Ekonomi

Ett modernt Pompeiji

Ordensliknande skrån, en förstenad tjänstesektor och snåla banker är kärnan i Italiens kris.

Massimo Bordignon är ekonomiprofessor vid Universita Cattolica i Milano, och långvarig rådgivare till regeringsmakten. Den senaste veckan har han sett sitt land genomleva några av de mest omtumlande dagarna sedan andra världskriget. Premiär­minister Silvio Berlusconi har motvilligt lämnat tronen efter 17 år, och landets ränte­spiral har stigit i en sådan fart att det blivit ett hot mot den ekonomiska stabiliteten.

– Under några år på nittiotalet, efter bildandet av eurozonen, stod ett »möjlig­heternas fönster« öppet för Italien. I skydd av valutaunionens kreditvärdighet sjönk räntebetalningarna på statsskulden, som var stor redan då, och det fanns handlingsutrymme. Men tyvärr genomförde vi inte de strukturella reformer som var nödvändiga. Så här står vi nu, säger Massimo Bordignon.

Efter att Grekland under 18 månader stått i centrum för eurokrisen hade många hunnit glömma att Italien egentligen haft huvud­rollen i skulddramat hela tiden. Redan år 2005 kallades Italien«Europas sjukling« av tidningen Financial Times. Redan då fanns tillräckliga data för att förutspå att ekonomisk stagnation, dålig budget­disciplin och en allt sämre konkurrenskraft skulle bli ett hot mot den ekonomiska och politiska stabiliteten.

Med facit i hand har tillväxttakten i den italienska ekonomin varit låg, 0,75 procent per år i genomsnitt de 15 senaste åren. Viljan att ta itu med grundläggande problem har varit svag.

– Inför inträdet i euron 1999 kraftsamlade sig Italien för att möta kriterierna. Sedan slappnade beslutsfattarna av och föll in i gamla mönster. Men inom ramen för euron gick det inte att devalvera som tidigare för att kompensera svaga produktivitetsökningar, säger Bordignon.

En del av problemet ligger i ekonomins struktur. Enligt Bordignon är det största problemet att tjänstesektorn, som står för 73 procent av BNP, är rigid och oligopolistisk. En senior italiensk bankir i London, som vill vara anonym, håller med:

– I dag är tjänstesektorn i händerna på yrkesskrån, ordini, och på lokala myndigheter. Skråna ser till att det bara finns ett fåtal utövare, som lägger fast minimi­priser på sina tjänster, exempelvis de stats­anställda notarier man måste vända sig till för att registrera alltifrån husköp till bilförsäljningar. Lokala myndigheter å sin sida hämmar konkurrensen genom att begränsa antalet licenser för olika verksamheter. Rätten att bedriva till exempel ett apotek är rena vistlotten – en biljett till lokala mono­polvinster som det därför betalas stora mutor för.

Det leder in på ett annat problem­område: korruption och Italiens omfattande skugg­ekonomi. Aktiviteter som undandrar sig beskattning uppskattas av professor Friedrich Schneider, vid Johannes Kepleruniversitetet i Österrike, motsvara 22 procent av BNP  (2010), en siffra som inom eurozonen bara överträffas av Greklands 25 procent. De nordeuropeiska länderna ligger alla runt 10–15 procent.

Utöver att staten går miste om viktiga skatteintäkter orsakar skattesmitningen också sociala spänningar. Vissa branscher och grupper profiterar på skuggekonomin, medan vanliga anställda måste hålla sig till reglerna. Med ett totalt skattetryck på 43 procent – i höjd med Frankrike, men högre än både Tyskland och Spanien – blir klyftan stor mellan dem som bär en tung börda och dem som inte betalar något alls. Särskilt hårt slår det i en ekonomi på tillbakagång. I fjol var de italienska hushållens köpkraft redan 20 procent lägre än de svenska, och i år beräknas de tappa ytterligare 6 procentenheter, enligt Världsbanken.

Det späder på en känsla av orättvisa som nepotism och korruption redan bidrar till.

– Tyvärr är inte meriter avgörande för att ta sig framåt, i stället handlar det om kontakter, släktband och medlemskap i »rätt« organisationer, säger Fransesco della Porta som arbetar med forskningsanslag vid jordbruksinstitutet Fondazione Edmund Mach.

Ett exempel på dessa ordensliknande sällskap som kritiseras för att utöva otillbörligt inflytande är Comunione e Liberazione (CL), en kristen sammanslutning som står nära Berlusconis parti Forza Italia. CL står i sin tur bakom den näringslivspolitiska lobbygruppen Compagnia delle Opere, där 34 000 företag är medlemmar.

– Sammantaget har systemet lyft upp fel personer inom både politik och näringsliv. Det har fått många akademiker, som vet att de inte tillhör den inre kretsen, att flytta utomlands till mer jämlika möjligheter, fortsätter della Porta.

Iakttagelsen stöds av OECD, som rapporterat att Italien haft en nettoförlust av högutbildade under både 1990- och 2000-talen. Långt framskridna reformförsök att reda ut alla dessa missförhållanden har funnits vid flera tillfällen, senast under center-vänster-ledaren Romano Prodis regeringstid åren 2006 till 2008. I elfte timmen föredrog dock väljarna Berlusconis populistiska manifest och valde honom till statsminister en tredje gång. Sedan dess har den ekonomiska bilden blivit allt mörkare och opinionen har vänt.

– Trots allvaret i situationen i dag tycks folk lättade över att Berlusconi är borta och det äntligen blir förändring. De senaste dagarna har jag haft inboxen full av skämt och satiriska bilder, säger della Porta.

Valentina Circo, som äger ett nystartat modeföretag i Milano, säger dock att åsikterna går isär om det politiska läget.

– Vissa skyller allt på Berlusconi, andra anser att han är ett missförstått geni. Men i vardagen som företagare är det inte han som är problemet, utan bristen på krediter. Det har länge varit näst intill omöjligt för italienska företag att hitta tillväxtkapital som gör att vi kan konkurrera med skalfördelar på den globala marknaden. Det förklarar också strukturen på vår industri, att väldigt många företag förblir små, säger Circo.

Bilden bekräftas av siffror från EU-kommissionen. Andelen anställda i så kallade mikroföretag, med färre än tio anställda, uppgår i Italien till 47 procent, jämfört med ett EU-snitt på 30 procent. Genomsnittsstorleken i italienska företag blir därmed fyra personer, medan motsvarande siffra i Tyskland är tolv.

Att massan av småföretag har dålig tillgång på kredit beror enligt bankiren i London på att banksystemet i Italien under lång tid haft en mer konservativ attityd än övriga Europa. Det stöds av Italiens låga historiska medelvärde för skuldsättningsgraden i banksystemet som enligt McKinsey Global Insitute var 20 procent under åren 1993–2009, jämfört med 28 procent i både Tyskland och Storbritannien.

Försiktigheten skyddade förvisso italienska banker mot finanskrisens excesser, men på företagssidan hämmar den tillväxten. En enkät genomförd av landets största bank UniCredit talar om en »drastisk försämring« av tillgången på krediter för småföretag sedan år 2007, och varnar för stagnation. Dagens kris har stramat åt situationen ytterligare när värdet sjunkit på italienska statsobligationer. Dessa ägs till stor del av bankerna, som nu tvingas minska utlåningen ännu mer. Redan i oktober, före det senaste prisfallet, varnade centralbanken Banca d’Italia för akut likviditetsbrist hos landets företag. Och företagarna väntar sig ingen snar hjälp:

– Min man äger ett medelstort företag i Tyskland. Under finanskrisen fick han en kreditgaranti i två år för att kunna behålla sina anställda. Italienare blir alldeles paffa när de hör sånt, säger entreprenören Circo.

Skuggekonomi, särintressen, arbetsmarknad och banksystem. Listan av områden som måste reformeras är lång. Men det finns ljuspunkter som gör Italien starkare än andra olycksbröder i Europa. Hushållen har lägre skulder, 66 procent av inkomsten, jämfört med EU:s genomsnitt på 99 procent, enligt Eurostat. Många italienare som äger sina hus har mycket låga lån på dem vilket gör att risken för negativa ränteeffekter och husprisbubblor är små.

En annan faktor är att hälften av statsskulden ägs av den egna befolkningen, en högre siffra än i Tyskland och Frankrike, och betydligt mer än Irlands knappa 20 procent. Sammantaget motsvaras statsskulden bara av 23 procent av nationens tillgångar, enligt FT. I och med att dessa skulle kunna beskattas har landet egentligen inga akuta problem med betalningförmågan. Italiens kris är inte i första hand av akut finansiellt slag som i Grekland, i stället handlar den om omvärldens bristande förtroende för en reformvilja som gör det möjligt att ingå i en valutaunion.

– Det finns mycket som måste åtgärdas, men i princip tror jag att det skulle gå att vända landet på fem år, om vi bara fick den tiden. Behandlingen vi får av marknaderna just nu, den har vi inte riktigt förtjänat, säger professor Bordignon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera