Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Lena Westerlund

Före detta chef för LO-ekonomerna, dog den 4 oktober, 48 år gammal.

Det var varmt i Almedalen på Gotland den sjätte juli 2010. Finanskrisens djupa sår i den svenska ekonomin var på väg att läka. Politikerveckan samlade som vanligt journalister, politiker och organisationsrepresentanter i mängder. En del av dem med intresse för ekonomi och arbetsmarknadsfrågor. Teknikföretagens seminarium om verktyg i kriser lockade många från den kretsen. LO:s chefekonom Lena Westerlund och Teknikföretagens chefekonom Anders Rune var några som skulle diskutera. När Lena Westerlund klev upp på den halvmeter höga scenen gick det lite trögt. Hon behövde ta stöd för att komma upp. Men sedan behövdes definitivt inget stöd.

Hon hade hon varit chef för LO-ekonomerna i ett knappt år. Professionell, stringent och stram hade hon varit sedan hon anställdes på LO i mitten av 1990-­talet. För oss journalister lätt att få tag på, lätt att begripa eftersom hon kunde förklara, men kanske lite sval. Men där i Almedalen fanns något nytt, personligt. Absolut inte privat men med mer vana i rollen.

Rapporten som presenterades ifrågasatte om det inte var dags att förnya Rehn-Meidner-modellen. Det är en modell som Lena Westerlunds tidiga företrädare etablerade på 1950-talet. Modellen innebär att lågproduktiva arbetsuppgifter eller företag slås ut om och när de inte kan betala avtalade löneökningar. Arbetskraften slussas genom en aktiv arbetsmarknadspolitik vidare till arbetsuppgifter och företag med bättre framtidsutsikter och större betalningsförmåga.

I ett inslag som Teknikföretagen lade ut på nätet efter seminariet spänner Lena Westerlund ögonen i den som intervjuar henne och konstaterar att den bild som ges av Rehn-Meidner-modellen är för negativ. Modellen levererar, men mer satsningar på utbildning behövs.

När semestrarna är över den sommaren får vi höra om skälet till Lena Westerlunds svårighet att ta sig upp på scenen. Det var inte en tillfällig skada. I stället handlar det om något betydlig allvarligare – den fruktade sjukdomen ALS, amyotrofisk lateral skleros. Den sjukdom som nyhetsupp­läsaren i tv, Ulla-Carin Lindquist, avled i 2004, mindre än ett år efter det att hon fått diagnosen. I ett led att öka medvetenheten om ALS medverkade Ulla-Carin Lindquist i en tv-dokumentär och skrev en bok. För många av oss som fick höra om vilken information som gått ut i LO-huset om Lena Westerlunds sjukdom var det omöjligt att inte tänka på filmen och boken.

Men Lena Westerlund tycktes fortsätta som vanligt. I offentligenheten var hon densamma. Påläst, engagerad och förklarande. Att hon behövde stöd i form av käpp eller rullator betydde ingenting. Det var innehållet i det hon sade och skrev som var det viktiga.

Som ekonom var Lena Westerlund ursprungligen internationellt inriktad, efter att ha gått den internationella ekonomiutbildningen i Göteborg. Den tog henne till Afrika som biståndsexpert. I mitten av 1990-talet kom hon till LO. »Lena var en otroligt duktig ekonom, hon hade förmåga att ta till sig tungt material snabbt«, säger en av hennes kollegor.

Tidpunkten för tillträdet hade kunnat vara enklare. Det var mitt i finansstormen. Inte en ekonomisk prognos tycktes hålla mer än några dagar och ekonomerna verkade mer och mer förvirrade över utvecklingen. Men Lena Westerlund verkade trivas.

Det var uppenbart att hon tänkte hävda LO-ekonomernas plats i offentligheten. Hon tog över en institution som funnits sedan 1940-talet. LO-ekonomerna har inte bara etablerat den svenska modellen, de har också föreslagit löntagarfonder och lönenormer i takt med Europa, för att ge några av många exempel.

LO-ekonomernas huvuduppgift är att ge fackföreningsrörelsen ekonomiskt och annat underlag, men de har lika ofta också påverkat socialdemokratin och den allmänna diskussionen i samhället.

Det som blev uppenbart i Almedalen och månaderna efteråt var att Lena Westerlund bestämt sig för vilken väg hon, som första kvinnliga chef, ville gå. Den pekade mot ett nytt ledarskap och kanske en ny inriktning.

Men i slutet av februari i år tvingade sjukdomen henne att avgå. Hon gick bort förra tisdagen. Hennes tid blev för kort, alldeles för kort.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera