Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Busshållplats vid Lönngatan. Här står Basi Hassan och väntar på bussen till Rosengård, sent på kvällen den 10 oktober 2010. Skottet som träffar honom avlossas från andra sidan gatan.

Inrikes

Vägen till skotten

För ett år sedan häktades en man misstänkt för tre mord och tretton mordförsök, alla i Malmö. I ett samarbete mellan Sveriges Radio och Fokus kan Jesper Huor och Magnus Arvidson berätta historien om Peter Mangs, som kom att kallas den nya Lasermannen.

Lönngatan, den 10 oktober 2010.

En ensam man i blå keps väntar vid den upplysta busskuren. Det är snart midnatt och Basi Hassan är på väg hem till Rosengård. Då smäller det. Ett bildäck? Eller en bomb? Så känner han blodet på tröjan, hur det rinner längs benet. Sedan smärtan, ett skott! Han famlar med mobilen, försöker ringa sin syster men fingrarna lyder inte. Han stapplar iväg genom de tomma gatorna, medan högerskon fylls med blod. Vid bensinstationen på Ystadsvägen – en polisbil. Basi höjer armarna och ropar. När poliserna kommer fram segnar han ner.

Han överlever, kulan har inte träffat några vitala organ. Men efter det vågar han inte gå ut när det är mörkt, han kurar hemma i lägenheten. Om nätterna har han svårt att sova. Han flydde krigets Somalia. Inte kunde han föreställa sig att han skulle bli skjuten här.

Ett par timmar före mordförsöket: en blek, mager man i sitt vardagsrum; han påminner om en fågel där han sitter böjd över sin laptop. Det är Peter Mangs, 38. Lägenheten är pedantiskt inredd. Inte ett dammkorn stör ordningen. Kuddarna med zebramotiv ligger i perfekt symmetri i den bländvita soffan. På ena väggen hänger en silvrig elbas, på den andra ett diplom – svart bälte i kampsport. I en hylla ligger en dvd – »Natural Born Killers«. På träbordet i köket, format som en elbas, står en mugg med texten »Glock«. En pistol av samma märke, en 9 mm Glock 19, ligger i det musgrå vapenskåpet i hallgarderoben.

Peter Mangs laddar upp en hemproducerad musikvideo på sitt Youtube-konto. Man ser bild efter bild på elbasar han byggt. Och hör spröda bastoner. Han spelar en ödesmättad melodi på en av sina basar. En cover på Stanley Meyers »Cavatina«, soundtracket till filmen »Deer Hunter«.

Drygt en vecka efter skottet mot Basi Hassan skjuts ytterligare en man som väntar på bussen i Malmö. Dagen därpå kallar polisen till presskonferens – en serieskytt härjar i staden. Gärningsmannen kan ligga bakom 15 skottdåd och offren är nästan uteslutande av utländsk härkomst.

– Inget ärende i hela polismyndigheten är viktigare än detta just nu, säger Per Lidehäll vid länskriminalpolisen.

Han vädjar om tips från allmänheten.

Mediebevakningen blir intensiv. Det hålls en demonstration mot våldet och bara timmar senare beskjuts en av deltagarna, skräddaren Naser Yazdanpanah, genom fönstret på sin lokal. Skottet bommar och Naser, som tror att det är en stenkastare, springer ut och konfronterar mannen. Som skallar Naser och flyr.

Paniken sprider sig. Många invandrare, men även andra malmöbor, håller sig helst inomhus. Om kvällarna är gatorna ödsliga, tomma bussar åker förbi hållplatser där ingen väntar.

Det dras paralleller till John »Lasermannen« Ausonius. Sverigedemokraterna har just kommit in i riksdagen. Finns det främlingsfientliga motiv? Är gärningsmannen rasist? Samtidigt strömmar tips in till polisen. Ett av dem bär frukt.

Så småningom grips Peter Mangs och häktas mot sitt nekande för mord och fem mordförsök. Fler brott läggs till anklagelserna och utredningen växer till en av de största sedan Palmemordet. Han har nu suttit häktad, misstänkt på sannolika skäl, i över ett år.

Det här är berättelsen om den misstänkte seriemördaren och hans värld.

Året är 1985 och Peter är 13 år. Frisyren är uppkammad och uppsynen grubblande, lite glåmig. Han går i klass 7C på Hermodsdalsskolan och betygen är bra. Fyror i det mesta, femma i musik och engelska. Klasskamrater beskriver honom efteråt som »skärpt och lite inbunden« och minns hans stolthet över släktskapet med skådespelaren Sune Mangs.

En detalj sticker ut: när Peter var ett år opererades han på lasarettet i Lund för en skallskada och två små hål borrades i hans kranium. Berättelsen om ingreppet måste ha gjort intryck, för senare kommer han att tro att det gjort honom unikt begåvad, men nu är det mest ett sätt att göra sig lite märkvärdig inför klasskamraterna.

– Jag kunde sjunga »Mangs har hål i huvet, Mangs har hål i huvet« men han sa bara nåt taskigt tillbaka och garvade. Vi skämtade ganska friskt, han blev inte stött eller så, berättar en klasskamrat.

Peter bor med sin mamma på Gånglåtsvägen 61 i Lindängen, ett miljonprojekt med gistna huskroppar från sjuttiotalet. Vardagsrummet liknar en antikaffär med porslinshundar och prydnadsföremål huller om buller på hyllorna. Peters rum är raka motsatsen, ordningsamt och välstädat. På skrivbordet – en Commodore 64, favoritspelet är Ghost n’ Goblins. Här finns också en förstärkare och en elbas, en röd Aria Pro med aktiva mickar. En present från pappan, som Peter träffar ibland på loven. Föräldrarna är skilda sedan många år, och pappan bor i Filipstad omgift med nya barn. Mamman hamnade i Malmö med Peter och den sju år äldre systern.

– Mamman jobbade som servitris, det blev många sena kvällar, berättar systerns bästa vän som minns stämningen i hemmet som »spänd«.

Storasystern tar ofta hand om Peter och syskonen står varandra nära, men hon är på väg bort.

När sjuttiotal blir åttiotal tar systerns liv en farlig vändning. Tillbaka i skolan efter sommarlovet i åttan är hon som förvandlad, minns klasskamrater. Borta är den blyga flicka som tittade ner i marken – nu har hon smink och läderväst. På kvällarna hänger den 14-åriga systern med betydligt äldre raggare. Ibland är hon ute hela nätterna, en gång försöker hon rymma till Stockholm.

Efter högstadiet börjar hon med tunga droger. Därmed försvinner den person som kanske står Peter allra närmast. 1986 är systern registrerad av myndigheterna som »utan fast hemvist«. Några år senare dyker hon upp hemma hos barndomsvännen. Systern berättar att hon vill sluta knarka och ber om att få stanna ett par dagar för att »tända av«.

– Men jag hade småbarn och sa att det inte gick, säger systerns vän i dag.

Den 2 februari 1990 går systern bort, 24 år ung. Peter Mangs, 18, ringer sin pappa som emigrerat till USA för att berätta den tunga nyheten.

– Det här var ett kolossalt slag för Peter. Hans enda viktiga vän, eller kamrat, att hon gick hädan, har pappan sagt till Expressen.

Peter Mangs lämnas själv. Ensam i världen.

En av Peters bästa vänner frågar honom om systerns död.

– Det måste ha varit tufft?

Svaret blir kort och sammanbitet:

– Det är en sorg, jag hatar henne för det.

Musik blir vägen framåt. På provspelningen till Heleneholmsgymnasiets musiklinje köar de förhoppningsfulla med sina instrument. Peter Mangs är nervös men gör intryck på juryn.

– Peter bara gick in och körde! Han var fantastiskt bra. Självklart kom han in, berättar en musiklärare.

På Heleneholm upplever Peter en lycklig och harmonisk tid. Han träffar en flickvän och lirar i ett dixieband. Under ett prov skolkar bandet och klättrar upp på taket med sina instrument. Där spelar de gladjazz medan skolgården fylls av elever och lärare. Från taket ser de att till och med rektorn står och klappar takt!

Peter lyssnar på jazz, soul och funk och utvecklas snabbt: »Extremt bra på harmonilära«, »tekniskt briljant« och »älskade elbas över allt annat«, minns lärare och elever. Men han kunde brusa upp, särskilt om en elbas hanterades ovarsamt.

– Instrumenten var heliga för Peter, säger en elev.

Redan i gymnasiet börjar han bygga elbasar. Den första han fixar till är en Sigma M Fenderkopia.

– Jag hade fått den av en hashrökande rastasnubbe som glömt den i replokalen. Peter lånade den. Sedan gick han till biblioteket, lärde sig allt om instrumentet och byggde om basen. När jag fick tillbaka den lät den superbra, säger en vän och sammanfattar:

– När Peter gick in för nåt gjorde han det till hundra procent.

Mangs har även lite udda intressen, som ockultism och auraläsning.

– Ett tag talade han mycket om en kinesisk metod för att se personlighetsdrag i folks ansikten. Han sa att hans utstående läpp tydde på att han var en aggressiv människa. Jag invände att metoden inte funkade, Peter var ju aldrig våldsam, berättar en god vän.

Efter gymnasiet fortsätter Peter på jazzinriktade folkhögskolan Fridhem i Svalöv, sedan går han en snickeriutbildning på Vingaskolan för att bli en bättre basbyggare. Vid den här tiden finns inga tecken på rasism, tvärt om. Första egna lägenheten ligger vid symbolen för mångkultur i Malmö, Möllevångstorget.

– Peter drogs med i det mångkulturella, han valde att bosätta sig på »Möllan« för han gillade det. Han lyssnade på världsmusik och spelade i ett kubanskt band ett tag. Sa han nåt om rasism så var det att folk som är rasister är idioter, säger en vän.

– Han var en bohem ut i fingerspetsarna. Några år efter gymnasiet sågs vi och jag frågade: » Har du lämnat in deklarationen?«. »Nä, vad är det?« sa han. »Deklarationen, skatten. Du måste ju lämna in en sådan«, förklarade jag. »Allt sådant kastar jag«, svarade han.

Baskarriären går så småningom i stå. De elbasar Mangs bygger är bra, men han är ingen entreprenör och lyckas inte marknadsföra dem. Han gör gästspel i olika band – bland annat Agurk Players som senare ska bli Damn!, Timbuktus kompband – men blir aldrig långvarig. Begåvningen är det inte fel på, men kanske är han lite för egensinnig för att bli framgångsrik? Det vittnar många om, men bilden är inte entydig.

– Jag tyckte helt enkelt om honom. Han var rolig och oskrytig för att vara så bra på bas, säger en musiker.

Överlag präglas Peters nittiotal av musiknördande, bohemeri och arbetslöshet.

1996 flyttar han till sin pappa i Florida, för att pröva lyckan där. Han bor i pappans villa och blir försörjd av honom, medan han »bondar med musiker« som han beskriver det för en vän han ringer från USA.

Men livet i Amerika blir en besvikelse.

– Allt där borta är plast, till och med gräsmattorna är konstgjorda, säger Peter Mangs till en vän när han återvänt till Malmö vid millennieskiftet.

Han är förändrad, upplever flera personer i hans närhet. Åren i USA har gjort honom dyster. Peter är snart 30 år och passar inte riktigt in någonstans. I en skivbutik möter han en gammal vän, en musikerkollega som gjort karriär:

– Du har ju allt, fru, barn och ett jobb du tycker om, jag har inget, säger Peter.

Efteråt uppfattar vännen Mangs som förvandlad där i början av 2000-talet. Från en glad bohem som spelar dixie och funk till en ensam kuf – bitter på människor och samhället.

– Jag tror att minnen från hans barndom kom ikapp honom trots att han sa att han inte brydde sig, säger vännen.

Med sig hem har Peter Mangs en EP – »Earthshaker« – som han spelat in i Fort Lauderdale, USA, och själv gett ut. Omslaget är rosa och pryds av en svartvit bild på Mangs. Över ett softat Tom Petty-inspirerat ljud sjunger han om längtan efter kärlek och närhet. Men där finns mörkare stråk. Han sjunger att han är ett monster: »My face is dirty, my eyes can’t see, You wash my hands, the Devils hands.«

I ett mejl från den här perioden utvecklar han sina tankar om sig själv. Han fäster stor vikt till barndomens skalloperation och menar att den gjort honom till unikt begåvad, men också främmande från andra människor.

»Jag skulle hellre kalla mig ett medvetet djur än en civiliserad människa«, skriver han.

Han tar upp basbyggarkarriären, men kan inte försörja sig på den. Vad göra? Han börjar på sjuksköterskeprogrammet hösten 2002, men hoppar av redan till våren. Han söker ett sammanhang. Blir fascinerad av våld och vapen. Går med i en skytteklubb.

Strax före jul 2002 får han vapenlicens. Han köper en tävlingspistol och det militära handeldvapnet Glock 19.

Gånglåtsvägen 46, den 16 juni 2003.

Kiarash Effatian vrider långsamt om nycklarna, öppnar dörren och blickar in i sin fars lägenhet högst upp på Gånglåtsvägen 47. Pappa Kooros är död, kroppen bortförd. »Ett naturligt dödsfall«, sa polisen när han kvitterade ut nycklarna. De hade tagit sig in på uppmaning av Kiarashs syster som oroade sig för vart pappan tagit vägen.

Från vardagsrummet kommer en underlig lukt. Där står datorerna, pappans älskade hobby. Och där – den citrongula soffan, dränkt i blod. Det har hunnit bli brunt nu, ett par dagar har gått. Kiarash sätter sig på en stol. Ser blodpölen på golvet, säkert flera liter. Han andas tungt, nu kommer tårarna. Sedan går han runt i lägenheten lite på måfå, startar datorerna och kollar i dem, tar på handtag och föremål.

Det är för mycket blod, tänker Kiarash.

När han ringer polisen och frågar om blodet får han beskedet att det är vanligt vid naturliga dödsfall. Polisens patrull på plats och läkaren som skrivit dödsattesten har helt missat att fadern skjutits. Lägenheten är en mordplats.

– Jag gick säkert runt i en timme utan att veta att jag just då förstörde viktiga bevis. Det är smärtsamt än i dag, jag är förbannad. Hur kan man i flera dagar missa att någon skjutits till döds?

Och nästa månad sker ytterligare ett mord. På samma gata, med samma vapentyp.

Gånglåtsvägen 35, den 28 juli 2003.

Farias al-Sharia, 23, får en kula i bakhuvudet utanför sin lägenhet, när han är på väg till jobbet på Swedish Match. Mördaren står och väntar bakom en blå branddörr, men när ambulansen kommer har han redan försvunnit bort över innergården, samma innergård som Peter Mangs växt upp på tjugo år tidigare.

Mordutredningarna leder ingenstans.

Peter börjar träna kampsport. Lokalen ligger ett kvarter från Gånglåtsvägen. Därinne lyser skarpa lysrör över vita väggar prydda av en koreansk flagga. Det stinker av svett. Svartklädda i en halvcirkel står Usama, Haydar och Nasrallah och ser på »Mästare Lejon«, mörkblond och brednackad, som kontrar ett utfall från en blek senig man, med en serie slag och kast. Den senige far runt som en trasdocka för att till sist landa hjälplös på mattan. Sedan är det elevernas tur att försöka.

– Skrik högre så får ni kraft! ropar den brednackade.

Den senige är Peter Mangs och »Mästare Lejon« hans barndomsvän, tillika grundaren av en koreainspirerad kampsport. Filosofin går ut på att »alltid vara ärlig, hjälpsam och visa respekt för alla människor oavsett personens ras eller kultur«. På klubben tränar ett 50-tal elever från 22 länder. Som kassör kan Mangs föra in integrationsstöd från kommunen i bokföringen. Han avancerar till instruktör med svart bälte.

– Peter hade aldrig problem att umgås med folk från andra kulturer, berättar en tränare.

På det jobb Mangs får 2004, som tandtekniskt biträde, träder emellertid en annan bild fram, Personalen lyssnar på P4 Malmöhus.

– Så fort det var nåt om Rosengård eller invandrare så reagerade Peter och kallade dem för apor. Men ingen tänkte mycket på det, han sa ofta lite konstiga saker, säger en arbetskamrat.

Peter pratar ofta om vapen och kampsport. Ett annat återkommande samtalsämne är »Lasermannen«, John Ausonius. Han har läst Gellert Tamas bok om Ausonius och rekommenderar den gång på gång till kollegerna.

– Peter beundrade Ausonius, säger arbetskamraten.

Det är svårt att få ihop bilden. Kampsportaren som flera gånger i veckan sparras med Usama, Nasrallah och Heydar – skulle han vara hatisk mot invandrare? En människa som gastar om »förortsapor« på dagarna och tränar invandrarungdomar på kvällarna måste ha en speciell kameleontisk kvalitet. Och när han väl uttrycker främlingsfientlighet är det som en brölig vardagsrasist, inte som en extrem ideolog eller fobisk hatare.

Desto större tydlighet finns det hos andra drag han utvecklar: asocialiteten och viljan att känna sig utvald. På anställningsintervjun ber han att få arbeta avskilt, med så lite kontakt som möjligt med andra. Han sköter jobbet, men beter sig excentriskt. Kommer en halvtimme före alla andra och går en halvtimme före arbetsdagens slut för att slippa möta någon i omklädningsrummet. Till en kollega lånar han ut sin favoritfilm »American Psycho«.

– Man fick en känsla av att han tyckte att han stod över oss andra. En svagt hotfull känsla som är svår att sätta fingret på. Det kändes som om det fanns en undertryckt aggression hos honom, till och med ett förakt för oss andra, att han såg sig som en övermänniska, säger en arbetskamrat.

Och så är det jakten på en diagnos.

– Han framhöll ofta att han hade Aspergers syndrom, men det blev lite konstigt när han kunde vara väldigt social ibland. Hade han inte sagt något om det hade jag inte gissat att han hade sådana problem, berättar arbetskamraten.

Peter ställer diagnos på sig själv. Han skriver på sin Youtubekanal: »Jag har Aspergers syndrom, men jag lider inte av det.«

Han köper en bostadsrätt på Korsörvägen i centrala Malmö, med pengar från pappan. På ytan verkar det som att saker och ting ordnat upp sig: jobb och lägenhet. Ändå inte.

Peter söker sig till föreningar och möten för aspergare, berättar en person som har syndromet och som träffade Mangs ofta. Det är i dessa samtalsgrupper Peter möter den man som blir hans närmaste vän, vi kan kalla honom Tomas. Det är en säregen vänskap. Deras råa jargong upprör andra aspergare. Det pratas om skämt som spårar ut och att Peter är en »känslokall psykopat«.

– Men de två passade på något märkligt sätt bra ihop. De pratade ofta om extrema saker. Tomas idol och helgon var Muhammed Khadaffi, säger deras gemensamme bekant.

Kvinnor är ett annat samtalsämne för duon. De är övertygade om det enda sättet att nå framgång där är dyra bilar och statussymboler. Peter berättar att han nu helt inriktat sig på ryskor som han fått kontakt med på nätet.

– Jag träffade honom på biblioteket en gång, då visade han bilder på en ryska som skulle komma hit. Men jag tror aldrig hon kom, säger en man med aspergers som kände Mangs.

Ett slutet nätforum för aspergare ger en inblick i Peters värld. Där skriver han om sitt hat mot psykologer och präster. Han raljerar över andra aspergare och hävdar att han tränat bort syndromets negativa sidor, som svårigheter att förstå det sociala spelet, men behållit fördelarna, sin begåvning. Han står över de andra.

En kväll sitter Peter och Tomas i baksätet på en bil på väg till en av alla aspergerträffar. Av misstag hamnar de i området Holma där många invandrare bor. Med på färden är också den gemensamme vännen.

– Jag tyckte vi skulle stanna och fråga om vägen men Peter och Tomas hetsade om att det skulle vara hotfullt med några ungdomar som stod där, att de var ute efter att slå oss på käften. De triggade i gång varandra, berättar vännen.

När mannen hörs av polisen fyra år senare återkommer utredarna till den här bilfärden. Och enligt åklagaren är det mellan Mangs bostad och Holma som Peter samma år, efter tre års uppehåll, återigen riktar sitt vapen mot en människa och trycker av.

Kroksbäcksstigen, den 28 november, 2006.

En blykula lämnar en 22-kalibers pistol med en hastighet av 300 meter i sekunden och slår in i pannbenet på en 16-årig pojke och fortsätter in i hjärnan. Pojken, som är på väg till en fotbollsträning, överlever men kulan i hans huvud kan inte avlägsnas. Efterhand bäddas den in i ett lager av ärrvävnad.

Så går två och ett halvt år. Våren 2009 meddelar Peter Mangs att han vill sluta på jobbet. Som skäl anger han att han »inte orkar med det sociala längre«. Men i stället för att säga upp sig sjukskriver han sig. När det ringer från jobbet lyfter han inte på luren utan svarar per mejl att den enda platsen han trivts på är källaren och att han nu söker »en tystare plats« för att slippa »allt ljud och tomprat«.

Kampsportsklubben har han redan släppt. Steg för steg går han mot tillvarons marginaler. Han berättar i ett mejl att han nu utreds av ett neuropsykiatriskt team för att få sin asperger bekräftad.

Fortfarande sjukskriven far han i juli på semester till Florida.

En glimrande vit Mercedes speedar längs den breda, raka motorvägen under brinnande sol. Vid ratten sitter Peter Mangs, i passagerarsätet bäste vännen Tomas. Peter skrattar bakom sina stålbågade glasögon – kanske åt ett skämt, kanske är han bara lycklig?

De kör kors och tvärs genom den amerikanska sommaren. Ser unga kroppar röra sig mellan palmerna, känner doften av tång och sälta från Atlanten. En natt stiger en plym av eld mot blåsvarta himlen – en rymdfärja har lyft från Cape Canaveral.

Mellan varven bor de hos Mangs pappa i Boca Raton, ett stormrikt kustsamhälle.

I det bildspel som Peter publicerar på Youtube målas semestern upp som en härlig roadtrip. Men man kan ana en annan resa – in i galenskap och förvirring.

Peter och »Tomas Muhammed Kadaffi« talar om seriemördare och psykopater. Peter tar också andra fotografier, inte avsedda för publicering. Bilder på Tomas i en vapenbutik. Bilder på Tomas när han skjuter med prickskyttegevär. Ett fotografi föreställer en ödla med uppfläkt buk. Reptilens blod rinner längs ett golv av sten.

Det är bilder från Peter Mangs värld, vad han ser genom sina blyertsgrå ögon.

Efter sommaren återvänder han till Malmö.

Skrävlinge kyrkoväg, den 10 oktober 2009.

Mörker höljer trädens grenverk, gravstenarna och grusgångarna som ringlar kring den gamla kyrkan. Bara det vitkalkade klocktornet är upplyst.

Alldeles nyss satt två unga människor och pratade i en vit gammal Renault på parkeringen. Nu kämpar de för livet. Hon befinner sig i passagerarsätet, skjuten i huvudet. Han är träffad i huvudet, bröstet och armen, men har ändå lyckats öppna bildörren och stappla iväg. Nu lunkar han längs cykelbanan för att hämta hjälp. Framme vid Herrgårdens bostadslängor förlorar han med-vetandet.

När Xhafer Dani, 21, vaknar ur koman en månad senare får han veta att hans vän, Trez West Persson, 20, inte överlevt. Först när polisen kört sitt huvudspår i botten – att det handlar om en kriminell uppgörelse riktad mot Xhafer Dani, som tidigare dömts för rån – väcks tanken om en ensam mördare.

Vid lucia blir den psykiatriska utredningen om Peter Mangs klar. I ett mejl uttrycker han sin belåtenhet: »Läkarna går på min linje, jag har asperger.« Men kretsarna för människor med syndromet har han redan lämnat. Han tycks hela tiden söka efter något nytt som kan bekräfta känslan av utanförskap, eller kanske ovanförskap. Att han är utvald.

Han hittar ett nytt sammanhang. En plats för människor med en världsbild som går stick i stäv med den i samhället etablerade. Han registrerar sig på Vaken.se, forum för den så kallade Sanningsrörelsen, som framför konspirationsteorier om att en mystisk elit, inte al-Qaida, låg bakom 9/11.

I sina första inlägg oskyldigförklarar Mangs terroristen Timothy James McVeigh som 1995 dödade 168 människor i ett sprängdåd i Oklahoma:

»Med stor sannolikhet samma elit-idioter som ligger bakom detta verk ... Ondska kallas det visst ...«

Han tycks ta till sig den paranoida rörelsens centrala begrepp NWO, eller New World Order. Tanken att världen styrs av ett hemligt, ofta judiskt, etablissemang. När han på nätet kommenterar science fiction-filmen »I Legend« med Will Smith framträder hans tankevärld:

»Den svarta vetenskapsmannen räddar världen från vitt hat och inför ett multikulturellt samhället, och filmskaparen är judisk – ren propaganda. Åt helvete med NWO.«

Peter blir aktivist. Han står på Gustav Adolfs torg i ruggigt väder och delar ut stenciler som gör reklam för ett föredrag av Niels Harrit, en av dem som ifrågasätter den vedertagna bilden av 9/11. Han är sjukskriven. Han är ensam. Han cyklar ofta omkring till synes på måfå, noterar grannar. Han övar intensivt på skjutbanan i Limhamn. Flera gånger vinner han månadstävlingarna i prickskytte.

I slutet av december får en böneledare i Jägersro splitterskador i nacken efter att skott har avlossats mot moskén. I mars 2010 sker tre mordförsök. I juni tre till.

Skotten faller allt tätare i den malmöitiska natten. Män med ursprung i Mellanöstern och Afrika är måltavlor. Flera såras allvarligt och får men för livet. På försommaren 2010 börjar polisen på allvar tro att en ensam serieskytt ligger bakom. Mordförsöken fortsätter i oktober. Malmö är en stad i skräck.

Den 6 november 2010 stormar polisen Peter Mangs lägenhet.

Hur ska vi förstå Peter Mangs? Går det att  förstå?

Ibland framstår han som helt känslokall, i andra stunder verkar han hetlevrad och svårkontrollerad. Musiken, rasismen, jakten på en diagnos, konspirationsteorierna och fixeringen vid seriemördare. Allt det formar honom, men till vad?

Mest av allt är han nog en man utan kärna. Ju längre in i hans liv man tittar, desto tommare blir det. Han vill vara Någon men har svårt att bli det. Det där tomma försöker han fylla och för varje ny fix idé glider han allt längre ut i samhällets marginaler. Till slut står han bredvid.

Den norska terroristen Anders Behring Breivik hade en galen, men ändå tydlig och ur sin synvinkel, rationell agenda. Han såg sig som en politisk soldat med uppdrag att stoppa »islamiseringen« av Europa med våld. Oavsett om Breivik är psykiskt sjuk eller inte är det tydligt vad hans handlingar är: politisk terror.

Om Peter Mangs är skyldig till det han misstänks för är motivet betydligt grumligare. Hans rasism är motsägelsefull. På jobbet kallar han Rosengårdsbor för apor, samtidigt kampsportar han i åratal med invandrarungdomar, älskar svart musik och har planscher på afrikaner i sovrummet. Man kan inte bortse från det rasistiska mönstret i dåden han misstänks för, men rasismen är inte konsekvent. När han intresserar sig för konspirationstänkande mot eliter och judar leder inte det till attacker mot synagogor eller judar.

Däremot står det klart att han vill se sig som en övermänniska. Är det där hans beundran för John Ausonius hör hemma, en fascination för den maktfullkomlige mördaren som ensam bestämmer över liv och död?

Än är det för tidigt att fullt ut förstå. Viktiga pusselbitar saknas. Och han kan vara oskyldig.

En enda klar och tydlig linje följer genom hela Peter Mangs liv. Kärleken till musiken. I låten »California« sjunger han:

»I’m on the run, almost every single day. They’re looking for a monster, gone astray.«

Efter hand lägger polisen nya misstankar till anklagelseakten. Uppemot 1 000 förhör hålls och förundersökningen sväller till över 30 000 sidor gällande tre mord och tretton mordförsök. I förhör nekar Peter Mangs till samtliga brott, men polisläckor hävdar att det finns teknisk bevisning som binder skjutningarna till hans vapen.

Under sommaren 2011 förflyttas han från Malmö till Flemingbergs häkte utanför Stockholm. Rakt nedanför kriminalvårdens förvar ligger pendeltågsstationen och varje morgon blickar Kiarash Effatian upp mot den grå häktesbyggnaden när han skyndar mot sitt arbete på Södertörns högskola. Därinne sitter mannen som misstänks för att ha mördat hans pappa.

På suddiga fotografier, publicerade i kvällspressen, syns Peter Mangs föras från och till häktningsförhandlingar omgiven av vakter. I cellen lever han ensam under strikta restriktioner, men det rapporteras att han får ha gitarr och dator. Han skriver på en bok om sitt liv.

I slutet av januari nästa år väntas åtal väckas mot honom.

Fakta | Första mordet 2003

Brotten Peter Mangs är misstänkt för, enligt åtalet.

13 juni 2003
Mord. Koroos Effatian hittas ihjälskjuten i sin lägenhet på Gångslåtsvägen 47.

28 juli 2003
Mord. Farias al-Sharia skjuts i bakhuvudet tidigt på morgonen, utanför sin lägenhet på Gånglåtsvägen 35.

28 november 2006
Mordförsök. En 16-årig pojke skjuts i huvudet när han cyklar på Kroksbäcksstigen på väg till fotbollsträning.

10 oktober 2009
Mord och mordförsök. Trez West Persson och Xhafer Dani skjuts på Skrävlinge kyrkoväg i bil. Trez West Persson dödas, vännen såras allvarligt men överlever.

23 oktober 2009
Mordförsök. En lägenhet på Hyacintgatan beskjuts. Ingen träffas.

31 december 2009
Mordförsök. Skott mot moskén i Jägersro. En böneledare såras i nacken.

31 december 2009
Mordförsök. Flera skott skjuts mot en fastighet på Hyacintgatan.

12 mars 2010.
Mordförsök. Skottlossning mot fönster på Hårds väg.

14 mars 2010.
Mordförsök. Polisstationen i Davidshall beskjuts.

16 mars 2010.
Mordförsök. Skott på Professorsgatan. Ahmed al-Hamid såras, hans kompis klarar sig med en kula genom kepsen.

19 juni 2010
Mordförsök. Lang Conteh och två vänner blir beskjutna utanför badpalatset Aq-va-kul på Regementsgatan. En man får en brännskada av en kula som strök huden.

26 juni 2010
Mordförsök. En man skjuts när han tränar på ett gym på Vendelfridsgatan i Malmö. Mannen skadas allvarligt.

27 juni 2010
Mordförsök. Chauffören Bilal Bingöl skjuts i axeln när han sitter i sin bil i Lindängen.

24 augusti 2010
Mordförsök. Younes Cheikhis gatukök på Köpenhamnsvägen beskjuts.

10 oktober 2010
Mordförsök. Basi Hassan skjuts i sidan vid busshållplats på Lönngatan.

19 oktober 2010
Mordförsök. 28-årig man skjuts vid busshållplats på Eriksfältsgatan.

23 oktober 2010
Mordförsök. Skräddaren Naser Yazdanpanah beskjuts i sin lokal på Lönngatan.

6 november 2010
Polisen stormar Peter Mangs lägenhet. Han grips och häktas senare misstänkt för ett mord och fem mordförsök.

December 2011
Peter Mangs är fortfarande häktad, nu misstänkt för tre mord och tretton mordförsök. Åtal ska väckas i slutet av januari.

Fakta | Stort journalistiskt projekt

Jesper Huor och Magnus Arvidson, medarbetare på Sveriges Radios Dokumentärredaktion, har sedan i somras granskat alla de brott som Peter Mangs är misstänkt för. De har följt i hans spår, pratat med vänner, ovänner, släktingar och vittnen. Projektet ska förutom den här artikeln mynna ut i en längre dokumentär i Sveriges Radio. Jesper Huor och Magnus Arvidson tar gärna emot tips i sitt pågående arbete på mejladress jesper.huor@sr.se och magnus.arvidson@sr.se.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera