Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Okunnighet är styrka

En styrelseordförande utan branschkunskap behöver inte vara dåligt.

Grånade, vita män hämtade från 1930- och 40-talistkadern. Alla långvägare och ofta med starka kopplingar i ägarleden. Säg hejdå till en generation styrelseordförande som styrt de största svenska börsbolagen.

Med lite färre gråa stänk och mer solbränna, vita män, 1950-talister, långvägare och säkert förankrade hos ägarna. Säg hej till en ny generation som ska greppa ordförandeklubborna.

Denna nya generation stavas Leif Johansson, före detta Volvo-vd som i maj tar över ordförandeskapet i Ericsson, och Carl-Henric Svanberg, tidigare vd för telekombolaget som i veckan får samma position i Volvo.

Även med den bästa av viljor är det svårt att påstå att nyskapandet i styrelserummen når några hisnande höjder med de namnen.

Möjligen kan man dock ana en viss förskjutning när det gäller de två nya ordförandenas bakgrund. Är det rimligt att Carl-Henric Svanberg och Leif Johansson rattar bolag i branscher – fordon respektive telekom – som de har noll erfarenhet av?

Sophie Nachemson-Ekwall, mångårig ekonomijournalist, i dag forskare på Handels i Stockholm med inriktning på bolagsstyrning, pekar på två skolor när det gäller ordförandeskapet. Å ena sidan den erfarna mötesordföranden, utan branschkunskap, men som har förmåga att samla styrelsen och utnyttja andras kompetenser, den brittiska skolan.

Å andra sidan den svenska som präglas av att ordföranden styr vd på ett tydligt och mer auktoritärt sätt, ett upplägg som bygger på branschspecifik kunskap. Självklart finns ingen knivskarp gräns mellan de två och båda sätten har praktiserats i Sverige, även om den senare modellen dominerat. Hon menar att valet av Svanberg till Volvo signalerar att man valt den brittiska vägen med en ordförande som kan dra fördel av hela styrelsen, något hon beskriver som ett modernt ordförandeskap.

»Modern« var just en vanlig beskrivning av Svanberg under hans tid som vd för låskoncernen Assa Abloy och Ericsson. Näringslivets ständigt leende och superkommunikative wonderboy.

Värre blev det sen. Carl-Henric Svanbergs tid i telekomjätten, 2003–2010, har till exempel av Dagens Industri kallats »ett förlorat decennium där aktien varit levande död i nio år«. Hans megainvesteringar i multimedia 2006 blev inte den vinstmaskin han förutspådde, snarare tvärtom. 2010 noterades en miljardförlust för området. En plump i protokollet är också att han bara en månad före en vinstvarning hösten 2007, målade en ljus bild av Ericssons utsikter. Svanbergs agerande ledde till en masstämning av ilskna aktieägare som köpt aktier i bolaget efter framtidslöftena.

Och trots haveriet med Deepwater Horizon utanför Mexiko får han stanna som ordförande i BP. Styrelsen i BP backade upp honom i Volvoordförandeskapet och tyckte att det var en fördel med en ordförande som leder ett annat globalt företag. Men det ryktas redan om att Volvoposten bara är ett sätt att kunna retirera snyggt och få komma tillbaka till trygg mark.

Oavsett vilket kan man konstatera att Volvo får en ny ordförande med ett bagage fullproppat av erfarenhet. En snabbkurs i den högre diplomatiska skolan fick han efter att mer eller mindre framgångsrikt hanterat katastrofen i Mexikanska golfen, ha totaldissats av aktiemarknaden och sågats i höjd med anklarna för bortkastade miljardsatsningar.

Positivt sinnad skulle man kunna säga att han har det som krävs för att tackla en fordonstillverkare i stenhård konkurrens. Med eller utan erfarenhet från just den branschen.

Den elake skulle inte kunna avhålla sig från att konstatera att Sverige är litet och att det är ett fattigdomstecken att det inte finns fler personer att välja mellan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera