Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Mario Draghi, ECB-chef.

Ekonomi

Den italienska centralspelaren

Mario Draghi har resurserna att rädda euron, men kommer Angela Merkel att tillåta det?

Förebilden var dåvarande basketstjärnan, senare amerikanska demokratiska senatorn, Bill Bradley, som 1965–1967 spelade för Olimpia Milano. Platsen var basketplanen i skolan Liceo Massimo i Rom. Där tränade han som tonåring så ofta skolarbetet tillät. Gamla lagkamrater vittnar om hur målmedveten han var.

– Han var perfektionist, en tävlingsmänniska, definitivt en lagspelare, säger Paolo Vigevano, som spelade i samma lag som Draghi och nu är chef för elhandelsbolaget Acquirente Unico SpA, till ekonomisajten Bloomberg.

Man kan säga att Mario Draghi fortfarande är en lagspelare, som med tiden har utvecklat sitt spel. Samtidigt har insatserna ökat dramatiskt. Tillsammans med USA:s centralbankschef Ben Bernanke är han nu närmast att beteckna som det valutahandlarna på Wall Street på 1980-talet kallade »master of the universe«. De talade om de allra skickligaste aktörerna på finansmarknaden. Nu handlar det om att styra världens penningpolitik. Och rädda västvärldens ekonomi.

Han har förberett sig länge, och väl. Mario Draghi är en superakademiker. 29 år gammal disputerade han (som stipendiat) i matematik vid amerikanska MIT, Massachusetts Institute of Technology, ett av landets elituniversitet. Där arbetade han under nobelpristagarna Franco Modigliani och Robert Solow. När han sedan gick vidare till poster inom näringsliv och finans, höll han kontakten med sina akademiska rötter.

På det italienska finansdepartementet förde han på 1990-talet samman teori och verklighet i arbetet med att förbereda landet för inträdet i eurosamarbetet. Det innebar bland annat en omfattande försäljning av statliga företag, för att minska landets skulder och få ekonomin i balans. Precis det som Grekland aldrig gjorde, och uppmanas göra nu.

Faktum är att Draghi i juni 2003 publicerade en artikel tillsammans med nobelpristagaren Robert C Merton. Den heter »Transparency, Risk Management and International Financial Fragility«, och handlar delvis om hur en stat kan drabbas av ovälkomna underskott i de offentliga finanserna, och hur man med finansiella instrument kan balansera de riskerna. Det besvärliga är att detta var precis vad Goldman Sachs hjälpte Grekland att göra inför euro-inträdet; de friserade helt enkelt budgetsiffrorna för att Grekland skulle klara kraven och släppas in. Det var inte olagligt, men knappast korrekt. Denna koppling mellan Grekland, Draghi och Goldman är inte direkt – Draghi började sin tjänst på Goldman några månader efter att Grekland fått »hjälp«, men den är besvärande. Och han är uppenbart intresserad av metoderna.

Många talar om tillsättningen av Draghi som en kompromiss, det enda namn man kunde enas om efter att den tyska favoriten Axel Weber i våras tackade nej till att kandidera. Men Draghi har funnits med i diskussionen länge. Redan i november 2009 – det var ju inte okänt att Trichet skulle sluta, alla i ECB sitter på åtta år – beskrev tidningen Economist honom som en stark kandidat vid sidan av Weber. Då var Draghi, utöver sitt jobb som centralbankschef i Italien, mest känd som ordförande i G20-gruppens Financial Stability Board som jobbade med att minska finansiella risker.

Economist kallade honom för en »pålitlig teknokrat«. Det låter kanske inte så smickrande, men ska ses i ljuset av att det inte nödvändigtvis är en merit att ha varit Italiens centralbankschef. På 1970-­talet var den italienska inflationen uppe på nivåer runt 25 procent, men sedan dess har den kommit ned under fem procent, och Draghi har hållit den under fyra. För närvarande ligger den på 3,1 procent. Hök eller duva? Meningarna är delade, Financial Times menar att Draghi, med sitt rykte om att hålla inflationen i schack, är en hök. Wall Street Journals dom lyder »inte hökaktig«. Reuters anser att han har en »oklar profil«. Duvhök, kanske.

Många inom EU hoppas ändå att han ska sänka räntan ordentligt framöver, för att få i gång tillväxten, för utan den hjälper inga räddningspaket i världen. Sannolikt har han en plan. Frågan är om han kan få med sig det tunga Tyskland på tåget.

Israels centralbankschef Stanley Fischer, som undervisade vid MIT när Draghi var där, säger så här till Bloomberg:

– Mario har starka åsikter, han uttrycker dem artigt men med eftertryck. Han dunkar inte nävarna i bord eller så, men han vet vad han vill.

Han kommer aldrig att hamna i basketens Hall of Fame som sin idol Bill Bradley, men när Mario Draghi drar sig tillbaka vid 72 års ålder efter sina åtta år kommer han att ha haft en väsentligt större betydelse för världen. Oavsett om han lyckas rädda euron eller ej.

Källor: New York Times, Economist, Financial Times, Bloomberg, European Institute, Mario Draghis egna tal som chef för Italiens riksbank, hans akademiska arbeten.

Fakta | Papandreous kupp

Sin första dag på jobbet fick Mario Draghi ägna åt att stödköpa italiens-ka statsobligationer. Det hjälpte dock inte. Tioårsräntan klättrade under tisdagen över 6,3 procent. (Den trygga tyska räntan föll till 1,79 procent.) Bakslaget orsakades av utspelet från Greklands premiärminister Papandreou. När han utlyste folkomröstning om det sparpaket som klubbades förra veckan, rasade börserna och finansmarknaderna skakade. För att skapa en säkrare sits för sig själv satte han både euron och Grekland på spel. För om grekerna säger nej blir det konkurs.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera