års ålder och har bland annat föreläst i Bellevue-moskén, som delvis finansierats av saudiska pengar och sedermera blivit ökänd som rekryteringsgrund för jihadister. På senare tid har han upptäckt en ökande intolerans hos vissa elever.

– De betraktar icke-muslimer som värdelösa, säger han med emfas.

Han är noga med att påpeka att det handlar om några få individer med denna attityd. Men att det är en ny trend.

Samma sak hos ungdomsledaren Kadafi Hussein i Rinkeby:

– Om det är något som händer i Rinkeby i dag så går tjänstemännen – polisen och så – direkt till moskén och ber om hjälp. Skulle det hända att de gick till svenska kyrkan?

Både han och andra vittnar om hur somaliska familjer vill hindra barnen från att dricka, dansa, gå på bio eller – om det gäller kvinnor – engagera sig politiskt eller uttrycka sig själva.

– Svenska gränsen ligger vid Rissne. När unga tjejer passerar där tar de på sig slöjan. De blir trakasserade om de går utan slöja i Rinkeby, säger Kadafi Hussein.

Det är ofta där diskussionen landar. Så snart man talar om somalier i Sverige talar man om kvinnokläder. Hur stor betydelse har egentligen ett stycke polyester?

Sufia Amin, människorättsaktivisten, pekar på en annan viktig faktor.

– Man måste komma ihåg att familjen historiskt sett är väldigt viktig för oss somalier. Du kan inte överleva på egen hand i Somalia.
Det är här det blir riktigt komplext. För det är inte bara den religiösa utvecklingen i Somalia som skapar kulturella klyftor. Minst lika viktigt är det gamla klansystemet och hur det förstärks av exilen.

Somalia är ett klanbaserat samhälle där klanen utgör ett socialt skyddsnät. Traditionen går tillbaka till tiden före koloniseringen 1880, då landet saknade centralregering. I stället var det klanen som stod för rättsväsende och försörjningsstöd. På 1800-talet fanns totalt sex övergripande klaner, varav fyra var nomader. Koloniseringen, kontantekonomins införande och framväxten av nya sociala klasser luckrade sedan upp klanväsendet.

– Men under inbördeskriget efter Said Barres fall blev klantillhörigheten en fråga om liv och död, säger Rannveig Jetne Haga, som skrivit en avhandling om somaliska handelskvinnor.

I exil fungerar klantillhörighet som ett slags familjeband. Så är även fallet i Sverige.

– En somalier kan dra vartsomhelst i världen, så länge som det finns somalier där så finns det ett skyddsnät. De somalier som bott längre tid i Sverige är skyldiga att hjälpa de nyanlända.

Hon tycker inte att staten har utnyttjat den resursen till fullo. Och pekar på att det ligger en latent fara i bruket:

– Om de som kommer först har en dålig upplevelse så kommer det att påverka de nya.

Trots klansystemets positiva sidor, så befäster det samtidigt klyftorna mellan somalier som tillhör olika klaner. Och enligt socialdemokraten Yassin Mahi Mallin höjer det också tröskeln till det svenska majoritetssamhället:

– Bara i Stockholm finns det 400 somaliska föreningar baserade på klaner. Varför ska man ha dem? Är det inte bättre att somalier integreras i samhället? Att de är med i idrottsföreningar till exempel?

Professor Benny Carlsons studier indikerar att klantillhörigheten verkar ha blivit mindre viktig i länder som USA, där somalier har en högre sysselsättningsgrad, än i ett land som Sverige, där majoriteten står utanför arbetsmarknaden och har bidragsincitament att starta föreningar.

»I USA har somalierna en rik organisationsflora men den är inriktad på robusta ting som hälsovård, utbildning, boende, jobb, entreprenörskap«, skriver han.

Samtidigt är det svårt att peka ut enkla samband mellan orsak och verkan. Klanväsende kan försvåra integrationen men det kan lika gärna vara så att det är bristen på arbete som förstärker klantänkande och kulturella klyftor. Därmed har integrationskarusellen kört runt ett helt varv.

Från att ha varit nedtonade står nu de kulturella skillnaderna i centrum i den politiska debatten. Men är det många somaliers bundenhet vid traditioner eller den intolerans som islam generellt, och många somalier specifikt, möts av? Eller både och?

Svaret landar i en komplex brygd av bostadssegregation, svaga språkkunskaper, strukturell diskriminering, arbetslöshet, religiösa klyftor, en kollektiv kultur som går på tvären med svensk individualism och etniska svenskars ointresse att lära känna nya befolkningsgrupper.

Och utmynnar i den kanske just nu största integrationsutmaningen för svenska politiker och myndigheter.

Sufia Amin och Khaleed Mire heter egentligen någonting annat.

Fakta | Somalia
Somalia har plågats av inbördes­krig sedan 1991. 2007 behövde 1 miljon människor akut livsmedelshjälp. Konflikter mellan krigsherrar och islamiska domstolar har skapat stora flyktingströmmar.

Huvudstad: Mogadishu.

Officiell religion: Islam.

Statsskick: Republik. Medellivslängd: 48 år.

Folkmängd: 9 miljoner. Källa: NE.se

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera