Ekonomi

Hycklare och barbarer

Caremas ägare är en etablerad del av det svenska systemet.

När Michael Douglas i slutet av 1980-talet skulle få råd inför rollen som Gordon Gekko i filmen »Wall Street« visste han vem han skulle vända sig till. Hans gamla skolkamrat Henry Kravis var då den främste i gruppen finanshajar som lånade upp osannolika­ summor och tog över industriföretag.

Kravis blev själv bli en film- och bokkaraktär efter att hans firma KKR gjorde världens då största företagsköp, av livsmedelsjätten RJR Nabisco för 25 miljarder dollar. Affären förevigades i boken »Barbarians at the Gate« som också blev film.

Det är symtomatiskt att KKR har hamnat i centrum för debatten om den svenska äldrevården. Firman och svenska Triton är ägare till det Carema i vars äldre­boende missförhållanden har avslöjats.

Kravis blev med sina affärer på 1980-­talet omslagspojke för en ny bransch. I Sverige kallas den felaktigt för riskkapital. Den korrekta termen på engelska är private equity. På svenska bör de, i brist på bättre, kallas för utköps- och omstruktureringsbolag.

Kritiken mot denna bransch har de senaste dagarna varit skoningslös, från politiker över hela spektrat. Inte minst mot att ägarna har sin hemvist i skattevänliga länder och med bonusprogram för cheferna. De ska nu – om inte utplånas från jordens yta – så åtminstone vingklippas ordentligt.

Man tar sig för pannan. Etablissemangets sågning av branschen är generande på så många sätt att man inte vet var man ska börja.

Såväl regering som opposition verkar försöka få oss att tro att företag som KKR och Triton är en nymodighet, att affärsmodellen är ovanlig, och att ägandet av offentligfinanserad verksamhet är en överraskning.

I själva verket är verksamheten fullt sanktionerad av det politiska systemet. Politikerna har till och med varit med och byggt upp branschen.

När Nordic Capital, en av de första svenskarna inom utköpsfonder, skulle startas 1993 var finansiärerna inte bara de gamla löntagarfondsbolagen Atle och Bure. En storinvesterare ända sedan dess var statliga Fjärde AP-fonden – en institution vars styrelse utses av regeringen.

Utköpsbolag är i dag en viktig del i samtliga AP-fonder. Alla redovisar inte i detalj, men under »alternativa investeringar« finns i alla fyra fonderna mellan 2 och 11 miljarder vardera. Enligt SvD hade svenska AP-fonder totalt 20 miljarder investerat i utköpsfonder redan 2009. Affärsmodellen är alltså väl förankrad och gemensam för de flesta bolagen, även KKR.

Den bygger på samma hörnstenar: hög belåning; ägande placerat i ett för ägarna gynnsamt land – såväl ur anonymitets- som skatteskäl; omfattande omstruktureringar; inriktning på branscher med stadiga kassaflöden som vård och skolor, för att matcha räntekostnaderna; bonussystem för cheferna. Detta upplägg gällde när KKR köpte RJR Nabisco för 22 år sedan, och är detsamma i dag.

Att bolagen är godkända av politikerna som mottagare av offentliga medel är självklart. Sveriges största friskoleföretag Academedia ägs sedan länge av utköps­bolag. När regeringen privatiserade Apoteket var alla fyra köpare av den typen.

Om detta har legat i politikernas händer under alla år, varför har vi då inte sett lagstiftning och strömhopp från AP-fondernas styrelser? Jo, för att utköpsfonder är oerhört lönsamma. Bara under första halvåret 2011 visade »alternativa investeringar« den bästa avkastningen hos flera av AP-fonderna. Och blir en allt viktigare placeringsform för alla pensionsförvaltare när aktiemarknaderna går kräftgång.

Affärsmodellen kan säkert putsas på marginalen. Men möjligheten att förändra branschen i grunden har för länge sedan försvunnit. Om viljan ens finns. När dimman väl har lagt sig ska vi se att alla de hårda orden nog har stannat vid just ord.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera