Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Den svenska ytterrocken

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige bjuder in till kulturafton på Finlandsinstitutet i Stockholm och stora salen svämmar över av folk. Överallt ekar min dialekt av svenska språket i hundratals lika osvenska variationer: österbottniskt plattlandskap, västnyländska skärgårdsböljor, helsingforsiskans trafikliknande stopp-start-rytm.

Jag talar förstås svenska hela dagarna i Sverige, men den låter inte som här. För att göra mig förstådd och för att smälta in har jag tvingats ersätta hundratals vardagliga ord med rikssvenska motsvarigheter, byta ut idiom, kraftuttryck och slang, lära mig hur ni gullar med bäbisar och hundar, vant mig vid ert alldeles för intima sätt att ständigt tilltala mig med mitt förnamn.

Att kalla en finlandssvensk svensk är lika bisarrt som att kalla en brasilianare portugis. Språket må vara det samma men kulturen är det inte. Vi säger: Kom hit, får jag den där, nu går vi, stäng fönstret. Ni säger: Kan du, skulle jag kunna, borde vi kanske, jag fryser. Efter tolv år i Sverige uppfattas jag fortfarande ofta som osmidig och hård. Men det där hårda, det känns mjukt för mig. I mitt hemland är tydlighet en form av artighet. Det är detta som kallas kulturskillnad och som är så svårt att konkretisera i offentliga samtal om integration och assimilering.

Svenskan är ett av de stora invandrarspråken i Sverige. Var fjortonde svensk lär vara sverigefinländare i första, andra eller tredje generation, och en del av dem (oklart hur många) talade svenska redan i Finland. På Finlandsinstitutet diskuteras en antologi jag medverkat i, »Så bra svenska du talar«, om den finlandssvenska erfarenheten i Sverige. Publiken skrattar igenkännande åt att bli erbjuden – eller tvingad till – undervisning i svenska för invandrare när man aldrig behärskat något annat språk än det nya hemlandets. Vi är så lättintegrerade att ingen vet att vi finns. Samtidigt låter vi ständigt främmande. Vi har inte ett namn. »Sverigefinlandssvensk« låter så krystat.

Jag växte upp i ett tvåspråkigt hem. Det finska Savolax och det förlorade Karelen avspeglas i mina vanor, min humor och min smak. Min älskade pappa, min stora och bullriga familj, många av mina viktigaste vänskapsrelationer har utspelat sig på finska. Min mamma och hennes – min! – släkt, mina skolkamrater och fritidsintressen, allt det älskade jag på svenska. Att jag tillhörde två kulturer och äger två språk har inte underminerat min nationella identitet som finländare det minsta. Min finlandssvenska bakgrund må ha inkluderat detaljer som också är bekanta i Sverige: Lucia, majstänger och snaps­visor. Men det blev tydligt när jag kom hit att det där bara är dekorationer. Tyskarna är inte heller svenskar bara för att de äter pepparkakor och gillar glögg.

Min tvåspråkiga finska bakgrund fungerar som en sinnebild för hur lyckad integration på lång sikt kan se ut. Den tillåter individer både majoritetskulturen och minoritetens, en passionerad kärlek till fler än ett språk, och en nationell identitet baserad på delade värderingar och kommunikationsmönster samt en stark investering i gemensamma mål. Jag känner också många svenskar som lever precis så med arabiska, kurdiska eller finska som sin andra själahalva. Men här i Sverige har jag inte nått dithän. Som många invandrade finlandssvenskar bär jag Sverige som en ytterrock att hänga av i tullen eller i Finlandsinstitutets garderob. Jag iakttar i smyg de äldre, de som har valt att bo kvar. Bestämmer mig för att göra som de och bygga en tredje kammare i mitt hjärta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera