Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Från monster till mainstream

Sverigeaktuella Judith Butler vände upp-och-ner på feminismen och påverkade ofrivilligt ledarstriden i socialdemokraterna.

Nej, vi pratar inte om Lady Gaga. Men ändå om en sorts rockstar.

400 biljetter till feministteoretikern Judith Butlers föreläsning i Stockholm den 24 maj släpptes i december och tog slut på en dag. 100 personer står på kölistan och arrangören Nobelmuseet har inte varit med om maken. Olov Amelin, chef på museet, berättar att han legat på i flera år för att få hit henne.

Det säger något om vilken ikon Judith Butler har blivit. Inte minst med tanke på hur ljumt hon en gång togs emot i Sverige.

Judith Butler föddes 1956 och växte upp i en trist och förutsägbar miljö i Cleveland, Ohio – den del av USA som akademikerna på öst- och västkusten snobbigt kallar »fly-over-states« för dess outsägliga tråkighet.

Familjen var ortodoxt judisk och som liten gick Judith Butler i judisk skola, men etablerade sig tidigt som en orädd kritiker av alla auktoriteter. Till slut fick hon gå obs-klass i etik hos rabbin för att hon var så bråkig.

Något bättre hade inte kunnat hända – där lärde hon sig diskutera. Kant, Hegel och Spinoza fick hon på köpet. Så småningom fortsatte hennes intellektuella resa på toppuniversiteten Yale och Berkeley.

Butler var 34 år när hon 1990 vände upp och ner på både den politiska kvinnorörelsen och den teoretiska feminismen med genombrottsboken »Gender Trouble«.

Feministerna hade då levt länge på Simone de Beauvoirs uppdelning av ett biologiskt kön och ett socialt genus – »man föds inte till kvinna, man blir det«. Men Butler gick ett steg längre. Hon kritiserade uppdelningen och ifrågasatte om det fanns något kön överhuvudtaget, utom det som är socialt konstruerat. Och hävdade att detta kön gestaltas, om och om igen. På en mängd olika sätt, till en mängd olika kön.

Butler gjorde ordet »blir« viktigare än ordet »kvinna«.

»Gender Trouble« sålde i över 100 000 exemplar. Snart kallades hon en av vår samtids största tänkare. Påverkade de flesta humanistiska discipliner. Höjdes till stratosfärisk berömmelse. I USA, i Tyskland, i många andra länder. Men inte i Sverige.

Tvärtom är det slående hur lång tid det tog innan Butlers tankar etablerades i Sverige.

Sara Edenheim, doktor i historia vid Umeå universitet, som studerat det svenska mottagandet av Butler, anser att det präglades av tystnad och skeptiska invändningar. De akademiska verk som nämnde Butler ägnade sig mest åt att kritisera henne.

– Paradoxalt nog var det inget stort genomslag. Få har använt henne till annat än att studera dragqueens, vilket jag tycker är olyckligt, säger Edenheim.

Att genomslaget gick så trögt just i Sverige har åtminstone två orsaker.

En var dominansen av psykoanalytiskt inspirerade feminister på universiteten. Idolerna skulle vara franska – Jacques Lacan och Julia Kristeva. En amerikansk poststrukturalist som ville slänga ut »kvinnan« eller »modern« hade inte en chans.

En annan förklaring är politiska sinkaduser. Susan Faludis »Backlash« kom 1991 och fick – till skillnad från »Gender Trouble« – omedelbart genomslag i Sverige, bland annat eftersom den sammanföll med att andelen kvinnor i riksdagen sjönk i valet samma år. Larmet gick. Stödstrumporna bildades för att bryta mans­överrepresentationen. Halva makten, hela lönen!

Mona Sahlin och socialdemokratin sög hungrigt i sig idéerna. Varannan damernas! blev deras stridsrop. Men i detta fanns ju också tankefiguren att kvinnor spelar roll just för att de är kvinnor, besitter unika erfarenheter och därför måste representeras.

Inte mycket Butler-tankar alltså.

En brytpunkt i debatten var journalisten Nina Björks bok »Under det rosa täcket«, som kom 1996 och i mycket byggde på Butler. Boken blev en generationsformande storsäljare. Ändå nappade inte svenskarna helt på teorierna.

Judith Butler skrev själv att hennes viktigaste poäng var att bryta samhällets, men också feminismens, sätt att stänga ute homosexuella. Hennes 90-talsverk kan förenklat sammanfattas i idén om queer, som Butler inte myntade men kom att ge ny innebörd. Från början hade queer varit ett nedsättande ord för feminina homosexuella män, en svensk term vore »fjolla«, men nu plockades det upp som ett starkt positivt värdeord.

Exakt vad som är queer var lika svårt att definiera då som nu – och det är själva poängen. Queer är det som är bortom normen om heterosexualitet.

Butler menade att kvinnorörelsen kört fast i idén om att riktiga kvinnor existerar och måste kompenseras och kompletteras tills de blir en sorts män – som om inte män också var en påhittad kategori. Alla murar som fängslade folk i förutbestämda identiteter borde rivas. Lesbiska, bögar, transsexuella – alla skulle med!

Tanken att könet hela tiden konstrueras i en slags social teater tydliggörs, enligt Butler, bäst av fenomenet dragqueen. Denna glamourösa varelse blev lika central i hennes teoribygge som arbetaren varit för Karl Marx.

Men att bli superkändis är att missförstås. När Butler till slut snappades upp av svenskar var det i en förenklad form, där tjusiga transvestiter och det teatrala fick stort utrymme.

Utslängd från makten 1995 vidgade Mona Sahlin cirklarna och fördjupade sina kontakter och sympatier med andra marginaliserade, till exempel hbt-personer (homo, bi- och transsexuella) som inte blivit sedda av vare sig psykoanalytikerna, Susan Faludi eller – låt oss vara ärliga – Stödstrumporna.

1998 deltog Sahlin i Europridefirandet i Rålambshovsparken. Samma år kom filmen »Fucking Åmål« om kärleksrelationen mellan två tjejer, och utställningen »Ecce Homo«, fotografen Elisabeth Olsson-Wallins omstridda foton i Uppsala domkyrka. I riksdagen bildade den nyvalde ledamoten Tasso Stafilidis (v) en hbt-grupp för att driva frågor om lika rättigheter.

Året därpå hölls den första riktiga Prideparaden i Stockholm – och Sahlin var tillbaka i regeringen.  Pride! Vilken fest, vilken show – och vilka sprakande bilder att fylla tidningarna med. Och vilken tacksam scen för att leka med könsidentiteter.

– 1998 var paradigmbrytande. Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat tro att så mycket skulle kunna förändras, att vi i Hbt-rörelsen skulle vara så framgångsrika, säger professorn i genusvetenskap Tiina Rosenberg i dag.

Efter millennieskiftet spreds hbt-politiken, med inspiration från Butler, snabbt i den offentliga debatten. 2005 kom en mer sammanhållen översättning av Butlers texter, sammanställda och introducerade av just teatervetaren Rosenberg, som samma år var inblandad i de medialt uppmärksammade konflikterna i nystartade feministiskt initiativ – bråk som delvis präglades av Rosenbergs vurm för Butlers tankar och feministveteranen Ebba Witt-Brattströms motstånd mot dem.

I dag, två årtionden efter »Gender Trouble«, använder allt från moderater till vänsterpartister hbt-rörelsens tankar. Och när riksdagen lade ner sin hbt-grupp i höstas var skälet att den inte längre behövdes, eftersom de politiska partierna numera har egna arbetsgrupper för frågorna. Äktenskapen har gjorts könsneutrala och adoptionsreglerna har ändrats. Häromveckan anmälde kristdemokraterna i Stockholm sin medverkan i årets Pride-festival, för första gången.

– För oss handlar det om att föra dialog och vara på plats. Vi har ett förtroende att vinna, säger Caroline Szyber (kd).

Tiina Rosenberg:

– Om vi tittar på rättighetslagstiftningen har det gått fort. Rörelsen har gått in i de olika politiska partierna och fått lobbygrupper, och många har fått synlighet som artister, konstnärer, intellektuella, offentliga personer. Det har hänt otroligt mycket i Sverige på kort tid.

Är det då Butler som har segrat? Har hon orsakat hbt-frågornas genombrott ungefär som Voltaire och Rousseau i någon mening orsakade franska revolutionen?

Nja. Å ena sidan har normkritik börjat diskuteras bland feminister, å andra sidan har politiken inte tagit till sig så mycket av de djupare tankarna.

– Det var ju inte precis så att det refererades till Judith Butler i riksdagsdebatterna, säger Tasso Staffilidis.

Centerpartiets Fredrick Federley:

– Hittills har HBT-politiken handlat om erkännande och lika rättigheter för människor med olika sexuell läggning. Men i queerbegreppet ligger ju att man inte vill klassificera sig. Det är inte på det sättet som den politiska debatten har förts i Sverige. Kanske kan det bli så framöver.

Tiina Rosenberg igen:

– Visst var Butler en viktig inspiratör. Men jag vill verkligen understryka att det inte var meningen att normkritiken, själva queertanken, skulle bli hbt-politik. Nu blev det hbt-politik eftersom det fanns problem som inte var lösta.

Det ironiska är alltså att stora delar av det genomslag Butler har haft på svensk politik i själva verket inte bygger så mycket på Butler. Ta Mona Sahlin, som på många sätt blev hbt-rörelsens inofficiella partiledare. Hon, och flera med henne, praktiserade ett slags light-version av Butler.

De snåriga texterna förenklades eller missförstods och blev en del av det som kallas identitetspolitik, en politik som handlar om att erkänna minoriteter och deras rättigheter, med mer fokus på kulturella och symboliska orättvisor  än på ekonomiska – och som Butler faktiskt har kritiserat.

Hon ville ju inte bara utmana heteronormen, utan också får folk att inse att de sociala konstruktionerna hela tiden utesluter människor. Och att våra idéer och föreställningar styr, inte den fysiska verkligheten.

Teorier som inte är alldeles lätta att driva praktiskt.

– Om äktenskapet är den mest etablerade samlevnadsformen, då ska det vara lika för alla. Att i stället driva ett queerperspektiv – »man ska inte ha äktenskap alls« – har inte varit en framkomlig väg. Man måste vara realistisk, säger Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL.

Det fascinerande med den förenklade versionen av Butler är att den ändå skapade så mycket bråk. Över de gräl som präglat vänstern i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet de senaste åren svävar Butlers osaliga ande.

Redan när Butler lanserade sina tankar kritiserades hon för bristande klassperspektiv. Om man bara ser till individers rättigheter, vad händer då med kollektivet? Och med de ekonomiska realiteterna? Den halva lönen?

Även om Sahlin kanske inte förläste sig på Butler, var det just den kritiken hon angreps med internt. Hennes motståndare var den klassiska vänster som ogillade ambitionerna att se orättvisor bortom klassbegreppet. Sahlins engagemang för hbt-frågorna och identitetspolitiken kom att bidra till hennes fall.

På det sättet har Judith Butler, på de slingriga och ironiska vägar historien ofta tar, spelat roll i svensk politik.

Fakta | Butlers böcker

Judith Butlers klassiska verk är de tidiga böckerna: »Gender Trouble« (1990), »Bodies That Matter« (1993) och i viss mån de något senare »Excitable Speech« (1997) och »Undoing Gender« (2004).

Den första svenska översättningen av en Butler-text gjordes till litteraturvetaren Lisbeths Larssons bok »Feminismer« 1996. Antologin »Könet brinner!« av teatervetaren Tiina Rosenberg kom ut 2005. Först efter det översattes två av klassikerna: »Genus ogjort« (2006) och »Genustrubbel« (2007).

4 thoughts on “Från monster till mainstream

  1. Niclas Kuoppa skriver:

    Pesykologi, menar jag förståss

  2. Niclas Kuoppa skriver:

    Ni har väl hört och läst Konflikt i P1 som handlade om ”Rädslans offentliga rum”
    http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=4525308

    och intervjun med Johanna koljonen i Modern Pyskologi!?
    http://www.modernpsykologi.se/amnen/relationer/jag-trodde-att-man-alltid-ville.htm

  3. Adam skriver:

    Faktafel: Familjen var inte ortodoxt judisk. Möjligen konservativ, vilket är en väldans skillnad.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera