Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Tysk eftergift

Statsministern drar till Bryssel. Men experterna rycker på axlarna åt europakten.

Axelryckningen kunde nästan höras. När Lars Calmfors fick ensam radiotid för att förklara varför Sverige borde ansluta sig till europakten kunde han knappast ha låtit mer likgiltig, nästan ointresserad. Calmfors, professor i internationell ekonomi, kan tjäna som exempel för hur lite europakten verka betyda för Sverige i praktiken.

Det förändrar ändå inte så mycket i sak, liksom.

Sverige fixar ju redan de där tuffare budgetreglerna och några böter kan vi inte betala så länge vi inte är ett euroland. Och det där med inflytande – är det så mycket att bråka om? Lite hårdraget kan man ju konstatera att redan nu, som icke-euroland, har vi ändå inte varit inbjudna till de innersta kretsarna. Så något direkt inflytande förloras alltså inte. Vi har aldrig haft det. Däremot bygger överenskommelser i eurosammanhang indirekt redan på relationer och konstellationer mellan länder både innanför och utanför eurozonen.

När Fredrik Reinfeldt i början av veckan tog planet hem från Bryssel och EU:s toppmöte var det med lätt bagage. Efter Håkan Juholts sorti hade det inte tagit många dagar för regeringen att inför resan göra upp med socialdemokraterna om villkoren, vilka välvilligt kan beskrivas som rätt tama. Som om det mest var för syns skull. Liknande piruetter genomfördes i de flesta av länderna utanför euron inför toppmötet.

Resultatet blev att alla åkte hem rätt nöjda, vilket i EU-sammanhang ofta är en kraftfull signal om att överenskommelsen egentligen inte betyder något. Eller väldigt lite.

Paktens krav på hårdare budgetdisciplin låter ju rimliga med tanke på de haverier vi nu ser i framför allt Grekland, men också på väg i Portugal, Spanien och Italien. Angela Merkel har framhållit Tyskland som det lysande föredömet på hur man fixade sin kris i samband med det kostsamma tyska enandet. Och Sverige (främst via Göran Persson, ivrigt påhejad av Anders Borg) har ju slagit sig för bröstet och pekat på den strama 90-talslinjen.

Men allihop verkar ha glömt bort hur stor roll den robusta exportefterfrågan spelade för att komma på fötter igen. De offentliga utgifterna kunde dras åt utan att riskera folkets ursinniga protester på gatorna.

När nu de krisande länderna avkrävs åtstramningar fast minus en extern efterfrågan som hjälpmotor blir det svårt att upprepa det tyska eller svenska tricket. Enorma nedskärningar i ett läge då hela ekonomin är gravt tilltufsad riskerar att i stället driva ekonomin än djupare ner. Erkki Tuomioja, finsk utrikesminister, uttryckte häromdagen sin skeptiska hållning till pakten: »Överenskommelsen är i bästa fall onödig och i värsta fall skadlig.«

När vi nu ändå hör EU-ledarna börja gå från att betona åtstramningar i var och varannan mening till att mumla fram saker som tillväxt och konkurrenskraft är det nog väl sent påtänkt. 2012 beskrivs som förlorat men hade inte behövt vara det om EU-topparna lyckats hålla två saker i luften samtidigt. Ni vet. Det går inte att bromsa sig uppför en backe.

Så. Frågan är väl vad man ska ha en pakt till som det å ena sidan axelrycks åt (framför allt i de länder som likt Sverige inte har euro), å andra sidan är starkt ifrågasatt för sina kontraproduktiva effekter.

Här finns säkert lika många svar som politiska kulörer. Oavsett dessa är det svårt att släppa tanken om att pakten är en eftergift till Tyskland. Ska landet vara berett att fortsätta agera kassör i eurokrisen behövdes ett disciplinerat regelverk. I alla fall på pappret.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera