»Det kostade mig tyvärr min riksdagsplats«

Text: Nina Brevinge

Foto: Scanpix, Riksdagen

Du är den riksdagsledamot som har fått inkomstgaranti längst …

– Det var ju originellt att du kom på det. Jag brukar bli uppringd av journalister varje halvår då inkomstgarantin kommer på tal. Jag är så trött på de här frågorna.

Vad brukar du få för frågor?

– De brukar fråga om jag tycker inkomstgarantin är rimlig och då svarar jag att det tycker jag. De som ringer vill ha en oneliner, de frågar sällan om min tid i riksdagen.

Hur var din tid i riksdagen?

– Jag stortrivdes! Jag satt först i jordbruksutskottet och sedan i utrikesutskottet. Jag satte mig emot partiledningen då de föreslog att sänka biståndet med fem miljarder. Bistånd var på den tiden min hjärtefråga. Det kostade mig tyvärr min riksdagsplats.

Varför då?

– Jag var inte tillräckligt kompromissvillig och det måste man vara som sosse. Dessutom passade jag dåligt in som företrädare för Älvsborgs läns norra valkrets. Metallarbetare vill inte ha en sådan som mig, jag intresserade mig ju mest för miljöfrågor. Jag bytte till miljöpartiet 2003 för att rädda Alingsås Energi. När jag tänker efter har jag nog alltid varit mer miljöpartist än sosse, eftersom jag gillar att sticka ut och vara aktiv.

Vad gör du nu för tiden?

– Sedan jag slutade i riksdagen har jag bland annat arbetat ideellt med globala livsmedelsfrågor, jag var med och startade Attac i Sverige och så har jag skrivit en bok om att vara illojal mot sitt parti. Jag funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jobb som högstadie-lärare, men skillnaden mellan en lärarlön och inkomstgarantin är försumbar. Nettoskillnaden skulle bli hundra kronor om dagen. Jag tyckte helt enkelt att det inte var värt det.