Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Isolering. Vid partiledar­debatten i riksdagen den 12 oktober får Håkan Juholt svårt att vända fokus mot politiken och från den egna personen.

Inrikes

Vägen från Juholt

Håkan ­Juholt har helt lämnat manus. Sedan två veckor tillbaka sker slitningarna inom det socialdemokratiska partiet åter inför öppen ridå.

I tisdags kväll skymde det redan vid sextiden i Stockholm och i en port på Själagårdsgatan intill Brända Tomten i Gamla stan flämtade en ensam marshall. Lågan vek än hit än dit i vinden när fötterna – sammanlagt 47 par – klev upp på stentrappan in i den gamla församlingslokalen.

Det är inte varje vecka som partiledaren faller fritt, men i Gamla stans socialdemokratiska förening höll man sig till rutinerna. Tisdagskväll är möteskväll. Så lampetterna sken blekt över linoleumgolvet. Folk betalade sina femtio spänn för minestronesoppan. Gustav VI Adolf hängde inramad på väggen och bakom bysten av Hjalmar Branting hade någon på ritblocket prydligt textat information inför årets julbasar.

Det var tonarten som var en annan.

I viskningarna till kaffet kunde man höra vartåt det barkade.

– Det är ju helvete.

– Hur svårt ska det vara?

– Vad fan ska han göra nästa gång?

De gav ändå Pia Nilsson, kvällens inbjudna gäst, riksdagsledamot från Sala, en lugn halvtimma att från medhavda utskrivna power-point-blad dra partiets skuggbudget med alla de där vackra tvåordsfraserna partiledaren myntat. Det var »kunskapsbaserad ekonomi« hit och »värdeburen tillväxt« dit.

Sedan släpptes ordet fritt.

Då var det en kvinna, längst ner i hörnet, ett jättelikt brunt burr. Hon hade viftat länge med armen. Hon sjöng ut på värmländska.

– Jag heter Ann-Mari Strömberg. Jag tillhörde dem som trodde på Håkan Juholt. Och jag har sällan blivit så besviken. Jag är socialarbetare. Mina klienter ska klara sig på en tiondel av det som han får. Och skulle de få för mycket försörjningsstöd så kan de fan inte säga att de inte kunde reglerna. De åker dit på det! Det här partiet tappar all sin trovärdighet! Alla kan göra fel men inte hur stora fel som helst. Och det här är jäkligt stort. Jag förväntar mig åtminstone av en partiledare att han vet om han är sambo, särbo eller kulbo!

Hon liksom skrek och grät samtidigt.

Hur ska man ens beskriva haveriet? 18 dagars virrvarr som började med att parti­ledaren och hans finanskille gick till andrakammarsalen. De skulle dra sin budget för riksdagsgruppen. Äntligen skulle partiledaren ge svar.

Rapporterna efteråt var surrealistiska. Inte så mycket för att mötet tog tre timmar eller för att ledamöterna skällde och gnällde. Det är normalt. En del av innehållet var kanske också begripligt, accepterandet av rut-avdrag, lägre skattesänkningar för pensionärer än man tidigare lovat. Hade det bara varit det skulle nog många kunnat tugga i sig den plötsliga högersvängen.

Men det var inte bara det.

Han skulle inte återställa a-kassan.

Trots allt han sagt, alla fina tal, han tänkte inte börja med a-kassan.

Inte bara vänstersossar från Skåne blev förbannade. En socialdemokratisk politik utan en stark a-kassa är helt enkelt inte socialdemokratisk. Så vad i helvete höll partiledaren på med?

Ett dygn senare rapporterade »Rapport« om ett mejl som partiets grupp­ledare i riksdagen Carina Moberg skickat till alla ledamöter efteråt.

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll«, hade hon skrivit. »Den måste helt enkelt skrivas om.«

Så formulerade sig alltså en person i partiledningen om partiledarens förslag. Sådant liv det blev. Så pass att partiledaren själv tog till orda. På Facebook. Halv nio den kvällen skrev han:

»Vår budget kommer om några dagar. Det är många som nu vill sprida olika rykten.«

Det är också ett sätt att svara en gruppledare man själv har utnämnt.

En hel helg och några dagar till bråkade partiet. När partiledaren nästföljande onsdag backat på flera punkter och fått med sig verkställande utskott och riksdagsgrupp brydde sig ingen längre om politiken. Hans gyllene tillfälle dränktes i kacklet. Men partiledaren var hoppfull; han skrev på Facebook igen. Klockan en minut över elva på kvällen: »Nu är vi igång på riktigt.« Det lät mer som en besvärjelse än ett faktum.

Sedan kom fredagen.

Om denna fredag kommer det att skrivas böcker. Att i detalj redogöra för varje händelse och dess bakomliggande orsaker är uppgifter för framtida statsvetardoktorander. Men i korta drag hände följande:

På morgonen avslöjade Aftonbladet att partiledaren begärt ersättning från riksdagen för hela hyran av sin lägenhet i Väster­torp trots att han delar boendet med kvinnan han kallat sambo/särbo/kulbo. Klockan tio avbröt han sitt möte med verkställande utskottet för en presskonferens där han erkände att han gjort fel, att han omedelbart skulle betala tillbaka och att han inte haft koll på reglerna:

– Jag hade önskat att någon hade påtalat det för mig, sa han.

Klockan halv tolv meddelade socialdemokraterna att de inte tänkte delta i »Agendas« partiledardebatt eftersom de där skulle placeras på samma sida som sverige­demokraterna.

Klockan halv ett berättade partiets rättspolitiska talesperson Morgan Johansson att han ställde sig bakom förslaget från kommunalrådet Ilmar Reepalu om att införa en »prövotid« för personer med nya medborgarskap – under vilken det skulle vara enklare att utvisa personer som begår grova brott.

Det blev förstås kaos.

Framåt kvällen verkade ändå partiledaren ha kopplat lite grepp om läget. Pudeln om bostadsersättningen fäste och andra klassens medborgarskap tog han något slags avstånd ifrån.

Dagen efter hade Aftonbladet en ny story. Enligt källor till tidningen skulle partiledaren redan våren 2009, vid ett internt möte, ha uppmärksammats på den felaktiga ersättningen. Men partikassören Tommy Ohlström, som borde ha känt till ett sådant möte, förnekade all kännedom. Partiledaren själv gav inga intervjuer.

När lördagskvällen kom tycktes det alltså ordna upp sig. Då satte sig partiledaren åter vid datorn. Tog upp sin Facebook-sida och uppdaterade sin status. Klockan var halv tio. Han skrev:

»För en mån sedan fick jag besked att jag gjort fel. Sedan dess har jag gjort allt jag kan för att göra rätt, men förgäves. I går sa Riksdagen att de inte hade ngt krav på mig. Väldigt förvirrande, trots det betalade jag det kvällstidningarna tyckte jag borde göra.«

Hur många glas vin hade partiledaren hunnit dricka? frågade de snart runtom i hans parti. Och frågar fortfarande, för efteråt är det rätt många som inser att han här gjorde sitt kanske största misstag. Plötsligt frångick han ju linjen från fredagen. Nu var det inte längre hans eget fel utan riksdagsförvaltningen och kvällstidningarnas. Hur intelligent var det att komma med snarstucket gnäll på andra nu?

Så på söndagen, när han gav en längre intervju med TT, satte allt i gång igen. Expressen hävdade att han faktiskt fått ett mejl om reglerna av – Carina Moberg! TV4 rapporterade förtroenderas. Och till TT-reportern sa han att han ångrade det där han skrivit på Facebook:

– Det var dumt gjort, sa partiledaren.

Så nu gällde alltså det som han sagt på fredagen. Igen.

Partiledaren uppgav vidare att han uppmärksammats på den felaktiga ersättningen efter sommaren.

– Någon gång i skiftet augusti-september.

Och att han direkt försökt rätta till ­felet.

– När jag förstod att jag inte hade gjort rätt försökte vi så snabbt som möjligt lösa det med riksdagsförvaltningen.

Han sa också:

– Någon är ute efter mig.

På måndagen gick åklagarmyndigheten vidare med förundersökning om bedrägeribrott. Aftonbladet styrkte upp sin story om mötet 2009 med flera källor. Hade de rätt ljög ju Juholt. Och oavsett det där mötet, hans senaste ansökan om ersättning för bostaden var ju daterad 13 september i år. Hur klingade det med att han i TT-intervjun sagt att han så snabbt som möjligt försökte lösa saken när han fått reda på den ungefär en vecka tidigare?

Sedan kom då tisdagen. Då saken beseglades.

I Svenska Dagbladet skrev kommunalrådet i Solna Johanna Graf en svidande uppgörelse. I Metro presenterades en undersökning enligt vilken tre av fyra svenskar var övertygade om att Juholt ljög. Kommunalrådet Göran Dahlström i Katrineholm krävde Juholts avgång. I kommentarsfälten myntades uttrycket »Ljugholt«. Krönikören Anders Westgårdh sammanfattade i Aftonbladet läget: »Toblerone är en liten chokladbit i jämförelse.«

Strax efter klockan ett publicerade Dagens Industri en intervju där hans assistent Peter Cervin bekräftade att partiledaren i mitten av augusti informerats om att riksdagsförvaltningen upptäckt att något inte stod rätt till med bostadsersättningen.

De uppgifterna gick stick i stäv med partiledarens ord om att »ingen sagt att jag gjort fel«. De angav också en annan tidpunkt för när problemet uppdagats – inte en vecka in i september som partiledaren uppgett på lördagskvällen utan två eller tre veckor tidigare. Och de ifrågasatte om han verkligen gjort »allt« för att rätta till felet. Han hade ju skickat in en ny felaktig blankett den 13 september.

Den kvällen höll riksdagsgruppen ett nytt möte i andrakammarsalen. Efter en halvtimme lämnade han mötet utan att ha gett ledamöterna möjlighet att ställa några frågor om läget. De strömmade i sin tur ut strax efter klockan sex under tystnad. Alla de som drivit fram parti­ledaren till ordförandeposten, de sa inte ett knäpp. Morgan Johansson från Skåne tog bakvägen och försvann i en korridor.

– Vi har en hederskodex – i den mån den nu följs – att inte diskutera vad som sägs på interna möten, sa Pia Johansson där hon stod en timme senare uppe i Nikolaisalen vid bysten av Hjalmar Branting och försökte lugna de 47 trogna socialdemokraterna i Gamla stan.

Det gick väl så där.

Senare den kvällen redogjorde Margit Silberstein i »Aktuellt« för vad hennes källor beskrev som ett kaotiskt möte där Morgan Johansson berättat att han i förväg stämt av utspelet om medborgarskapet med partiledarens stab och fått klartecken.

Så dags hade de vithåriga partikamraterna som käkat minestronesoppa redan gått hem för att titta på landskampen i fotboll. Mötet hade blivit rätt sorgligt.

På slutet, klockan bör ha varit strax före åtta då, hade en man i 50-årsåldern, ursprungligen från Sandviken, ställt sig upp och sammanfattat läget:

– Jag tror antingen att vi får välja ett kort elände, att Håkan kliver åt sidan och vi får gå igenom en partiledarprocess igen. Eller ett långt elände där Håkan sitter kvar och vi förlorar. För med Håkan kommer vi aldrig vinna nästa val.

Då hade de nickat runtom i lokalen och tagit upp en applåd.

Hur kunde ett partiledarskap falla ihop så fullständigt på 18 dagar?

De flesta svar finns i processen som gjorde honom till partiledare. Ett par tre falanger slogs mot varandra till dess att alla potentiella kandidater antingen övergivits av partiet eller själva övergett det. Endast mustaschen blev kvar.

På slutet forcerades hans namn trots att det enligt flera källor bara hade stöd av fem av valberedningens elva ledamöter. Ännu efter att man kallat till den presskonferens där han skulle presenteras stretade flera ledamöter emot. De ansåg sig ha blivit ställda inför fullbordat faktum.

Det där spelar roll på flera sätt.

Uppenbart misslyckades valberedningen och partiets organisatoriska ledning i granskningen av kandidaten. I den mån någon skedde. Det är kanske begripligt. Valberedningens ordförande Berit Andnor hade en hel dagisklass att få ordning på; kanske var inte kontroller av kompetens eller bakgrund primärt just då.

Nu, efter de här 18 dagarna, är det dock rimligt att fråga om Håkan Juholt är kompetent för uppdraget. Ska inte en partiledare inse både det moraliska dilemmat med full ersättning för halvt boende och det politiska problemet?

Partiledarvalsprocessen slog sönder den partistruktur som fanns. Kanske är det den viktigaste förklaringen. Socialdemokraterna har regerat Sverige i decennier. När borgerliga politiker inte blir citerade med namn älskar de att hylla den kompetens som det stora röda partiet har demonstrerat. Den maskinen finns inte längre. Ett parti med en fungerande organisation sjabblar inte bort sin skuggbudget.

Som en partiveteran analyserar det:

– Inkompetenta människor som sitter på för höga poster som de inte kan hantera.

Det är partiledaren som utnämnt det nya ledarskiftet; flera av dem hissades från låga nivåer och saknar eget mandat. Partiledaren har heller inte lyckats rekrytera tillräckligt tunga tjänstemän att ha vid sin sida. Juholt har enligt Fokus källor inte bara fått nej från flera av Göran Perssons gamla statssekreterare utan också från många lägre tjänstemän med regeringserfarenhet.

En förstärkande faktor är Juholts person. Han är en ensamvarg. Personer i hans närhet beskriver en hyperaktiv man som vill sköta blanketter och reseräkningar, ja till och med kalendern själv. Han släpper inte in folk. Så frågan är hur mycket de krishanterare som ändå finns i partiet faktiskt har fått hjälpa till. När chefen är på Facebook.

Men det där räcker inte som förklaring. Partiet faller sönder på grund av sig självt. Bråket fram till Juholt tärde på de redan hårt ansträngda relationerna mellan människor och mellan falanger. Folk slutade lita på varandra.

Bakom Juholt stod då en allians som främst hade det gemensamt att de befann sig i periferin i partiet, fysiskt eller mentalt. Det var aggressionen mot Stockholmsdominansen och dess maktfullkomlighet som fick högersossar i till exempel Kalmar att göra gemensam sak med vänstersossar i till exempel Skåne. Det finns tecken på att samma gruppering fjärmar sig från Juholt nu. I det ljuset bör man nog se uppgifterna om Morgan Johanssons agerande på gruppmötet. Det finns skäl att hålla koll på vad kungamakare som Peter Hultkvist från Dalarna och Anders Karlsson gör de närmaste dagarna. Accepterar de en vänsterpopulist som inte lyckas visa att han har rent mjöl i påsen?

Förlorarna för ett halvår sedan är förstås förbannade nu. Falangen, primärt företrädd av Stockholms läns partidistrikt, tycks ännu inte ha organiserat något nystartsarbete, men viskningarna om hur regeringsveteraner funderar på vem som ska bli ordförande i en ny valberedning har blivit högre för varje dag som gått den här veckan. Dessutom; någonstans ifrån har läckorna till Aftonbladet om det påstådda mötet 2009 kommit.

De här sprickorna är personliga och politiska. Juholt har varken lyckats hantera det ena eller det andra.

Ska man summera hans partiledarskap blir de enda positiva punkterna hans skickliga spel i riksdagen i våras, då han visade att regeringen saknar majoritet, och hans tal som väckt ideologisk optimism i partiet. Men en mer överhängande sammanfattning är att han blivit en partiledare som förknippas med fiffel och som mer styrs av sitt parti än styr detsamma. Frånsett bostadsersättning; det stora problemet är att han fortfarande inte lyckats formulera en plan, en konkret politik, som partiet kan samlas kring och tro på. Han far än hit, än dit.

I onsdagens partiledardebatt citerade han poetpristagaren Tomas Tranströmer.

– Hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga passagerna.

Behövde han säga något mer?

Läs mer:

Regisserad reträtt

En kung blir till

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera