Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Josefin Olevik är tf kulturredaktör.

Kommentar

Flykt utan romantik

De flyr för att rädda sin kärlek, men de får ­betala ett högt pris.

Jasmin älskar Assi och Assi älskar Jasmin. Deras hjärtan sjunger och kyrkklockorna klämtar och man skulle kunna tro att de ska leva lyckliga i alla sina dagar.

Men nej. Assi är palestinier och Jasmin är israel. Trubbel.

De kan inte bo i Israel, eftersom Israel har infört lagar som förbjuder palestinier att leva där. Jasmin klassas själv som ett samhällshot, en potentiell »naiv terrorist« som skulle kunna utnyttjas av sin man.

I Palestina blir paret så trakasserade av myndigheterna att de inte vågar stanna kvar. Den sociala domen är utan nåd, alla vet att Assi har »förstört sitt liv genom att gifta sig med en judinna«.

Jasmins mamma är född i Tyskland, så Jasmin reser dit för att söka medborgarskap till sig och sin make. Assi väntar på turistvisum, och efter hundra sorger och elva bedrövelser kommer han flygande.

Paret tror att de hamnat i friheten. Men nej. Jasmin nekas medborgarskap, eftersom ett sådant skulle leda till att Tyskland får en palestinier på halsen. Assi kan inte arbeta, inte försörja sig, inte andas.

Det går ett år i limbo. Assi är en skugga av sitt forna jag, han talar om att hoppa framför tåget. Jasmin är maniskt positiv med mörknande ringar runt ögonen.

Att inte vara önskad. Att inte vara inkluderad. Att inte ha en tillhörighet. Vilken kärlek övervinner det motståndet?

Den svenska filmvåren lovar gott och öppnar tankeväckande med dokumentären »Love During Wartime« av Gabriella Bier. Utanförskapets mekanismer blir så nästan övertydliga att de kräver ett ifrågasättande. Mer än om Israel och Palestina handlar filmen om alla de enskilda öden som ligger inbakade i uppgiften att 260 000 flyktingar varje år anländer till Europa.

Assi och Jasmin tror inte att det ska bli enkelt. Men de kan heller inte förutse sårbarheten när alla vänder dem ryggen. Ingen vill ha dem. De överlever, men de lyckas inte leva. Utanförskapet är en stark kraft.

Också vi och vår stat praktiserar samma maktmedel. De 30 000 asylsökande som kommer hit varje år får vanligtvis vänta 5 månader, men om pappren är i oordning kan det ta ett år med besked. Då är handläggningstiderna ändå halverade. Under tiden får de asylsökande inte arbeta (om de inte beviljas undantag från arbetstillstånd) och kan därmed inte ta makten över sin situation. Efter väntetiden landar i omkring 70 procent av fallen ett nej vid första prövningen. De där månaderna i bidande är en långsam tid. Den som kanske får stanna kan ha blivit mer eller mindre slarvsylta vid det laget.

Gruppens lockelse är ingen nyhet för någon, den påverkar våra liv från första dagisdagen. Men berättelsen om Assi och Jasmin tränger in och kräver svar. Varför begränsar vi varandras möjligheter? Varför stänger vi Europa? Varför bryter vi ned människor i stället för att bygga upp dem?

För Assi och Jasmin ser det mörkt ut efter ett år i Tyskland. Men så kommer vändningen. Assi får en oväntad inbjudan och paret är plötsligt önskade, en tillgång. Assi ler, Jasmin slappnar av, familjen får smaka tillhörighetens varma sötma. Några år finns en plats för dem där de kan växa. En stund får de vara med.

»Love During Wartime« visas i Stockholm, Göteborg och Malmö och kommer under våren på SVT.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera