Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Konflikterna går igen efter Mladic

Den etniska splittringen i Bosnien är lika stor som före kriget. Gripandet av Radko Mladic ökar kaoset.

Beskedet som nådde det fotbollstokiga Bosnien-Hercegovina den 1 april i år var inget dåligt aprilskämt. De internationella fotbollsförbunden Fifa och Uefa meddelade att de stängde av landet från allt internationellt deltagande i fotboll, med motiveringen att det bosniska fotbollsförbundet inte följer reglerna för hur fotbollen ska ledas.

Fifas krav på att den trehövdade ledningen för det bosniska fotbollsförbundet – bestående av en bosniak, en serb och en kroat – måste ersättas med en enda ledargestalt föll nämligen inte i god jord hos de serbiska representanterna, som helt enkelt vägrade gå med på det internationella förbundets krav.

Det är en historia som väl illustrerar den politiska situationen i landet. Tre etniska grupper som träter, och minst en som konsekvent vägrar inrätta sig i ledet.

Den här våren har varit den värsta i Bosnien sedan kriget på 1990-talet, enligt bedömare som International Crisis Group. Staten är under attack från alla håll, och även om våldsamheter kanske inte hotar att utbryta i morgon så har landet inte kunnat kasta av sig etnicitetsspöket. Drygt sju månader efter det senaste valet har federationen Bosnien och Hercegovina fortfarande ingen regering. Socialdemokraterna, som främst lockar muslimska bosniaker, fick flest röster men har inte lyckats få nödvändigt bosnien-kroatiskt stöd för att bilda regering.

Länge såg det ljust ut för den nya nationen. Det årtionde som följde på Daytonavtalets undertecknande 1995 dominerades av optimism. Framtiden tycktes ljus och ett EU-medlemskap hägrade vid horisonten. Men 2006 vände den positiva trenden och splittringen mellan den unga nationens enheter, den serbiska republiken Republika Srpska och den muslimsk-kroatiska federationen, blev alltmer ­uppenbar.

Republika Srpskas president Milorad Dodik – som tillhör de bosnienserbiska socialdemokraterna – slutade bemöda sig om att linda in sina ambitioner att skapa en helt fristående serbisk stat, samtidigt som konflikten inom den bosnisk-kroatiska federationen började ta sig allt tydligare uttryck.

Dodik är det namn som oftast nämns i jakten på en nutida syndabock som kan förklara Bosniens oönskade politiska utveckling. Han har gjort allt som står i hans makt för att underminera den i hans ögon oönskade statsbildningen. Så såg det ut 2006 när han valdes till premiärminister och motsatte sig alla föreslagna konstitutionella förändringar, och så såg det ut när han i november 2010 blev Republika Srpskas nya president.

Socialdemokraternas ledare Zlatko Lagumdzija har under det politiska efterspelet till valet förra året förgäves försökt övertyga sina kroatiska kollegor om att hans parti även kan representera deras etniska grupp och inte alls är ett parti som enbart företräder de muslimska bosniakernas intressen.

– Det här handlar inte om kroater utan om ett paradigmskifte. Förr hade vi etniska partier som såg till de sina, men då hade vi inte heller några fungerande regeringar, kommenterar han i tidningen The Economist.

Men hittills har s-ledarens kampanj inte rönt någon större framgång, även om det de senaste veckorna kommit vissa positiva signaler om att arbetet med att bilda regering trots allt inte stagnerat fullständigt.

Nenad Pejic, bosnisk journalist, författare och välanlitad Balkanexpert, målar upp en mycket mörk bild av läget i Bosnien.

– Det saknas politiskt ledarskap och ledarna bråkar i stället för att samarbeta. Samtidigt är landet i ekonomisk kris, de utländska investeringarna är nästan noll och de unga och välutbildade flyr utomlands, säger Nenad Pejic.

Nationalister, såväl kroater, som serber och muslimska bosniaker, har fått större utrymme i de politiska partierna, och som en direkt konsekvens har tonläget skruvats upp rejält.

– Etnicitet har blivit den viktigaste markören i dagens Bosnien. Allt annat är underordnat ditt ursprung, säger Nenad Pejic.

Det märktes inte minst i en annan färsk krissituation som Bosnien med nöd och näppe lyckades ta sig ur så sent som häromveckan. Milorad Dodik annonserade tidigare i våras sina planer på att hålla en folkomröstning i Bosnien i juni, där befolkningen skulle få ta ställning till krigsdomstolarnas vara eller inte vara. Många serber ser dessa domstolar som ett orättvist institutionellt instrument för att straffa den serbiska befolkningen. Med kroatiska och bosniakiska ögon sett innebär dock detta ett hot mot Daytonavtalet och i förlängningen mot hela staten Bosnien.

Det är en syn som delas av EU, vars representant för utrikesfrågor Catherine Ashton, nyligen fick göra en blixtutryckning till landet. Hon lyckades till de flesta bedömares stora förvåning övertala Milorad Dodik att avblåsa planerna på en folkomröstning. I gengäld fick serbledaren löften från Bryssel om en total översyn av landets juridiska och institutionella system.

Marko Prelec, Balkanchef på International Crisis Group, konstaterar att ingen riktigt vet om denna händelse ska tolkas som ett nederlag eller en framgång för Dodik.

De senaste veckorna har företrädare för de tre grupperna dragit helt olika slutsatser. Bosniakiska bedömare utropade Dodik till förlorare samtidigt som de kritiserade EU för att ha skyndat till serbledarens undsättning. Serbiska medier talade tvärtom om Dodiks stora seger och Serbiens president Boris Tadic meddelade att Republika Srpskas intressen nu äntligen är försvarade.

Parallellt med dessa politiska kontroverser har ljuset återigen riktats på Bosnien-Hercegovina sedan den förre bosnien­serbiske överbefälhavaren Ratko Mladic greps förra torsdagen.

Han har varit eftersökt i femton års tid, och väntas nu ställas inför rätta i Haag, misstänkt för att ha beordrat folkmordet på 8 000 muslimer vid massakern i Srebrenica 1995.

Än i dag saknas 30 000 personer som försvann under kriget, och det mödosamma identifieringsarbetet av kvarlevor från krigets offer pågår oförtrutet. Bara två veckor innan Ratko Mladics gripande meddelade rättsläkare i Bosnien att de identifierat det hittills yngsta mordoffret. Adina Hajdarevic var tre månader och 19 dagar gammal när hon dödades tillsammans med sin mor och syster i maj 1992.

»Enligt den rättsmedicinska undersökningen sköts babyn med en kula i huvudet, från nära håll«, kommenterade Lejla Cengic från Institutet för saknade personer i Bosnien till nyhetsbyrån AFP.

Gripandet av Mladic har rivit upp många halvläkta sår hos människor som förlorat sina anhöriga och ses av vissa bosniensserbiska nationalister som ett brott i sig, en attack mot det serbiska folket.

Och samtidigt fortsätter Milorad Dodik alltså att leverera provocerande utspel om att hans Republika Srpska ska bryta sig ut från Bosnien-Hercegovina.

– Dodik verkar göra allt för att bevisa att Republika Srpska fungerar som en egen stat. Men i många bosniakers och kroaters ögon så skulle en splittring av Bosnien innebära ett erkännande av etnisk rensning, säger Ivana Macek, docent i kulturantropologi vid Uppsala universitet, som studerar hur människor i Bosnien påverkats av kriget.

Enligt henne är de flesta bosnier nöjda med att krigsförbrytare ställs inför rätta, samtidigt som det finns en kritik mot den utdragna processen, för låga straff och en oro för att de åtalade, precis som Serbiens före detta president Slobodan Milosevic, hinner avlida innan de avtjänat sitt straff. Dessutom finns det en ironi i att Serbiens EU-medlemskap nu kan komma att påskyndas – Serbien som i deras ögon under femton års tid har förhalat utlämningen av krigsförbrytare.

Mitt i denna känslostorm kämpar Bosnien för att bli en fungerande stat, med en funktionell regering och statsapparat. Drömmarna om EU- och Nato-medlemskap tycks i dag avlägsna, även om vissa, till exempel journalisten Nenad Pejic, tror att ett serbiskt medlemskap kan bana vägen även för deras sköra nation.

– Jag tror att Kroatiens och Serbiens framtida EU-medlemskap kommer att bidra till att ge Bosnien-Hercegovina en skjuts i samma riktning, vilket vore väldigt bra för landet.

Fakta | Så styrs Bosnien och Hercegovina

Bosnien och Hercegovina består idag av två delar. Den av bosnienkroater och bosnienmuslimer dominerade Federationen Bosnien och Hercegovina (FBiH) och den bosnienserbiska Republika Srpska (RS). Utöver dessa finns ett lokalt självstyrande distrikt, Brckodistriktet i nordöstra Bosnien och Hercegovina.

Federationen är uppdelad i tio kantoner som är relativt självständiga med egna regeringar och folkförsamlingar. Den starka decentraliseringen med tre konstitutionella folk, sammanlagt 14 regeringar på olika nivåer och en svag central makt har lett till att politiska förändringar är svåra att åstadkomma.

Landets högsta organ, presidentrådet, består av en folkvald representant från varje konstitutionellt folk: en bosniak, en bosnienkroat samt en bosnienserb. Beslut måste fattas med konsensus. Presidentrådet utser ministerrådet, som är landets regering. Ministerrådet består av en ordförande och nio ministrar. Dessa är ansvariga inför parlamentet.

I enlighet med Daytonavtalet är FN:s högste representant för Bosnien-Hercegovina fortfarande överordnad alla valda representanter i Bosnien. FN:s högste representant kan avsätta alla tjänstemän och valda politiker samt avskaffa och införa lagar som han finner för gott.

Bosnien i korthet
Statskick: Förbundsrepublik.
Självständigt: 1995.
Huvudstad: Sarajevo.
Religion: 40 % muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.
Befolkning: 4–4,5 miljoner. Landet är befolkat av tre folkgrupper: bosniaker, serber och kroater.
Språk: Bosniska, serbiska, kroatiska.

Svenskt bistånd
Sverige är en av de största biståndsgivarna i landet. Sedan krigsslutet 1995 uppgår det totala stödet till drygt tre miljarder kronor. Biståndet har skiftat fokus från återuppbyggnad efter kriget till främjande av demokrati och mänskliga rättigheter, marknadsutveckling samt en hållbar samhällsbyggnad.

Handel (2010)
Svensk export: 224 miljoner kronor.
Svensk import: 169 miljoner kronor.

Bosnier i Sverige
I samband med kriget 1992–1995 tog Sverige emot över 60 000 bosniska flyktingar. I dag finns cirka 80 000 personer med bosniskt ursprung i Sverige, varav drygt 56 000 har svenskt medborgarskap.

Källor: UD, Wikipedia

Fakta | Jugoslaviens delning

29 november 1945 proklamerades den federala folkrepubliken Jugoslavien av Josip Broz Tito. Landet bestod av sex delrepubliker. Jugoslavien regerades av kommunistpartiet fram till upplösningen 1992. Under början av 1990-talet valde alla delrepubliker utom Serbien och Montenegro att lämna federationen Jugoslavien vilket den dåvarande centralregeringen i Belgrad våldsamt motsatte sig. Under 90-talet utkämpades flera blodiga krig, som till slut resulterade i att federationen upplöstes och delades i sju länder.

Slovenien
Slovenien bröt sig, som första land, ut ur det gamla Jugoslavien 1991. Självständighetskriget varade bara några veckor. Slovenien är medlem i EU och i Nato sedan 2004.

Kroatien
Kroatien förklarade sig självständigt i juni 1991, men kriget pågick i flera år innan frigörelsen var ett faktum. Landet är EU-kandidat och är sedan 2009 även medlem i försvarsalliansen Nato.

Bosnien
Bosnien/Hercegovina förklarade sig självständigt från Belgrad 1992. Det blev inledningen på ett fyra år långt krig, då bland annat massakern i Srebrenica ägde rum. Konflikten fick ett slut i och med Daytonavtalet 1995.

Serbien
Serbien, med huvudstaden Belgrad, utgjorde kärnan i det tidigare kommunistiska Jugoslavien. Med FN-mandat i ryggen bombade Nato till slut Serbien för att få dem att lämna Kosovo. Sedan 2006 är Serbien en egen stat, och drivs som republik.

Montenegro
Republiken Montenegro blev självständigt först efter en folkomröstning 2006 då det tidigare Jugoslavien inte existerade längre. Det ingick tidigare i en union med Serbien.

Kosovo
Republiken Kosovos befrielsekrig från Jugoslavien inleddes 1996, och först 2008 utropade de sin självständighet. Serbien vägrar dock fortfarande att godkänna Kosovo som egen nation.

Makedonien
Makedonien lämnade utan dramatik Jugoslavien 1991. Parlamentarisk republik. Landet ansökte om EU-medlemskap 2004 och fick kandidatstatus den 17 december 2005.  

Källa: Wikipedia

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera