Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Lösningen på gåtan. Det spruckna krucifixet var ledtråden som till slut ledde fram till att tre män kunde fällas för fornminnesplundring. Enligt domen har de plundrat åkrar på kulturskatter värda 1,2 miljoner kronor.

Livsstil

Plundrarnas väg

De är inga vanliga inbrottstjuvar. Men de kommer tyst om natten och stjäl allt guld de hittar.

Bilarna kommer med släckt belysning, långt från gård och hus och hundarnas skall. Om våren före sådd och om hösten efter skörd kommer de, när åkern inte täcks av gröda eller snö. Vägledda av GPS med koordinater från Riksantikvarieämbetets webblista över fyndplatser krypkör de på småvägar dolda av skog och snår, bromsar in utom synhåll.

Gestalter kliver ur, öppnar bagaget och tar fram metalldetektorer inställda för att rata hästskor, spik och andra järnsaker. Sökarens bildskärm är täckt med svart plast för att inte avge avslöjande ljus. I hörlurarna hörs en ton som går upp i frekvens när ädel metall hamnar i sökradien.

– Det känns som att ha utsatts för inbrott. Det kan ha varit mina förfäder som grävde ned skatten en gång i tiden, säger Georg Thomasson på Gandarve i Alva socken på södra Gotland.

På en av gårdens åkrar hittades 1950 en stor silverskatt. 60 år senare kom plundrare och plockade upp resten av skatten, som med tiden spritts över åkern av plog och harv.

Att plundra en åker kan ta flera nätter om man är grundlig. Och det är plundrarna, de har ingen brådska eftersom risken för upptäckt är betryggande liten. Systematiskt vittjar de jorden på mynt efter mynt. En del av vårt kulturarv, som snart kommer att finna sin väg till privata köpare via Blocket och Tradera eller handlare. En försvarlig del försvinner ut ur landet.

Men att ta upp fornfynd i ädel metall utan att anmäla dem är ett brott. Att använda metalldetektor för att hitta dem är också brottsligt. Än så länge.

Handeln med vikingatida och äldre mynt och andra fornfynd är en växande marknad över hela världen. I bland annat Danmark, Storbritannien och Tjeckien är det fritt att söka fornfynd med detektor. Men flera länder håller på att skärpa lagarna eller tillämpningen, som Frankrike. Estland har i år reglerat användningen av metallsökare och Tjeckien planerar att göra det. Sverige går motsatt väg.

Detektorer köper man enkelt och lagligt på internet. Men för att använda dem krävs dispens – om det så bara är för att leta efter en borttappad vigselring i den egna trädgården. Dispens får även sågverk, militären och länsstyrelsernas och museernas arkeologer. Men vill man söka efter skatter blir det stopp.

Det tycker inte metalldetektorbranschen om. Den går miste om runt 15 miljoner per år i utebliven försäljning på grund av begränsningen, enligt egen uppskattning. Hur många sökare som skulle säljas är oklart eftersom det inte funnits någon legal marknad i Sverige på 20 år, men det kan handla om över 2 000 detektorer. I dag ges cirka 140 dispenser per år.

Företaget Wakebo, som sålde detektorer i Sverige före förbudet, gick 2007 till EU för att få bort förbudet. Den 1 oktober 2010 skickade EU-kommissionen ett yttrande om att förbudet strider mot EU:s fria rörlighet för varor, lagen är »ett omotiverat hinder mot import av metallsökare till Sverige«.

I våras fick Riksantikvarieämbetet (RAÄ) därför regeringens uppdrag att utreda hur användningen av metalldetektorer ska kunna tillåtas utan att vårt kulturarv äventyras. Men tiden var snålt tilltagen, konstaterade ämbetet i sin rapport som kom i början av juni. Förslagen blev därför illa underbyggda, vilket många remissinstanser påpekade i remissvaren efter sommaren.

I sin rapport föreslår ämbetet två tänkbara lösningar. Att sökning efter bland annat fornfynd med detektor ska tillåtas mot licens eller att sökning med metalldetektor släpps helt fri när det gäller allt utom fornfynd. Gotland, Öland och fasta fornlämningar undantas i båda fallen.

Domen från remissinstanserna blev inte nådig.

Att ändra lagen för att gynna några få tillverkare och återförsäljare av metallsökare är »märkligt och oproportionerligt med tanke på att Kulturmiljölagen är till för att gagna nio miljoner svenska invånare och efterföljande generationer«, skriver länsstyrelsen i Kronoberg. »Dessutom är det mycket tveksamt om hobbyletande efter fornfynd med metallsökare ska ses som ett bevarande av kulturarvet annat än i mycket extrema situationer«, skriver Östergötlands museum.

Det ser nästan ut som en tanke. Bara en vecka innan RAÄ kom med sin rapport föll den första domen för grovt fornminnesbrott sedan rubriceringen infördes 1992. Gotlands tingsrätt fann i domen den 31 maj att tre män under hösten 2009 plundrat flera gotländska åkrar, bland annat Georg Thomassons, på silvermynt från vikingatiden, till ett värde av 1,2 miljoner kronor.

Maxstraffet för grovt fornminnesbrott är fyra års fängelse. Tingsrätten skriver: »Straffvärdet av den begångna brottsligheten är enligt tingsrätten hög. Detta eftersom lagstiftaren sett allvarligt på grova fornminnesbrott och eftersom stora kulturella värden har angripits.«

Ändå dömdes huvudmannen till ett års fängelse, de båda andra till tio månader. Alla har överklagat, liksom åklagaren som anser att påföljderna blev för låga. Målet kommer upp i Svea hovrätt först nästa år.

Att männen fälldes berodde på två nästan osannolikt lyckliga omständigheter.

Någon eller några dagar efter plundringen av Georg Thomassons åker kom arkeologer från länsstyrelsen dit som ett led i ett projekt med att inventera kända och tänkbara fyndplatser.

När de gick ut på åkern såg de genast att någon varit där. Överallt fanns små gropar, inte större än att de rymmer ett mynt eller två. Hade de kommit bara någon dag senare skulle regnet ha utplånat alla spår. I den undersökning som de sedan gjorde på platsen hittade arkeologerna 700 vikingatida mynt.

De hittade också ett litet krucifix där den övre armen saknades. Mynt och krucifix fotograferades och bilderna skickades till några utvalda experter för att datera skatten.

Någon dag senare fick myntexperten Kenneth Jonsson vid Stockholms universitet bilder av mynt och en liten bit silver på mejl från en mynthandlare för bedömning. Genast insåg han att biten var den saknade delen av krucifixet.

– Sådana här krucifix hittas aldrig avbrutna. De är religiösa föremål, det är tabu att bryta dem. Det är synnerligen osannolikt att den andra delen skulle dyka upp dagen efter den första av en slump.

Han ringde omedelbart polisen och historien kunde rullas upp. Via handlaren spårades de tre männen och polisen gjorde tillslag mot en stuga på Gotland och grep männen. Så småningom hittades 1 200 mynt, de flesta från åkern i Alva.

Ingen av de dömda hade kriminell bakgrund, det är frågan om hobbyletare som fått vittring på stora pengar. Men alla hobbyletare är inte kriminella och frågan är om Sveriges generella förbud mot metallsökare är oproportionerligt, som EU anser.

Åklagarmyndigheten konstaterar i sitt remissvar att ett land visst kan behålla förbud mot användningen av vissa varor, enligt utslag i EU-domstolen.

– Det måste bli samstämmigt med EU och Europa i övrigt, men utifrån våra förhållanden, traditioner och regelverk, säger Jan Olof Andersson på kulturdepartementet som får svara för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

I början av nästa år ska Sveriges regering återkomma med svar till EU-kommissionen. Just nu analyseras remissvaren. Den förödande kritiken kan innebära att den bristfälliga utredningen får kompletteras.

– Saknas det underlag för att kunna fatta ett bra beslut måste man på något sätt ta fram det. Då får man begära mer tid av kommissionen, säger Jan Olof Andersson.

Det är inte bara åkrar på Gotland och Öland som plundras på sina skatter. De flesta stora utgrävningar i landet drabbas av ovälkomna besök på nätter och helger. När arkeologerna kommer tillbaka på måndagsmorgnar är platserna fulla av hål.

Kan man över huvud taget skydda kulturarvet om det blir fri tillgång på metalldetektorer?

Ja, till exempel genom att ta bort de exakta koordinaterna för skattfynd från internet, där RAÄ lagt dem i ett register över alla fornlämningar, anser kulturarvssfärens aktörer. Men för depåfynd – skatter – har koordinaterna redan plockats bort, framhåller överantikvarie Knut Weibull på ämbetet. Dock finns koordinaterna i fyndrapporter som kan laddas ned från registret.

Juristen Jan-Mikael Bexhed, expert på kulturegendomsrätt, anser inte att koordinaterna måste finnas där.

– Man kan se på naturvården, som vill göra naturen tillgänglig men inte prickar ut var alla örnar finns. Depåfynd i jorden har inget allmänintresse, man ser dem ju inte, säger han.

Knut Weibull anser tvärtom att kunskap om fornlämningar gör det lättare för allmänheten att vara på sin vakt.

– Det är en illusion att tro att de som är ute efter att plundra inte skulle kunna skaffa sig information om fornlämningar. Det är inte de som hamnar i ett informationsmässigt underläge. Bästa försäkringen är att de närboende känner till fornlämningen.

Kanske är det där man finner den verkliga lösningen på problemet. Att öka allmänhetens kunskap och engagemang för närområdets kulturarv. Det har testats. I tre år har länsstyrelsen på Gotland tillsammans med RAÄ, andra myndigheter och organisationer drivit ett samarbetsprojekt för att stoppa plundringen. Via LRF och hembygdsrörelsen har kunskapen förts ut till dem som bor längst ute på fältet. En rapport kommer i november med förslag på att liknande samarbeten införs överallt i landet.

För som det står i kulturminneslagens portalparagraf: »Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.«

Kulturminneslagen i urval

3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som

1. påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller

2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla.

4 § Sådant fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten. Sådant fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud)

1. om fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller

2. om fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans.

5 § Den som påträffar ett fornfynd, som skall tillfalla eller hembjudas staten, skall snarast anmäla fornfyndet hos Riksantikvarieämbetet, länsstyrelse, länsmuseum eller polismyndighet.

Metalldetektorförbudet

Förbudet mot att använda metalldetektor regleras också i kulturminneslagen:

18 § Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan (metallsökare) får inte användas om inte annat anges i 19 eller 20 §.

Metallsökare får inte heller medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, om inte annat anges i 19 eller 20 §. Lag (1991:474).

19 § Förbudet i 18 § att medföra och använda metallsökare gäller inte Riksantikvarieämbetet.

Utan hinder av förbudet i 18 § får metallsökare medföras och användas i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera