Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Carl Braunerhielm

Festfixare och kulturpersonlighet i Eskilstuna, dog den 12 mars, 86 år gammal.

Ända sedan mitten av sextiotalet har Carl Braunerhielm i Eskilstuna skickat ut inbjudningar om glöggpartyn på Tomasdagen. Det ansågs mycket eftertraktansvärt att vara med i hans glöggregister, ett gammalt kartotek där Braunerhielm hade uppgifter om alla han skulle bjuda. Ofta var det så många som kom att det var kö långt ut på gatan och man fick tillämpa principen en ut en in. En av de skrönor som spridits om de här festerna är att Braunerhielm serverade glöggen direkt ur sitt badkar. Och att han först hade stoppat ned sina fötter där för att glöggen skulle få den rätta aromen. Då ska man också veta att Carl gick barfota i ett par gamla sandaler under större delen av året. Om någon frågade Carl själv om historien var sann, funderade han ett tag och sa att jo, det är en bra historia, så den kan väl få vara sann.

Han älskade traditioner. Han hade alltid två eller tre julgranar hemma, året om. När barren fallit så målade han dem. När det hölls revelj i Eskilstuna den första lördagen i maj, och skyttemusikkåren gick genom staden och spelade klockan sex på morgonen, började de alltid hemma hos Carl Braunerhielm. Själv var han då klädd i nattskjorta medan han serverade musikerna glögg och pepparkakor på sin gård.

Han pluggade på universitet i ungefär 15 år och var ett självklart centrum i studentlivet. Under de här åren tillägnade han sig en bred bildning. Han hade också en sorts pedagogisk naturbegåvning. Ett tidigt jobb var som guide på Gripsholms slott, och att följa honom där var en föreställning. Han var väldigt intresserad av personhistoria, och när han pekade på porträtten var det som om han var personligen bekant med dem alla.

Till Eskilstuna kom han som amanuens vid Eskilstuna museer och blev snabbt något av en celebritet i staden med sin cigarr och sina mustascher och sitt sätt att göra föreställning av det mesta. Han startade den teater som numera bär hans namn, Braunerhielmska friluftsteatern, 1970. Året efter spelade han själv en roll på sin scen i Tjechovs »Frieriet«. Därefter fortsatte han att ofta spela teater (han spelade alltid på ett eller annat sätt sig själv) och även att skriva små teaterstycken. Han var också med och återställde gamla teatern i Eskilstuna, en byggnad där man spelade teater redan på 1830-talet.

Hans hus var fyllt från golv till tak av prylar, och han samlade på allt från pottstolar till porträtt, påfallande ofta föreställande honom själv. »Jag har bara det jag behöver«, sa han. När Filip och Fredrik en gång besökte honom i programserien »100 höjdare«, höll de fram en plåtburk och frågade honom: »Men varför har du i så fall den här?« Då svarade han: »Jag tycker mycket om plåt, plåt och plåt.«

Hans dörr var öppen för vem som helst som ville kliva på och han lade sig vinn om att alltid ha varmt kaffe att bjuda på. Ofta var det människor med någon typ av social problematik som hälsade på och många av dem blev Carls »projekt«. Han gjorde vad han kunde för att finnas där för dem, ordnade med missbruksvård, hjälpte till med kontakter och ställde upp som övervakare om det behövdes. Han såg till att vara i närheten av folk när det kört ihop sig för dem och övertalade dem att fortsätta kämpa när de tvivlade på om de skulle klara det. På så sätt var han en aldrig sinande kraft. Det är många som säger att de inte skulle ha levat i dag om det inte vore för Carl Braunerhielm.

Gift blev han aldrig. Han sa själv att han hade friat några gånger men fått nej. Men att han efteråt hade förstått att han var alldeles för självständig för att vara gift. Han diskade till exempel aldrig sina tallrikar, för om man åt gädda den ena dagen och korv den andra så ville man ju ha ett stänk av gädda i korven.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera