Absurt klassa Breivik galen

Kort efter att Anders Behring Breivik i tisdags förklarades juridiskt tillräknelig av en ny psykiatrisk utredning, varnade hans förvarare Geir Lippestad för att Breivik i rättssalen kan komma att uttrycka ånger över att han inte lyckades mörda fler. Hur kan en sådan person vara annat än vansinnig? En av nycklarna till att förstå hans handlingar heter ideologisk övertygelse och är anledningen till att vi i dag inte heller betraktar Hitlertysklands förövare som psykiskt sjuka och bortom ansvar för sina handlingar.

Om den nya rapporten hade instämt i den förstas slutsatser om otillräknelighet på grund av psykos, hade all vår kunskap om politisk extremism fått stå tillbaka för den bekväma slutsatsen att avskyvärda handlingar bara kan utföras av människor som är »galna«. Verkligheten är mer komplicerad än så (och Breivik anses fortfarande inte frisk, utan tros ha en narcissistisk personlighetsstörning). Nu finns möjligheten att han döms till 21 års fängelse med regelbundna förlängningar livet ut.

Mycket av den forskning som finns om självmordsbombare skulle kunna appliceras på Norgeterroristen. Han hade länge förberett sig för martyrskapet och förväntade sig inte att överleva bombdådet mot regeringskvarteret eller den senare »bonusoperationen« på Utøya. Självmordsbombare anses av ledande forskare vara mentalt friska och ha rationella skäl för sina handlingar, såsom ockupation av deras hemländer. Tvärtemot den gängse bilden är de ofta välutbildade.

Den kände israeliske psykologiprofessorn Ariel Merari ändrade i mitten av 2000-talet sin uppfattning att de flesta självmordsbombare måste vara psykiskt sjuka. Efter att ha studerat bakgrunden hos varje självmordsbombare i Mellanöstern sedan 1983 fann han att majoriteten saknade de riskfaktorer som vanligtvis förknippas med självmord, som schizofreni och drogmissbruk. Varken de blivande självmordsbombare han intervjuat eller de som rekryterat dem var psykotiska, berättade Merari i en intervju med New Scientist 2010. (De två terroristtypernas personligheter skilde sig dock åt; de sistnämnda var mer pragmatiska, manipulativa och mer intelligenta än självmordsbombarna).

Varför är det då så viktigt att försöka undvika galenskapsstämpeln på terrorister? Först och främst bör de liksom andra mördare tvingas stå till svars för sina brott. Demokratiska stater måste också kunna bedriva effektiv terrorbekämpning. Då är det nödvändigt att förstå inte bara individuella påverkansfaktorer utan den ideologiska motivation som är gemensam för tusentals rekryter. De läror som får män och kvinnor att utföra handlingar som Breivik erkänt var »en barbarisk operation för mig att utföra«, något han »bävat inför under två år« (ur den första psykiatriska utvärderingen). Det är inga lustmördare det handlar om, utan självutnämnda soldater.

Bakom terroristernas frontlinje flockas mer respektabla anhängare som predikanter, politiker och intellektuella. I den första psykiatriska rapporten döms Breiviks idéer om islamiseringen som dödligt hot mot Norge ut som paranoida vanföreställningar. Konsekvensen av att klassa honom som galen på grund av hans politiska preferenser blir dock absurd. I så fall hör även den svenske riksdagsledamoten Kent Ekeroth, Hollands politiske kungamakare Geert Wilders och en rad bästsäljande Eurabia-författare (för att inte tala om horder av europeiska väljare) hemma på låsta psykiatriska avdelningar.

Utanför rättssalen är det ett friskhetstecken när demokratiska samhällen börjar analysera de skadliga ideologierna och utmana deras företrädare. Men det finns faror i att låta ideologi ta en alltför stor plats i Oslo tingsrätt, där rättegången inleds på måndag. På försvarets vittneslista står såväl experter på extremhögern som en gammal nazistledare och en ökänd mulla. Deras roller är att bevisa att den åtalade inte är ensam om sin världsbild. Risken är att kontrajihadismen snarare än terrorhandlingarna hamnar i rampljuset under Cirkus Breivik. Då besannas Breiviks eget önskescenario. I »2083. En europeisk självständighetsförklaring« beskriver han offrandet av oskyldiga liv som en marknadsföringsaktion för kompendiet – och lägger till en iskall smiley.

*

För övrigt är stämningen upptrissad kring allt som har med övervakning att göra. Men förre rikspolischefen Björn Erikssons förslag om ett nationellt huliganregister är utmärkt. Det drabbar inte oskyldiga, utan de som bevisligen försökt förvandla familjevänliga sportevenemang till slagsmålsklubbar.

Text: