Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Eva Moberg

Författare, journalist och dramatiker, dog den 22 maj, 79 år gammal.

I dag, när alla är liberaler, tycker inte liberalerna att de behöver någon historia. Det är dumt. Det är kanske därför de slarvade bort Eva Moberg. Hon var en radikal, självständig intellektuell, en socialt engagerad vänsterliberal av utrotningshotad ras. Nu är hon död. Det är symptomatiskt. Men vi kommer inte undan Eva Moberg för det.

Hon föddes 1932 i Stockholm. Pappa Vilhelm var en lovande dramatiker med succéromanen »Raskens« bland meriterna. Riktigt hur stor han skulle bli stod ännu i stjärnorna. Detta var före nationaleposet om »Utvandrarna«, före femtiotalets rättsrötedebatter, då Vilhelm Moberg blev sin egen tribun.

Dottern påverkades nog av miljön. Patos med mjölk var stående efterrätt. Hennes utgångspunkt måste ha liknat Ingrid Segerstedt-Wibergs, ett annat bråkigt samvete, i den föregående generationen. Det är inte lätt att vara en stor mans lilla dotter.

Liksom Ingrid Segerstedt sökte Eva Moberg längs kvinnolinjerna, och såg sina föregångare bland de radikala feministiska fritänkarna på Fogelstad och Kvinnliga medborgarskolan. Också Eva Moberg skrev om dem, och gjorde som ung journalist den allra sista intervjun med pionjären, den stridbara läkaren Ada Nilsson. Det finns ett underbart fotografi där den drygt nittioåriga Ada Nilsson lägger patience, och plirar under hucklet, som en liten häxa ur en forntida folksaga. Eva Moberg sitter bredvid och strålar, mörk och snygg och kattglasögonögd, som ur en film av Godard.

Det var ju sextiotal, och Eva Moberg hade just gjort skandal med artikeln »Kvinnans villkorliga frigivning« (ur »Unga liberaler«, 1961).

Denna klockrena analys av maktrelationen mellan könen i det moderna industrisamhället väckte gallskrik från alla håll. Moberg ville offra barnen, krossa kärnfamiljen och utrota hemmafruarna! I själva verket är uppsatsen en redig plädering mot »kvinnans dubbla roller« som blivit två bojor, både i karriären och i den personliga utvecklingen.

I stället bör man tala om en männi­skoroll, för både män och kvinnor. I människorollen ingår att vårda och fostra barnen. Pojkarna ska också ha hemkunskap i skolan och ta ansvar i hemmet. Och kvinnorna måste ta större ansvar för sitt eget liv.

Artikeln var så radikal i sin tid, därför att den ifrågasatte att det mätta, självgoda Sverige med alla sina stiliga reformer redan var det realiserade lyckoriket. Kvinnorna hade knappt kommit halvvägs, menade Eva Moberg, och retade därigenom upp sossarna också. Hon hade förebådat Grupp 8.

En som såg den unga lykttänderskan var konstnären Siri Derkert, som prompt ristade in Eva Moberg i betongen på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Där står hennes namn, i sällskap med Fogelstadkvinnorna, Elin Wägner och Ada Nilsson, och Simone de Beauvoir.

Eva Moberg gjorde en innehållsrik karriär som journalist, tv-filmare, dramatiker och barnboksförfattare. Hon var redaktör för Fredrika Bremerförbundets Hertha, kulturredaktör på Tidningen Vi, och jobbade mycket för Sveriges Television, ofta tillsammans med maken Gottfried Grafström.

På åttio- och nittiotalen var Dagens Nyheter hennes tribun. Hennes krönikor lästes och fick känslorna att svalla. Hennes åsikter om kärnkraft – där hon förblev en Kassandra – kärnvapen och miljön låg i tiden. Hennes rättskänsla tvingade henne att ta risker, och hon fick mothugg. Bland alla fina utmärkelser fick hon rentav 1999 ta emot nidpriset »Årets förvillare«, från föreningen Vetenskap och Folkbildning. Hon påstås ha varit vetenskapsfientlig och ha skrivit förstående om telepati och healing och annat inom new age.

En hårdragning från de goda rationalisterna. Men hon hade verkligen ifrågasatt naturvetenskapen som vår tids gud, där själva begreppet »forskningen« har blivit en mystifikation. Priset resulterade i en bitande krönika.

Eva Moberg var en färgstark och modig röst från nittonhundratalet, vilket bekräftas i antologin »Prima materia« (2003). Hennes bestående bidrag är att hon utvecklade den feministiska debatten med en existentiell dimension. Här är ett bra citat av Eva Moberg:

»Manlighet är det som kan göra en kvinna knäsvag utan våld.«

Ulrika Knutson, kulturjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera