Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Freud går på bio

Eric Schüldt ser tre av vinterns storfilmer och upptäcker att psykoanalysen är långt ifrån död.

Carl Gustav Jung, en gång lärjunge till Sigmund Freud, var övertygad om att varje människa hade en skugga. Detta var vår baksida, det vi inte ville se hos oss själva, det oönskade och bortträngda. Själv såg han nog aldrig sin skugga, han var blind för sitt eget mörker, men bra på att se andras.

Länge skulle CG Jung stått och betraktat filmaffischen till »Tyrannosaur« om han hade fått chansen. Så skulle han torrt ha konstaterat att den är genial. Att den i en enda bild berättar en hel film.

En man står bredvid två stora träd vars nakna grenar spretar mot himlen. Under mannens fötter finns en okänd värld. Träden växer lika mycket uppåt som nedåt, rötterna stretar mot underjorden och längst där nere sover skelettet från en dinosaurie. Det är ett vitt skelett av ett sovande odjur. Bakbenen grova, huvudet skräckinjagande. I dess mun finns sextio tänder, varje tand är femton centimeter lång. En märklig detalj är händerna. Händerna är gåtfulla. Tyrannosaurus har små, nätta händer av vitt ben. Forskarna vet ännu inte vad de användes till.

I filmen »Tyrannosaur« berättas om en man. Han heter Joseph och har inga drömmar. Därför har han heller ingen framtid. Han är verkligen ensam.

I den fattiga brittiska stadsdel där Joseph bor finns inte mycket hopp. Ingen tror på någonting, förutom Hannah som tror på Jesus och att varje människa kan bli förlåten. Därför öppnar hon en second hand-butik där hon och Jesus ger nötta kläder en andra chans och de rika människorna i området en möjlighet att känna sig goda.

Joseph, som alltså inte har några drömmar och därför ingen framtid, kommer en dag in i Hannas affär. Varför vet han inte.

Hannah och Joseph är mycket lika. Båda bär de våldet inom sig. Deras hopp är litet och Gud verkar inte höra bön. Ändå böjer sig Hannah ned vid Joseph när han efter en plötslig ångestattack har gömt sig bakom en hög av polyesterskjortor. Vad som än smärtar denna man, ber hon med händerna knäppta, så befria honom från den smärtan.

Det finns ingen Gud. Det hjälper inte att be. Sigmund Freud var övertygad. Hans lärjunge CG Jung var inte lika säker, kanske började deras schism redan där.

Men länge var de vänner. I filmen »A Dangerous Method« – liksom »Tyrannosaur« också aktuell på Stockholms Filmfestival – får Jung en present av sin förmögna hustru. Det är en liten segelbåt med stort rött segel. I den båten glider CG Jung fram över det stilla vattnet tillsammans med Sigmund Freud som ännu kallas vän. Rött segel och friskt vitt vin ovanför ytan, skuggor och död därunder. Det är inte svårt för dem att ha drömmar. De lever båda ett gott liv.

– Det går ett rykte om att du har tagit en patient till älskarinna, säger vännen Freud.

– Det pratas så mycket, svarar vännen Jung och skotar in på seglet.

Men ryktet är sant. Hon heter Sabina Spielrein och att enbart kalla henne älskarinna är att förminska henne. Både Jung och Freud kommer att inspireras av hennes forskning längre fram. Sexualitet är död, kommer hon att fastslå. För sann sexualitet kräver ett uppgivande av egot.

Från början var hon ändå CG Jungs patient. I stället för tvångströja och kalla bad försökte sig Jung på en nymodighet. De samtalade. Han på en stol bakom henne, som en skugga. Och hon totalt uppriktig.

De började gräva sig ned i underjorden. Ned till rötter och sovande odjur. Först hennes pappas övergrepp och så det stora erkännandet. Hon berättar det viskande, med en skrämmande glädje. Där inne i garderoben, med byxorna nere,

ja … Hon tyckte om det. Det gjorde henne upphetsad.

Skugga vill till skugga. Snart piskar Jung sin patients nakna bak med sin slips. De har blivit kära.

Allt detta hände i början av 1900-talet. Det var en speciell tid. Så många upptäckter, så många bedrövelser. Alla tre sökte sig långt ned i människans underjord. De ville bli betraktade som vetenskapsmän.

– Jag är Columbus, säger Freud till Jung när deras brytning börjar bli alltmer tydlig. Jag har fast mark under fötterna men jag vet inte vad det är för land som jag har upptäckt.

De skulle bli mycket besvikna om de fick veta hur det sedan gick. I dag anses deras resultat inte längre vara mätbara. Bara det mätbara inom människan kan existera. Resten är tro.

Vetenskapsmän blev de kanske aldrig, men något upptäckte de nog.

De upptäckte gränsen. Ljuset ovanför, mörkret där nere. Deras brist var att de inte fullt ut kunde förklara vad som fanns i underjorden. De fann endast gåtor och skuggor. Men de var inte rädda för att bege sig dit.

Brandon heter huvudpersonen i filmen »Shame«. Han är inte bara rädd, han är fullständigt skräckslagen. Egentligen har han allt. Han är vacker, han är ung, han är rik, han bor i New York. Och han skulle nog själv säga att han är Freuds och Jungs efterföljare. Även han strävar efter att undersöka människans själsliv. Han är pr-konsult och sexmissbrukare.

Han är rädd därför att han inte kan acceptera att det inom honom finns något han inte förstår. I stället för att lösa gåtan dövar han skräcken med andras kroppar. Endast det materiella, det han kan köpa, vågar han närma sig. Om han har några drömmar så förnekar han dem.

Besvikna över samtidens skepsis mot deras läror skulle de forna vännerna Sigmund Freud och Carl Gustav Jung sitta i biomörkret om de hade fått leva längre. Och kanske skulle »Shame« fått dem att bli vänner igen.

– Han måste möta sin skugga, skulle Jung utbrustit.

– Ett enkelt fall, kunde Freud tillägga. Sådana här sexuella neuroser behandlar jag varje dag.

Båda skulle de minnas Sabina Spielreins forskning. Sexualiteten är längtan efter upplösning. Ja, angående denne patients själsliv skulle de kunna enas.

Kanske kunde Brandon få följa med i båten med det röda seglet.

– Du måste förstå, skulle Jung ha sagt och lagt sin hand på den livrädda pr-konsultens axel. Allt du behöver göra är att gå ned i din egen underjord. Ned till rötterna där skelett av bortglömda odjur ligger begravda. Allt det där är du. Och det är okej.

Och ned stiger den livrädde. Nere i underjorden möter han Hannah och Joseph. De har redan varit här en bra stund.

I slutet av »Tyrannosaur« besöker Joseph Hannah i fängelset. Rollerna är ombytta. Våldet i hennes närhet kom ikapp henne. Hon väckte odjuret inom sig.

Vad kan Joseph nu göra för Hannah? Kan han be? Nej, han har ingen gud.

Men han kan sträcka fram sina tunna, vita, beniga händer mot henne i besöksrummet. Det är märkligt, de ser så nätta ut, han vet inte riktigt vad han ska använda dem till. Aldrig tidigare har de varit till någon direkt nytta. Först nu, vid deras sista möte, kommer de till användning. I sina vita beniga händer värmer han hennes. Han är inte längre något odjur. För en sekund är hans skugga inte där.

KULkeiraknightley
»A Dangerous Method«
Regissör: David ­Cronenberg.
Skådespelare: Michael Fassbender, Keira Knightley, Viggo Mortensen.
Premiär: 18 november.

KULtyrannosaur
»Tyrannosaur«
Regissör: Paddy Considine.
Skådespelare: Peter Mullan, Olivia Colman.
Premiär: 6 januari.

KULshame
»Shame«
Regissör: Steve McQueen.
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan.
Premiär: 6 januari.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera