Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Odlingsexperiment. Freerk Bruining tittar till plantorna i företagets lada som har hemlig adress. Hur Bedrocan skapat och förfinat produktionen av standardiserad­ cannabis är även det en väl bevarad företagshemlighet.

Livsstil

Grönsaksodlarna

För första gången någonsin kommer ­Läkemedelsverket godkänna en cannabismedicin i Sverige. Flera företag i Europa ligger nu i startgroparna för en ny marknad – och längst har två jordbrukare i Holland kommit.

Fälten utanför Veendam består av geometriskt perfekta, långsträckta rektanglar, genomskurna av kanaler och spikraka landsvägar. Slåtterkrossar, skördetröskor och inplastare – överallt syns olika maskiner som plockar in årets skörd.

En holländsk åker är inget kulturarv i väntan på att bli golfbana; den nederländska jordbrukssektorn och dess sidonäringar står för en tiondel av landets BNP. Trots sin begränsade, tätbefolkade yta är Nederländerna en av världens största exportörer av jordbruksprodukter.

Så var annars skulle världens mest högkvalitativa marijuana odlas?

Världens bästa gräs – det låter som en replik i en amerikansk collegefilm, men aldrig förr har det utförts ett experiment som det som pågår i en lada i delstaten Groningen. Någonstans bland fälten ­arbetar två grönsaksodlare som i över sju år har haft som uppgift, helt på laglig väg, att skapa och förfina en industriell produktion av standardiserad cannabis.

Men det är inte helt lätt att finna dem.

Vägbeskrivningen till Bedrocan är två sidor lång, fylld av långa ortsnamn med många konsonanter. Adressen är hemlig och får inte avslöjas, enligt företagets avtal med den holländska staten. Det blir en och annan vänstersväng för mycket, men efter en halvtimmes körning från Groningen visar sig den röd-svarta ladan utan någon skylt utanför. Två shetlandsponnies betar i hagen intill.

När Tjalling Erkelens öppnar väller en doftvägg av marijuana ut genom dörren. Det är skördetid även här inne.

– Men det är inte odlingen som luktar utan torkningen, förklarar han.

Där doften är som starkast sitter Tjallings fru Wupke tillsammans med två kompisar. Alla är klädda i vita rockar och har håret instoppat i plastpåsar. Kvinnorna skickar marijuanaväxter mellan sig. De klipper av kvistar, finfördelar och fixar till. Endast blommorna ska användas. Inte blad, kvistar eller grenar. Alla tre är hemmafruar och jobbar på timme. Ett bra sidojobb, menar de. Det är nära hem och man kan komma och gå lite som man vill.

När allt är färdigansat stoppar de ner blommorna i plastpåsar, väger och lägger till, väger och tar bort, tills det är exakt 250 gram i varje förpackning.

Det är mer folk än vanligt i ladan. I köket sitter en man i kostym och äter plastförpackad Goudaost medan han antecknar i ett block. Det är doktor Marco van der Velde. Han har kört ända från Haag för att se till att hans lilla projekt flyter på som det ska, och för att lägga en beställning på 64 nya påsar – 16 kilo marijuana.

Han verkar nöjd med den senaste leveransen. Och det är tur för Tjalling. Marco är nämligen hans enda kund.

För inte så länge sedan odlade Tjalling och hans svåger Freerk Bruining endiver här. De växer i mörker – därför byggde de ladan. Men en dag såg Freerk en annons i tidningen och fick en idé.

Annonsen var från holländska Folkhälsoministeriet.

– De ville ha folk som kunde odla marijuana. Och vi visste ju en hel del om inomhusodling. Vi är rätt duktiga på persilja också, säger Freerk.

De bestämde sig för att skicka in en ansökan.

På den nybildade »Cannabisbyrån« i Haag satt Marco van der Velde och hade problem. Väldigt få ansökningar hade kommit in och alla uppfyllde inte kraven.

– Vi ville att jordbruksföretagen skulle ha en stabil finansiell position, så att de inte skulle frestas att sälja sina produkter illegalt. Och alla personer bakom företagen skulle såklart ha ett prickfritt förflutet.

Till sist gallrades alla utom två företag bort.

– Men ett av dem skötte sig inte. Vi beställde tio kilo, fick sju … och deras marijuana varierade i styrka.

Företaget sparkades ut. Och kvar blev Bedrocan – som nu har monopol på medicinsk marijuana i Holland. Och inte bara här. I takt med att allt fler patienter i Europa får rätt till cannabis som medicin levereras företagets produkter även till Tyskland, Finland, Italien och ett par andra länder. Men till skillnad från andra monopolister kan Tjalling och Freerk inte sätta priser som de vill. Hur mycket de tar per gram är en företagshemlighet.

– Men jag kan säga så här: vi hade fått betydligt mer betalt om vi hade sålt det till en coffee shop i Groningen, säger Tjalling.

Trots det uppvaktas det lilla familje­företaget ständigt av riskkapitalister och investerare. Varför är de intresserade av ett knappt lönsamt litet familjeföretag med blott en, tillika ganska snål kund? Tjalling och Freerk har ett svar på det. Men det finns en lite mer trängande fråga som måste besvaras först: Varför har holländska regeringen börjat köpa in marijuana?

Som med så mycket annat i det holländska samhället finns svaret i en ideologilös pragmatism. Marco van der Velde berättar att de utgick från det de visste: många holländare använde redan marijuana som medicin – av många olika anledningar. Problemet var bara att de här människorna inte visste vad de egentligen stoppade i sig.

– Ur medicinsk synvinkel är det en katastrof. Tänk dig att gå på en medicin och varje dag tvingas variera dosen slumpmässigt. Det är också vanligt att man samtidigt tar andra mediciner. Om man inte berättar det för sin läkare kan kombinationen bli farlig.

Ett test av den cannabis som såldes i landets coffee shops bekräftade även några andra av Marco van der Veldes farhågor. Produkterna innehöll allt från glas till bekämpningsmedel och svamp. De olika problemen mynnade ut i ett radikalt förslag: regeringen måste börja odla sin egen marijuana.

Ett alternativ var att göra som vid ett försök i Kanada där statliga universitet hade fått jobba vidare med de plantor som polisen hade tagit. Alldeles för oproffsigt, ansåg Marco van der Velde. Lösningen blev att lägga ut odlingen på entreprenad till ett jordbruksföretag. Ska det göras, ska det göras ordentligt.

– Ingen har fått odla marijuana på det här sättet förut.

»På det här sättet« kan översättas med »i fred«. För den illegala marijuana­sektorn i världen saknar knappast innovationskraft. Det är bara det att de flesta nya lösningar och idéer har syftat till en sak: att undvika upptäckt av polisen. Men vad händer om två professionella jordbrukare i lugn och ro får förfina och förbättra växtens egenskaper?

– De sover nu … men ser du att de här plantorna är lite lägre än de andra?

Freerk har öppnat dörren till blomningsrummet en aning. De massiva 600-wattslamporna i taket är avstängda. Genom att göra mörkerfasen lite längre får man växten att blomma. I mörkret skymtar en liten skog av marijuanaplantor. I raderna till vänster är växterna exakt lika höga – men så är de också klonade. Längst till höger står en rad plantor som mycket riktigt är lite lägre.

– Det ska bli vår fjärde sort. De här växterna innehåller en massa terpener, så de luktar mycket mer.

Luktsinnet är ett av hobbyodlarnas främsta instrument för att bedöma kvalitet. Men det är inte för den starka luktens skull som Freerk har odlat fram just den här sorten. Han har även andra mätmetoder: efter varje skörd skickas prover till universitetet i Leiden, där de genomgår gammaspektroskopi. Men kanske kan det vara så att de kolväteföreningar som skapar lukten innehåller något värdefullt.

– En del tecken tyder på att terpenerna i sig har ett medicinskt värde.

Freerk stryker handen över de nya blommorna och för den mot näsan.

– Det finns ju över fyrahundra kemiska föreningar här inne. Vi har nog bara precis börjat förstå växten.

Det nya projekt som Freerk jobbar med bygger på en debatt som botaniker har haft sedan Carl von Linné klassificerade cannabisplantan. När mannen som pryder de svenska hundralapparna namngav växten trodde han att det bara fanns en art – Cannabis sativa.

Men ganska snart upptäckte fransmannen Jean-Baptiste Lamarck att den hampa som växte i Indien skilde sig starkt från den som växte i Europa. Den indiska varianten kunde bara bli en meter hög och hade täta kvistar, medan den europeiska kunde växa ända upp till sex meter, och hade glesare mellan bladen. Lamarck döpte den indiska sorten till Cannabis indica men behöll Linnés namn för den europeiska. På 1920-talet hittades en tredje variant av växten i Ryssland. Den var ännu kortare än den indiska och fick namnet Cannabis ruderalis.

Det är de här tre arterna som Freerk har att experimentera med, men fortfarande bråkas det om huruvida cannabis är en eller tre arter. Växten har en förmåga att snabbt förändra sig och anpassa sig till olika miljöer. Dessutom är de flesta cannabisplantor som växer i västvärlden en korsning mellan indica och sativa.

– Den kan bli instrumentpanel i en BMW också.

Hans nya växt har lite mer cannabis indica i sig. Det är därför den är lite lägre.

Ett och ett halvt år har det tagit för honom att komma så här långt. Det började med tvåhundra frön, de växte upp, han befruktade dem, fyrtio av dem blev intressanta, han började om igen.

– Jag älskar det här. Vi holländare har det i generna. Jag växte upp på en bondgård. Vi odlade allt det vanliga då: potatis och betor och sånt. Men man måste ha stora jordar för att få lönsamhet, så vi fick sälja. Men det här är en riktigt rolig växt att odla.

***

Inget land är en ö. Det som en gång mest var ett sätt att hantera samhällsproblem har nu utsatts för allt mer tryck utifrån. När Amsterdams statistikkontor 2007 gjorde en enkätundersökning bland stadens turister visade det sig att var fjärde hade besökt en coffee shop, och för var tionde turist var marijuanaförsäljningen det främsta skälet till att han eller hon kom dit. Bra för stadens hotell och vandrarhem, men det var inte syftet med politiken. Turismen har länge retat upp andra länder som menar att Holland redan balanserar på gränsen för vad som är tillåtet enligt FN:s narkotika-konvention.

Efter valet 2010 lovade den nya regeringen att införa krav på särskilda nationella licenser för cannabiskunder. Målet var att försvåra för framför allt drogturister och minderåriga. Och i flera städer, främst vid gränsen till Tyskland och Belgien, har hundratals coffee shops stängts ner de senaste åren.

Men det största problemet för holländska politiker är inte turisterna som strömmar in, utan cannabisen som flödar ut. Nederländerna producerar nu så mycket cannabis att det har blivit landets tredje största jordbruksexport efter tomater och gurkor. Och till skillnad från konsumtion av cannabis tolereras ingen produktion. Framdörren på en coffee shop är laglig, bakdörren är olaglig.

Den holländske ekonomen A.C.M. Jansen hävdar att den snabba utvecklingen av holländsk cannabisproduktion handlar om något som nationalekonomer kallar importsubstitution. Eftersom det redan existerade en etablerad marknad i Nederländerna, och vinsterna på importerad cannabis var höga, fanns det en möjlighet för inhemska odlare att komma in på marknaden.

»Producenter i traditionella cannabis­länder får ofta inte mer än några procent av det pris som västerländska konsumenter betalar«, skrev Jansen i en rapport 2002 för European Conference on Drug Trafficking and Law Enforcement. De som började odla cannabis i Holland kunde däremot dra in »minst 50 procent av hyllpriset«. Följden blev att tiotusentals småodlare gav sig in i branschen och byggde upp ett kunnande – både om odling och i konsten att undvika upptäckt. Från att i början av 1990-talet ha varit helt importberoende kunde de holländska coffee shopparna tio år senare erbjuda 80 procent inhemskt odlad marijuana. Och därefter var steget till export inte långt. Den holländska polisen uppskattar att över femhundra ton marijuana försvinner ut ur landet varje år.

När ekonomer studerat hur konkurrensfördelar uppkommer har det visat sig att statlig hjälp inte måste vara bra. Om företagen skyddas minskar deras vilja att förändras och till slut slås de ut av mer effektiva konkurrenter. Ett exempel är bilindustrin i Detroit som under år­tionden fick olika statliga subventioner och dessutom lyckades förhandla bort de utsläppskrav som europeiska biltillverkare tvingades leva under. Ett annat är den svenska varvsindustrin, som vissa menar lyckades undgå ett omvandlingstryck under statens beskydd på 1970-talet och därför krossades ännu hårdare av asiatiska konkurrenter.

På motsatt sätt kan svåra förutsättningar för en viss bransch tvärtom bidra till att den utvecklas. När europeiska regeringar har höjt bensinskatter har biltillverkarna svarat med bensinsnålare bilar. I USA, där den federala bensinskatten varit låg, har General Motors och Chrysler inte behövt satsa på bränsleeffektivitet. När de här företagen befann sig på ruinens rand 2008 anfördes detta ofta som ett av skälen till deras svåra situation.

På samma sätt är det med marijuana. Enligt Jansen har det världsomspännande förbudet mot cannabis möjliggjort »den höga nivån av innovation och tillväxt som kännetecknar cannabisindustrin i västvärlden«.

Men kan man verkligen tala om innovation när man beskriver en olaglig verksamhet? Den amerikanske författaren Michael Pollan menar i sin bok »The Botany of Desire« att det som hänt med växten cannabis är ännu större än så. Och bara under de senaste decennierna har artens utseende förändrats mer än det gjort under de tusentals år som människan använt cannabis.

Under lång tid ansågs det bäst att odla cannabis utomhus. Men på 1970- och 1980-talen intensifierades kriget mot droger. Det blev mer och mer riskabelt att odla växterna i friska luften. På vissa håll i världen, främst i Kalifornien, började polismyndigheter till och med använda helikoptrar för att leta upp marijuanafält.

Följden blev att odlingarna gradvis flyttades inomhus. Det rimligaste steget för de nya inomhusodlarna borde ha varit att förändra så lite som möjligt – genom att utsätta växterna för ungefär lika långa mörkerfaser som ljusfaser, genom att använda riktig jord och på andra sätt försöka kopiera utomhusmiljön.

Men det här var ju inte som med bananer, gurkor eller salladslök. Det här var inte en produkt vars konsumenter värdesatte allt från näringsinnehåll och konsistens till färg och smak. De flesta var bara ute efter en sak: en hög andel thc, den psykoaktiva substansen i cannabis.Odlarna kom snart på hur de skulle göra för att maximera mängden thc och samtidigt minska produktionstiden. Först och främst byttes näringen ut. I stället för att förlita sig på vanlig matjord planterade de nya odlarna sina växter i ett »dött« material, som stenull eller sand. Växterna fick i stället sin näring via en speciell tillsats vid bevattningen. Den här metoden kallas hydrokultur och är även vanlig vid odling av orkidéer.

Växterna behövde också bli lägre. En flera meter hög sativa går inte att odla i en garderob eller källare. Genom att korsa sativafrön med olika indicasorter blev marijuanan kortare och buskigare.

Värme, koldioxidnivåer, vattnets pH-värde – alla små parametrar finkalibrerades för att skapa den perfekta växten.

Men den största skillnaden var belysningen. Ju mer ljus växterna fick, desto hög­re halt thc producerade de. När den här insikten spred sig började världens illegala odlare köpa upp högeffektlampor och spreja sina växter med ljus dygnet runt.

De här förändringarna har förvandlat cannabishandelns traditionella konsumentländer till producentländer. För varje år som går förlorar sydamerikansk marijuana marknadsandelar till nord­amerikanska odlare, och i Europas forna cannabis­bod, Marocko, har den jordbruksyta som används för cannabis­odling enligt officiella siffror halverats till 60 000 hektar på bara några år.

Framstegen för västvärldens illegala odlare märks också i polisens statistik. Enligt University of Mississippis studier innehöll ett genomsnittligt cannabis­beslag i slutet av 00-talet runt 10 procent thc. Tjugo år tidigare var den siffran under 4 procent.

Samma trend kan man se i Sverige. För ett tjugotal år sedan pendlade thc-halten i svensk marijuana mellan 0,1 och 4 procent. Nu ligger spannet oftast mellan 3 och 15 procent.

Förbudet tycks ha gjort drogen starkare.

***

I ladan utanför Groningen tittar Freerk stolt ut över sitt gröna hav.

– Ibland läser man på nätet om alla idéer som småodlarna har, att det måste vara riktig jord, att det växer bättre i fladdermusbajs. Men det där är ju en jävla kult, alla de som odlar hemma.

Han pratar mycket om marijuana­fansens fascination för olika ovetenskapliga metoder. Men till stor del bygger hans arbete på den kunskap som olagliga odlare samlat ihop. Hans blommor ser heller inte så annorlunda ut jämfört med dem som säljs på landets coffee shops. Cannabis­växten är för evigt förändrad. Det som förr var en liten åtråvärd boll högst upp på honplantorna liknar nu en tre decimeter lång korv, sprängfylld med thc.

– Vi har lyckats pressa upp några växter till 26 procent. Men det finns inget behov av det bland patienter. När det blir så starkt är det svårare att dosera.

Freerk Bruining stänger försiktigt dörren till blomningsrummet. Det är dags att titta till kloningsrummet. Här föds de nya växterna genom att Freerk klipper av kvistar från en moderplanta och planterar i nya krukor. Samma dna, samma ljus, samma näring, samma blomningstid – det är så han ser till att thc-halten alltid blir densamma.

Hela marijuanafabriken kan beskrivas som ett industriellt celibat. Det värsta som kan hända är att en manlig ­cannabisväxt kommer in och förstör. Det är de kvinnliga blommorna som är de åtråvärda. Under blomningstiden producerar de en kåda som innehåller stora mängder thc. Syftet med kådan är egentligen att få manliga pollen att fastna, men i den slutna miljön blir honorna inte befruktade – och producerar därför ännu mer kåda.

Freerk är energisk och verkar vilja berätta allt om sina växter. Han visar hur han klipper, han visar sitt schema där det står vad man ska göra med varje växt varje dag, han säger att det bara är skitsnack när andra jordbrukare säger att det inte går att odla utan kemikalier.

Men en sak vägrar han fortfarande att svara på. Vad kostar det egentligen att producera ett gram marijuana?

– Allt jag kan säga är att det inte är dyrt. Den största kostnaden är faktiskt elektricitet. Jag tror vi betalar tvåhundra euro per kilo färdig cannabis. Men det totala produktionspriset, det är hemligt.

Många har frågat honom förut. För det finns politisk sprängkraft i svaret. Inte någonstans i världen finns det ett »rent« marijuanapris. Överallt finns det olika ­tillägg i form av risk för upptäckt, kostnader för smuggling, ökade kostnader för att producenter inte vågar odla mer än små mängder och en riskpremie beroende på straffskalorna i olika länder. Men Freerk Bruining och Tjalling Erkelens vet exakt vad det kostar att producera ett gram ­marijuana under lagliga förhållanden.

– Vi kan visserligen få ner priset mer. Vi skulle till exempel kunna fördubbla produktionen utan att behöva bygga ut ladan. Så just nu är marginalkostnaden för varje extra kilo vi producerar ganska låg. Men ja, vi har en väldigt bra bild av vad det kostar.

Alla deras erfarenheter under de här åren finns noggrant nedtecknade. De har tre böcker i säkert förvar. Böckerna är till och med mer säkert lagrade än påsarna med färdig marijuana.

– Det är ju böckerna som är hela företagets värde. Allt det här …, säger Tjalling och gör en svepande gest över ladan som får förmodas täcka in såväl växter som utrustning och färdig marijuana.

– … allt det här är ju inte värt så mycket. Det skulle nog vara mer lönsamt att bryta sig in i en elektronikbutik.

Han berättar att vissa coffee shops har börjat sälja »Bedrocan« – inte riktig Bedrocan såklart, men en sort som sägs likna den. Det är ett varumärkesintrång som inte gör Tjalling någonting. Det visar bara att dagens ­situation behöver förändras.

– Vi tror att man så småningom kommer att legalisera produktionen också, och att man gör på samma sätt som för oss, att man får en licens för att odla. Det är det enda sättet att slå ut de olagliga odlarna.

Där finns Bedrocans stora hävstång. Medicinsk marijuana kan säkert bli stort, särskilt när fler tyska läkare börjat få upp ögonen för det. Men om företaget får sälja till den vanliga marknaden betyder det att gå från cirka tusen patienter i Europa till 400 000 marijuanarökare bara i Holland. För att inte tala om exportmarknaden, som redan nu står för 80 procent av holländska illegala odlares inkomst.

– Vi kommer att slå ut dem på nolltid. Vi gör det både bättre och billigare.

Fakta | Medicinsk cannabis

Läkemedelsverket har nu bekräftat att cannabis­läkemedlet Sativex är på väg att godkännas i Sverige. Det har väckt stor uppmärksamhet eftersom cannabis i svensk lag är klassat som en drog »utan medicinskt värde«.
Sativex – liksom andra cannabisbaserade läkemedel – har länge kunnat skrivas ut i bland annat Tyskland, Storbritannien och USA. Fokus har tidigare berättat om svensken Joakim Hedström som åtalades för narkotikabrott efter att ha fört in sin adhd-medicin som skrivits ut av en tysk läkare.

Substanser som förekommer naturligt i cannabis­växten har bland annat funnits stimulera aptit, lindra spasticitet för ms-patienter samt lindra symtomen hos personer med Tourettes syndrom.

Boktudrag

Texten är hämtad från boken »Cannabusiness« av Fokus reporter Johan Anderberg. Boken släpps den 27 augusti på Weyler förlag.

FEAomslag

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera