Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Bluffen

Fredrik Reinfeldt vill att folk ska jobba längre för att rädda pensionerna. Men Sverige behöver inte höja pensionsåldern alls.

Det är lätt att förstå varifrån det orangea kuvertet har fått sin varningsfärg. Få ritualer i det moderna samhället är så skräckinjagande som att svart på vitt se hur lite pengar man kommer att få leva på som pensionär.

I veckan började Pensionsmyndigheten skicka ut årsbeskeden för den allmänna pensionen. Nytt för i år – vilket inte lär muntra upp folk – är att myndigheten redovisar en »alternativ pensionsålder«: så länge måste du arbeta för att få ut samma procentuella andel av din slutliga lön i pension som 65-åringarna fick som gick i pension 1995.

Exempel: är man född 1954 måste man arbeta tills man är 67 år, är man född 1970 behöver man arbeta tills man är 68 år och för personer födda 1995 krävs det arbete tills man är 68 år och 10 månader. Om man vill få samma ekonomiska standard som tidigare generationer, det vill säga.

Sedan pensionsreformen 1994 är pensionens storlek kopplad till den förväntade livslängden; desto längre vi lever, ju mindre blir månadsutbetalningarna. Och vi lever bara längre och längre. För att pensionerna inte ska urholkas när befolkningen åldras måste den faktiska pensionsåldern öka med ett par månader per år.

Detta har svenskarna inte förstått, bekymrar sig Pensionsmyndigheten. Många lever fortfarande i tron att 65 år är den officiella pensionsåldern, trots att det inte längre finns någon sådan gräns. I praktiken är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige till och med lägre än så – 63 år.

Uppmaningen från staten är nu tydlig: vi måste jobba längre, annars kollapsar systemet. Frågan står högst upp på dagordningen i en rad skuldtyngda länder där skenande pensionskostnader är en stor orsak till underskotten i statsfinanserna. Grekland, Italien, Spanien, Frankrike,Tyskland, Irland, Island, USA, Japan, Australien och Turkiet står alla på listan över länder som har fattat beslut om att höja pensions­åldern på senare tid.

I Sverige låter debatten likadan. Många satte säkert kaffet i vrångstrupen när statsminister Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter i veckan talade om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder. Hans socialförsäkringsminister Ulf Kristersson var lika bestämd när han i samma tidning för ett tag sedan sa:

– Vi menar allvar med att vi tänker höja pensionsåldrarna, det finns ingen återvändo.

Det är svårt att inte tro dem när man ser hur många instanser som just nu bereder frågan.

Dels den parlamentariska pensionsgruppen där regeringspartierna förhandlar med socialdemokraterna, dels en statlig utredning »om översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv« som ska vara klar den 1 april 2013. Sedan har vi regeringens nytillsatta Framtidskommission – ledd av statsministern själv – som ska ta sig an »den demografiska utmaningen« och komma med förslag senast i mars 2013.

Ovanpå det har vi veckans toppmöte i Stockholm – Northern Future Forum – där Fredrik Reinfeldt mötte statsministrarna från Norden, Baltikum och Storbritannien för att diskutera »hur vi får äldre att stanna kvar längre på arbetsmarknaden«.

Men måste vi verkligen jobba längre?

En ny rapport ger oss kanske anledning att omvärdera själva grundfrågan. Internationella valutafonden, IMF, har med hjälp av data från bland andra OECD, ILO, Eurostat och Världsbanken beräknat hur pensionskostnaderna utvecklas i olika länder. De har även gjort så kallade »stresstester« för att undersöka ländernas demografiska och makroekonomiska förutsättningar.

Resultatet ser mörkt ut för de allra flesta stater. Kostnaderna fortsätter att stiga – i länder som Norge, Finland, Belgien, Nederländerna och Schweiz med över två procentenheter av BNP de kommande två decennierna – och stora pensionsreformer behöver genomföras.

Sverige är ett stort undantag. Vi tillhör inte de länder som IMF-ekonomerna anser behöver höja sin pensionsålder, vare sig för att klara statsfinanserna eller välfärden. Med dagens pensionsålder kommer utgifterna, trots det faktum att svenskarna lever allt längre, i själva verket att minska. Fram till 2030 med en procentenhet av BNP, mellan 2030 och 2050 med ytterligare 0,7 procentenheter.

Huvudförklaringen ligger i det svenska pensionssystemet, som är uppbyggt så att när samma kaka ska räcka över fler år blir bitarna mindre. I motsats till Syd­europa där man i stället bakar nya kakor för lånade pengar. Så i och med att svenska pensionärer lever längre kommer månadsutbetalningarna – relativt sett – att minska.

Det demografiska samhällsproblemet omvandlas på så sätt till ett individuellt bekymmer, där var och en måste trygga sin egen framtid, klagar kritikerna. Fast som utgiftsbroms fungerar det utmärkt.

Bara två andra industriländer har en lika positiv prognos över kostnadsutvecklingen – Italien, där man precis har chockhöjt pensionsåldern, och Danmark, där man har indexerat pensionsåldern så att den ökar automatiskt i takt med att danskarna lever längre.

Inget av detta behöver genomföras i Sverige. Systemet tycks vara robust som det är.

Ändå visar orangea kuvertet siffror som säger att vi måste jobba allt längre – hur hänger det ihop?

Granskar man Pensionsmyndighetens siffror närmare visar prognoserna över inkomstpensionen tecken på att vara grovt underskattade. Inte nog med att varken tjänstepensionen eller eventuellt privat pensionssparande är inräknade, prognoserna bygger även på en framtida tillväxt på noll procent.

Skulle ett sådant scenario bli verklighet skulle pensionerna vara det minsta bekymret – företag skulle gå konkurs på löpande band och arbetslösheten skulle skena. Tack och lov är det svårt att hitta någon som tror på den utvecklingen, inte ens Pensionsmyndigheten. Anledningen till att myndigheten ändå räknar utan tillväxt och inflation i sina prognoser är strikt pedagogisk.

– Skulle vi anta ett par procents tillväxt per år så skulle de flesta som är unga i dag få en pension som är högre än den lön de har i dag. Resultaten skulle bli väldigt svårtydda och svårförståeliga om man angav dem i ett framtida pris- och löneläge. Så det är för att göra det lite enklare att jämföra med den lön man har i dag, säger Arne Paulsson som är pensionsexpert på Pensionsmyndigheten.

Priset för att förenkla är att summorna med all sannolikhet blir lägre än vad det verkliga utfallet kommer att bli, även om man tar hänsyn till inflationen. Fråga vilken ekonom som helst: i det långa loppet kommer ökningen av BNP att överstiga inflationen. Det är denna reala tillväxt som Pensionsmyndigheten bortser från i sina uträkningar. Därav lägre pensionsprognoser.

Risken kvarstår visserligen att vi – relativt sett – får mindre pengar i allmän pension jämfört med tidigare generationer, men inte alls så låga summor som det orangea kuvertet visar.

Chansen är även stor att den nya »alternativa pensionsåldern« – som talar om hur länge du måste jobba för att få samma pension som tidigare generationer – inte stämmer. Siffran är bara ett genomsnitt, och tar inte hänsyn till hur många år du jobbat eller när du haft dina bästa inkomstår, sådant som i verkligheten bestämmer hur hög din pension blir.

Som Arne Paulsson på Pensionsmyndigheten uttrycker det:

– Det är ingen exakt vetenskap, det handlar mer om ett ge folk ett riktmärke.

Precis som Fredrik Reinfeldt gjorde när han talade om att arbeta tills man är 75.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera