Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Myten om vårdkrisen

Befolkningen blir äldre och vårdkostnaderna skenar i västvärlden. Men inte i Sverige.

Kärt barn har många namn. Det har kallats »äldrechocken«, »kostnadsexplosionen« och »finansieringsgapet«. Statsminister Tage Erlander talade om »de stigande förväntningarnas missnöje« redan på 1960-talet och fyra decennier senare var det Pär Nuder som varnade för  »köttberget av 40-talister som 60-talisterna ska föda«.

I veckan var det Dagens Nyheter som skrev om »kurvan som skakar politikerna«. Mellan 2010 och 2035 beräknas kostnaderna för vården stiga från 220 miljarder kronor till 339 miljarder kronor, vilket föranledde slutsatsen: »13 kronor mer i skatt på varje hundralapp – annars kollapsar vården.«

Budskapet är i grund och botten detsamma: välfärden föder sina egna dödgrävare. Tack vare den ökade materiella standarden lever människor längre. Vilket i sig måste betraktas som ett stort framsteg. Men en äldre befolkning gör att en minskande andel förvärvsarbetare måste försörja en ökande andel pensionärer som kräver alltmer vård och omsorg. Varje ny generation som går i pension är dessutom mer kräsna än sina föregångare när det gäller vilken servicenivå de förväntar sig av samhället.

En rapport från Sverige Kommuner och Landsting, SKL, har räknat ut att skatten skulle behöva höjas med 50 öre per hundralapp varje år i 25 år – annars skulle gapet mellan intäkter och kostnader uppgå till runt 200 miljarder.

SEB-ekonomerna Anders Mossberg och Jens Magnusson har i boken »Framtidssäkra välfärden« deklarerat att »vi måste acceptera att striden om huruvida välfärden ska finansieras privat eller offentligt är över«.

Och, inte minst, den så kallade Borg-kommissionen (döpt efter den tidigare socialdemokratiska statssekreteraren Per Borg – inte finansminister Anders Borg) har levererat ett antal uppmärksammade förslag för att undvika en framtida skattechock som både högertankesmedjan Timbro och dess vänstermotpart Arena Idé kunnat ställa sig bakom.

Men det finns ingen korrelation mellan den alltmer högljudda diskussionen om vårdkostnaderna och den faktiska utvecklingen av vårdutgifterna i Sverige. I princip i alla världens länder har kostnaderna för hälsovård som andel av BNP – de vill säga landets samlade produktion av varor och tjänster – ökat konstant de senaste 50 åren. Undantaget är Sverige.

I genomsnitt har världens utvecklade länder ökat sina vårdkostnader från runt två procent av BNP till drygt sju procent i dag. I Sverige ligger kostnaden på knappt åtta procent, vilket är samma nivå som i slutet av 1970-talet. Sedan 1980-talet har vårdkostnaderna i Sverige till och med minskat i förhållande till BNP.

Med det inte sagt att det inte existerar en »demografisk utmaning«. Mellan åren 2020 och 2035 kommer antalet personer i Sverige som är över 85 år att öka med 67 procent, enligt Statistiska centralbyrån. En utveckling som går att kalkylera med relativt stor säkerhet. Men den demografiska utvecklingen är bara en faktor som påverkar kostnaderna för vården. En viktigare faktor är kostnader som beror på medicinsk och teknisk utveckling och graden av effektivisering.

Därmed blir bilden inte lika enkel som den först kan tyckas. Och för att fullt ut förstå vidden av ett problem måste det sättas i ett perspektiv. Gör man det med vårdkostnaderna hamnar det som brukar beskrivas som det största framtida dilemmat för svensk politik i ett helt annat ljus.

I december 2010 publicerade Internationella valutafonden, IMF, en studie där de beräknar hur kostnaderna för vården kommer att utvecklas framöver. I rapporten jämförs 50 länder.

Av världens industrialiserade länder förväntas inget ha så låg kostnadsökning som Sverige. Snittet bland de rika länderna är 3 procentenheters ökning i förhållande till BNP fram till 2030. Då ska man dessutom betänka att många av länderna där vårdkostnaderna beräknas skena – som USA och Storbritannien – redan dras med stora budgetunderskott. I Sverige är den prognostiserade siffran 0,4 procentenheter, eller om man får tro IMF:s optimistiska scenario så handlar det rent av om en minskning av kostnaderna med 0,4 procentenheter.

Av samtliga länder i studien är det bara Pakistan – ett av de länder som spenderar minst pengar på sjukvård i hela världen – som kan räkna med lägre kostnadsökningar än Sverige. Ser man fram till 2050 blir tendensen ännu tydligare: Sverige bedöms då ligga på 8,3 procent av BNP i vårdutgifter – bland de lägsta i Europa – medan exempelvis USA är uppe i 18,9 procent, alltså nästan en femtedel av landets samlade BNP.

Att då tala om en svensk kostnadsexplosion vore, milt sagt, en överdrift.

Förklaringen till att Sverige ser ut att klara sig från den vårdkris som väntar omvärlden är enligt IMF framför allt budgettak och effektiv kostnadsövervakning. Vad detta sedan får för konsekvenser för sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet är kanske den verkliga utmaningen för svensk politik.

Men om detta hörs inget i den svenska debatten, där både högern och vänstern sedan länge har omfamnat en demografisk problembeskrivning som tycks motivera just deras välfärdsmodell. Om det nu är ökade egenavgifter, privata försäkringar och höjd pensionsålder, eller höjd skatt och mer pengar till den offentliga sektorn.

Fakta | Ökade vårdkostnader

Prognos för ökningen av vårdkostnadernas andel av BNP 2010–2030. Bland världens industraliserade länder beräknas utgifterna öka minst i Sverige.
(Klicka på grafen för att förstora)
graf

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera