Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Emilia Hagberg och Daniel Helldén.

Inrikes

Falangstrider i det gröna

När växtvärkens miljöparti börjar bråka internt får de svårt att ta rollen som det stora oppositionspartiet.

Lee Atwater brukade tala om ett stort tält. De amerikanska republikanernas strateg och partiordförande på 1980-talet gillade att se sitt parti som ett tak för alla möjliga människor på högerkanten: konservativa, libertarianer, abortmotståndare och försvarsvänner. Här var alla välkomna. Hur skulle man annars bli ett stort parti?

Det svenska miljöpartiet börjar påminna lite om det där tältet. Men en mer passande – och grönare – liknelse är att miljöpartiet är ett träd. I de innersta årsringarna finns naturvännerna som en gång ville förbjuda ränta medan de yttersta, färskare årsringarna består av storstadsbor som mest pratar om bättre tågtrafik, ekologisk mat och jämställda förskolor. En talande bild av miljöpartiets väljare är att en tredjedel, enligt analysföretaget Yougov, beskriver sig som socialister, en annan tredjedel före­drar att kalla sig liberaler.

Det är en brokig koalition, men en alltjämt växande sådan. Och enligt statsvetaren Svend Dahl, som nyss publicerade en avhandling om partiers medlemmar, är det just det ökande väljarstödet som har förskonat partiet från falangstrider.

– Alla har varit stolta över det som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har genomfört, men när den nya partiledningen tillträdde förlorade partiet en stabiliserande faktor, säger han.

Ett tecken är turerna när partiets Stockholmsavdelning valde nytt oppositionsborgarråd. Allt var upplagt för att partiledningens favorit Emilia Hagberg, en 34-årig geovetare, skulle ta över efter Per Bolund. Men den äldre falangen samlade sig och röstade fram statsvetaren Daniel Helldén med minimal marginal.

»Riktigt tråkigt«, kommenterade förra språkröret Maria Wetterstrand på twitter. Andra pratade om patriarkala strukturer och var upprörda över att en medel­ålders man fått gå före en ung kvinna – i just miljö­partiet. I protest har flera personer i Stadshuset nu sagt att de ska byta jobb.

Men det vore missvisande att beskriva Stockholmsbråket som en personstrid. Det handlar snarare om en politisk konflikt där de olika årsringarna i miljöpartiet har helt skilda åsikter. Medan de nyare medlemmarna bejakar urbanisering och ser ekologiska fördelar med att bo tätt utan behov av bil motsätter sig de äldre medlemmarna en »hårdexploatering av Stockholms innerstad« – en formulering som användes av Helldéns anhängare i ett mejl till medlemmarna inför omröstningen.

Det har alltså börjat värka lite när miljö­partiet närmar sig den roll som partiet efter­strävar, som den tredje kraften i svensk politik. För när socialdemokraterna tystnat i spåren av Juholtaffären har miljöpartiet blivit desto mer högljudda: de har kallat till hearing i riksdagen om vanvården i Carema, de kräver meddelarfrihet i företag som har skattefinansierad verksamhet och – möjligen i ett utslag av hybris – annonserat att en kvarts miljon svenskar ska få tycka till om partiets politik. Och på skolområdet är partiet det enda som bjuder folkpartiet motstånd.

Frågan är om ett parti med växtvärk och uppblossande falangbråk snabbt kan fylla det stora tomrum som socialdemokraterna lämnat öppet. De största träden brukar ju vara de som växer långsamt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera