Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Terroristen och Jaget

Anders Behring Breivik gestaltar själv den han hatar mest: den fullfjädrade individualisten, helt frikopplad från tradition, historia, normer och regler, skriver Ulrika Knutson i en krönika om terrordåden i Norge.

Bomben i Oslo sände en tryckvåg över staden, som skakade och skadade byggnader långt från explosionens epicentrum. På samma sätt spred tragedin på Utöya en mental chockvåg som skakade och skadade hela Norden. Brutaliteten i dådet upprörde hela världen.

Den fysiska effekten av en riktigt djup medicinsk chock är att blodtrycket sjunker, cirkulationen av blod och syre i kroppen minskar. Kroppen blir kall, stum. Så reagerade vi alla när vi först hörde nyheten om dåden i Norge. Sedan började hela samhällskroppen prata, rentav pladdra frenetiskt. Det är ingenting att förakta, snarast bör det ses som samhällskroppens immunförsvar: talet, kommunikationen är vårt syre. Talet innebär också lindring för de akut sörjande, det är beprövad psykologisk erfarenhet.

Med rätta har hela världen vunnit respekt för Norges statsminister Jens Stoltenberg som mycket tidigt förklarade att demokratins enda försvar ligger i mer demokrati, större öppenhet, mer samtal, inte i motsatsen. Under de få dagar som gått efter katastrofen i Norge har hundratals statsmän, politiker, redaktörer och andra röster varierat Stoltenbergs tema.

Själv slogs jag, som många andra, av det märkliga faktum att alla hade sin bild av förövaren klar omedelbart, långt innan polisen hade det. Vi bär tydligen alla en fantombild inombords, och var beredda att tolka den på mindre än en sekund: Al Qaida, urspårade nationalister, extremister till höger och vänster, men framför allt militanta islamister.

Vår inre fantombild ser sällan ut som Anders Behring Breivik, 32. En blond, proper ung man med regelbundna drag. Hans världsbild verkar hoptotad från olika källor: islamofob och främlingsfientlig, konservativ och kristen, patriarkal och kvinnoföraktande. Han säger sig beundra Churchill, och citerar John Stuart Mill, de mänskliga rättigheternas största filosof. Det går inte riktigt ihop.

I Breiviks hjärna går allt ihop som han vill foga ihop. Hans hjärna verkar vara en tummelplats för våldsromantik, högerextremt och auktoritärt tankegods och megalomatiska fantasier om det egna Jaget. Det tycks mig att det Breivikska, förvridna Jaget är större än allt ideologiskt innehåll. Det är obehagligt att hans kompetens och beslutsamhet var så stor. Det mest skrämmande av allt var hans obegripliga tålamod; han planerade i nio år. Hur försvarar sig det moderna, hektiska, rastlösa samhället mot ett sådant tålamod?

Vilka krav ska vi ställa på politiken och lagarna? Hur ska samhället skydda sig mot våldsbenägna extremister, som oavsett partifärg nästan alltid handlar om enstöriga unga män med grav empatistörning? Ska vi eller ska vi inte öka kontrollen av enskilda – på nätet, på jobbet, i hemmet? Breiviks dåd har förstås gett näring åt den stora grupp medborgare som efterlyser mer kontroll, ”eftersom de inte har något att dölja”. Att försvara öppenheten kommer att kosta mer, men förblir lika viktigt som förr.

Det är logiskt att tänka sig att den samhälleliga kontrollen måste öka, om den ”civila” sociala kontrollen minskar, vilket den gör. Samhällsutvecklingen i väst går hastigt mot tilltagande atomisering. Individen är allt, kollektivet intet. Som påpekas med rätta, mänskliga rättigheter gäller individer inte grupper. Skyldigheter gäller också individer, inte grupper. Den sociala kontrollen minskar överallt. Ska jag taga vara på min broder? undrade Kain när han slagit ihjäl sin bror. Ska jag taga vara på min son, dotter, moder, vän? undrar vi alla, lite till mans och kvinns. Den stenhårda individualiseringen i samhället i stort, i media och populärkultur som i våra egna liv kan både vara en glädje och en källa till bekymmer, även om vi i princip hyllar den. Men den extrema individualiseringen upprör kulturkonservativa i märgen, oberoende av religiös och politisk hemvist, inte bara militanta islamister.

Det är en paradox att Anders Behring Breivik själv gestaltar den han hatar mest: den fullfjädrade individualisten, helt autonom, helt frikopplad från tradition, historia, normer och regler av gammalt fint, kristet, norskt, nordiskt märke, eller något märke alls. Han är Ensam. Han är Gud. I sin förvridna hjärna har han skapat ”kulturmarxisterna”, liberaler eller socialister eller konservativa som kort uttryckt menar att mänskliga rättigheter ska gälla även kvinnor och invandrare, alltså ungefär vad John Stuart Mill ansåg i mitten av artonhundratalet.

Dagen efter dådet skrev jag i Upsala Nya Tidning: ”Jag hoppas nu att alla de som hade sina fantombilder kristallklara från början, kan lära sig något av tragedin i Norge. Om vi menar allvar med att hoten mot demokratin bara kan mötas med mer demokrati, mer öppenhet och mer tolerans är det dags att ställa undan fantombilderna, och vakta en smula på den hätska retoriken. Hur väl vi lär oss att leva tillsammans är framtidens ödesfråga för Europa och hela världen. Då måste vi se varandra ansikte mot ansikte, inte som suddiga fantombilder.”

Debatten om Norgetragedin är ännu bara fyra dagar gammal, men jag tycker tyvärr inte att vi har frigjort oss från fantombilderna på något sätt. I den svenska diskussionen yr vänster- och högersmockorna ganska förutsägbart genom luften, och de debattörer vars fantombilder handlar om risken för en ”islamisering av Europa” går på i ullstrumporna som förut, efter att ha ägnat offren i Norge ett artigt, förstrött intresse. Det måste påpekas att detta sannerligen inte bara gäller sverigedemokratiska röster.

Men det finns ett konkret norskt exempel på fantombildernas nederlag som manar till eftertanke och efterföljd. Det är de norska ungsocialisternas beslut att renovera och öppna Utöya för framtidens politiska seminarier; men inte bara för det socialdemokratiska partiet, utan för alla demokratiska röster. Det borde vara det enda sättet att se framtiden i ögonen, även för oss.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera