Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Hjärnornas kamp om själen

Forskarna söker svaret på hur medvetandet är kopplat till hjärnan. Filosofen Nicholas Humphrey har en ny teori.

»Det man förlorar när man faller i djup sömn,
blir nedsövd, eller ligger i koma.
Det man återfår när man vaknar«.

Gerald Edelman, nobelpristagare i biologi, beskriver medvetandet.

Darya, en ung kvinna från den iranska landsbygden, var blind från födseln. Under hela sin uppväxt hörde hon familj och vänner beskriva en fantastisk värld av färg och form, och hon drömde hett om att en dag kunna dela deras upplevelser. När Daryas anhöriga lyckades samla ihop pengar till en operation i London var hon överlycklig.

Det relativt enkla ingreppet blev en framgång och flickans syn var enligt läkarna fullkomligt återställd. Men när Darya vaknade ur narkosen blev hon oerhört besviken. Hon kunde visserligen se och benämna sakers form och färg, men för henne själv kändes det som om hon bara gissade – hon såg så att säga inte omgivningen med medvetetandet påkopplat. Darya hade blivit vad som kallas »blindseende«, och för henne var detta zombie-artade tittande så outhärdligt att hon valde att återgå till ett liv med käpp och solglasögon.

Det är den brittiska psykologen och filosofen Nicholas Humphrey som berättar Daryas historia. Han är professor emeritus på London School of Economics och var en av dem som först förklarade blindseende som medicinskt fenomen. Han minns hur hjärtskärande det var att promenera i Hyde Park tillsammans med Darya. Hur hon kunde registrera tingen runt sig, men blev alltmer deprimerad av att inte dela hans egen besjälade upplevelse av solgula påskliljor och vårljus på knoppande grenar.

– Hon är ett tydligt exempel på hur stor betydelse det reflekterande medvetandet har för livslusten. Att passivt motta sinnesintryck uppfattar vi inte som en fullödigt existens. Människans nisch i naturen är helt enkelt inte geografisk, som tropikerna eller öknen, utan ett slags »själsligt land«. Där lever vi och frodas med allt vad det givit upphov till av konst, poesi och religion, säger Humphrey.

Den 58-åriga psykologen har i dagarna publicerat sin sjätte bok om medvetandet, »Soul Dust – the Magic of Consciousness«. Där presenterar han en ny teori om hur och varför det naturliga urvalet har gjort att människan upplever sig själv som ett spirituellt väsen.

– Jag tror inte vår hjärnverksamhet hjälper oss främst genom att förse oss med intelligens, språk och andra högre funktioner. Den viktigaste evolutionära utvecklingen är dess förmåga att suggerera fram en förtrollad värld för oss, där vi intar rollen som »odödliga själar«.

Poeten William Blake beskrev 1810 sin känsla så här: »När solen stiger, ser du en rund eldskiva som ser ut som ett mynt? O, nej, nej. Jag ser en oändlig skara av änglar ropa ›Helig, helig är Herren Gud allsmäktig.«

I och med att Humphrey nämner begreppet själ i samma andetag som evolution och hjärnverksamhet har han givit sig in i ett filosofiskt getingbo. Där surrar motstridiga idéer som gör det svårt att diskutera vad han försöker uppnå med sin bok utan en tillbakablick i historien. Debatten om kroppens förhållande till medvetandet, eller »the mind-body problem«, sträcker sig nämligen årtusenden tillbaka. Det finns knappast någon filosof som inte i någon form tampats med frågan om själens natur och dess förhållande till den fysiska världen.

Ofta förs debattens början tillbaka till Platon som lanserade idén att våra sinnesupplevelser till sitt ursprung är skilda från verkligheten. I sin grott-analogi liknar han våra upplevelser vid skuggor på en vägg. De eviga och oföränderliga ideal som kastar skuggorna ansåg han att människan bara kan ana sig till, och till dessa räknade han människans själ.

Ända fram till upplysningen gick det ganska bra för vetenskapen att samsas med Platons formteori och likartade koncept, eftersom man hade ett slags organisk syn på världen där orsak och verkan inte var så precist definierade.

Men när den moderna fysikens lagar började upptäckas på 1600-talet blev det svårare att klämma in själen i ekvationerna. För om världen bara består av grovhuggna partiklar som styrs av mekaniska lagar – hur kan de förklara vårt magiska medvetande?

Upplysningsfilosofen Rene Descartes löste problemet genom att splittra kropp och tanke ontologiskt, det vill säga hävda att de är av olika existentiella ursprung. Med denna »kartesiska dualism« gav han själen en särställning bortom biologin som plöjt en djup fåra genom filosofins historia ända fram till i dag.

Men det fanns de som redan från början var skeptiska till att dualisterna gav själen företräde till något slags Vip-rum utanför naturvetenskapen. Upplysningsfilosofer som Hobbes och Spinoza menade att medvetandet visst kunde ha sitt upphov i den fysiska kroppen, även om det inte gick att bevisa ännu.

I dag döljer sig åsiktsklyftan mellan dualister och monister under etiketterna det Lätta och det Svåra medvetandeproblemet. De filosofer som adresserar det Lätta problemet vill förklara hjärnans funktionssätt, till exempel hur vi registrerar färgen röd när vi ser en tomat, eller vad som händer när vi blir arga. Just den sorts kognitiva frågor som naturvetenskapen har i sitt visir. En viktig företrädare på filosofisidan är amerikanen Daniel Dennett, som säger att bara det som manifesterar sig genom något slags beteende är värt att fundera över.

Andra talar hellre om det Svåra problemet som handlar om hur fysisk hjärnaktivitet kan ge upphov till subjektiva upplevelser som känslan av färgen röd, eller känslan av att vara arg. Erfarenheter som filosoferna kallar qualia. Den australiensiske filosofen David Chalmers, som först formulerade det Svåra problemet, är också en av dem som tittat nämast på det. Han är känd för tankexperimentet med »den filosofiska zombien«: Om man kan föreställa sig en zombie som i hela sin fysik och alla sina beteenden fungerar precis som en medveten person, men utan qualia, så har man enligt Chalmers visat att subjektiva upplevelser inte är en evolutionär nödvändighet, utan skulle kunna vara »något annat«. En modern – och mycket inflytelserik – variant av dualism.

Det är i detta spänningsfält mellan Lätt och Svårt som Nicholas Humphrey kommer in med sin nya bok. Han gör ett försök att slå en bro mellan de motstridiga uppfattningarna.
Tillsammans med bland annat evolutionsbiologen Richard Dawkins och Daniel Dennett, sällar sig Humphrey förvisso till de »nya ateisterna« som är fast förankrade i det Lätta lägret. Men i motsats till exempelvis Dennett – som han länge arbetat tillsammans med – håller han fast vid att våra upplevelser förefaller magiska för oss, att dualismen har en psykologisk roll att spela.

Som analogi använder Humphrey den tecknade triangel vars alla hörn i strid med fysikens lagar ser ut att överlappa varandra (A). På motsvarande sätt menar han att vi upplever vårt eget medvetande som oförklarligt och mystiskt.

A. Medvetandet sett »inifrån« B. Medvetandet sett »utifrån«. Ur en viss blickvinkel ser figuren ut precis som A.

Egentligen är det dock en vanlig geometrisk figur – hjärnverksamheten – vi har att göra med (B). En helt världslig konstruktion som endast sedd ur jagets speciella blickvinkel skapar illusionen av något »omöjligt«. Enligt Humphrey är detta evolutionens viktigste trolleritrick, eftersom känslan av att ha en själ gör oss mer engagerade både i vår egen och andras överlevnad.

– En hypotes om hur hjärnan iscensätter denna teaterföreställning för oss är att komplexiteten i den neuronala aktiviteten ger upphov till så kallade »strange loops«, säger Humphrey.

Dessa matematiska fenomen fungerar ungefär som en oändlig trappa där man tycks röra sig uppåt, men ständigt kommer tillbaka till samma plan igen. Om den typen av rörelse sker i hjärnan, så finns den fysiska förutsättningen för transcendenta (gränsöverskridande) upplevelser. Till exempel att vi uppfattar nuet som ett mer utdraget moment än det egentligen är.

Humphreys försök att rädda över dualismen till ett psykologiskt plan har stött på kritik från andra brittiska filosofer, både de som står för en dualistisk syn och de som avfärdar själen som ointressant. Argumenten är i många delar desamma som upplysningsfilosoferna anförde mot varandra och därmed är det en lekmans gissning att inte heller våra samtida filosofer kommer att enas inom någon snar framtid.

Mer sannolikt är att neurovetenskapen en dag får stå till doms över deras teorier. Så vad har naturvetarna i dagsläget att säga om filosofernas umgänge med begreppet medvetande?

Kenneth Harris är forskare i neuroteknologi vid Imperial College i London. Hans grupp arbetar med en teori om hur hjärnceller självorganiserar sig i nätverk.

– Folkpsykologin skapar ofta en ungefärlig bild av ett fenomen, som fungerar bra i vardagen. Till exempel kan vi prata om färger utan att förstå dem i termer av fysik. På samma diffusa sätt används begreppet medvetande. Vi beskriver det som något enhetligt, även om det sannolikt inte handlar om en enskild mekanism i hjärnan, utan en stor ansamling funktioner. Flera fysiska »jag« i hjärnan sammanfattar vi till ett unikt »jag« i språket.

Filosofi avfärdad som »folkpsykologi« alltså. Och det är just på grund av den luddiga begreppsbildningen som medvetandet aldrig stått högt i kurs i naturvetarnas laboratorier. Något som inte kan definieras ordentligt kan inte heller undersökas vetenskapligt, är huvudinvändningen. Men kanske är bilden på väg att ändras.

– Att man kartlagt genomet har givit hjärnforskningen en enorm skjuts framåt. Nu väller det fram en flod av resultat. Egentligen finns det inte längre någon ursäkt för varför vi inte skulle kunna förklara även mer komplexa mentala processer, säger Harris.

Ändå tror han att det kommer att ta lång tid, och han drar en parallell mellan hjärnforskningen och fysikens framväxt.

– Isaac Newton visade färgernas uppdelning i ett prisma i slutet av 1600-talet. Först flera århundraden senare förstod man hur fotoceller och elekromagnetiska vågor ger upphov till fenomenet. Vad gäller medvetandet befinner vi oss på Newtons tid.

Inom hjärnforskningen motsvaras det av att man i dag vet mycket om hur enskilda hjärnceller fungerar och en hel del om hur man kan förutsäga molekylers beteende. Ungefär som man med hjälp av fysikens lagar kan förutse hur högt en studsboll kommer att studsa. Däremot saknas i stort teorier om hur allt fungerar tillsammans, och hur hjärnan förändrar sig när vi lär oss.

Endast en liten grupp forskare tar sig an medvetandet som helhetsfenomen. Och bland dem är det i princip bara nobelpristagaren Francis Crick (en av dem som först beskrev dna-molekylens struktur) och neurovetenskapsmannen Christof Koch som tas på allvar av andra hjärnforskare.

Men med den flod av nya resultat som Harris pekar på kan man förmoda att allt fler kommer att följa i Cricks och Kochs fotspår, och därmed även kommer att närma sig filosofernas begreppsvärld och vår vardag.

Det kommer att välkomnas eftersom vår kunskap om medvetandet är avgörande för så många samhällsdebatter och politiska vägval: insikter i djurens och fosters medvetandegrad avgör hur vi förhåller oss till djurhållning och abort. Uppfattningen om vår fria vilja påverkar hur vi hanterar ansvarsfrågor. Och förståelsen av medvetandets fysiska förutsättningar formar våra tankar om artificiell intelligens.

Men medvetandets gåta handlar förstås i första hand om de stora existentiella frågorna. För vilken ny värld kommer att ta form den dag redan en 5-åring kan få ett konkret svar på frågan »vem är jag egentligen?«.

Nicholas Humphrey åker till Lunds universitet den 24–27 maj, för att föreläsa om sin nya bok »Soul Dust – the Magic of Consciousness« och ta emot Pufendorf-medaljen, ett erkännande från filosofi–institutionen för hans forskargärning.

Några viktiga samtida medvetandefilosofer

David Chalmers – Professor i filosofi vid Australia National University. Formulerade i boken »The Conscious Mind«, 1996, det Svåra problemet. Menar att det inte kan besvaras genom fysiken, och inför därmed ett nytt slags dualism.

Antonio Damasio – Professor i psykologi och neurovetenskap vid Uni of Southern California. En av de mest citerade forskarna det senaste decenniet p g a hypotes om hur känslor är kopplade till hjärnaktivitet och funktioner som beslutsfattande. Har skrivit »Descartes misstag«, översatt till 30 språk.

Daniel Dennett – Professor i filosofi, Tufts University i USA. Förnekar det Svåra problemet eftersom allt kan reduceras till beteende och bedömnignar. Anser att Chalmers filosofiska zombie är ett ogiltigt tankeexperiment. Om en dator skulle kunna bete sig exakt som en människa, finns inget som säger att datorn inte också skulle uppleva dessa känslor.

Nicholas Humphrey – Professor emeritus i psykologi, London School of Economics. Först att upptäcka blindseende i apor. Omfattande fältstudier, vars resultat tagit gestalt i bland annat BBC-serien »Det inre ögat« och boken »Seeing Red«. Medlem i Guggenheimmuseets styrelse i New York.

Tomas Nagel – Professor i filosofi och juridik vid New York University. Känd för uppsatsen »What Is It Like To Be a Bat?« Han anser att en organism har ett medvetande endast om det »känns som någonting« att vara just den organismen. Han menar att fysiken kan iakttas utifrån, medan medvetandet bara kan observeras inifrån.

John Searle – Professor i filosofi vid Berkeley University, Kalifornien. Stark kritiker av Chalmers. Anser att subjektivitet (medvetandet) är ett biologiskt fenomen som kan hanteras vetenskapligt. Han refereras ofta i artificiell intelligens-forskning eftersom han argumenterar mot att en maskin automatiskt skulle få medvetande bara man exakt kopierar de informationsprocesser en människa upplever.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera