Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

I opposition. Utbildnings­minister Jan Björklund driver en högskolepolitik som betonar specifika yrkeskunskaper. Han får mothugg av Leif Borgert, tidigare rektor vid Högskolan på Gotland.

Inrikes

David mot Björklund

Fler yrkesutbildningar är politikernas ­recept för högskolan. Men några få kämpar för den breda bildningen.

I slutet av 1990-talet åkte ett tiotal rektorer från svenska högskolor på en studieresa till USA. Av en tillfällighet bestämde sig Leif Borgert att följa med. Borgert var en av de första akademikerna i sin släkt då han studerade till civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. Efter en lång och brokig arbetskarriär blev han rektor på högskolan i Dalarna. Som rektor reflekterade han mycket kring syftet med högre utbildning, varför var det så viktigt att studenterna nischade sig? Själv hade han ju utbildat sig till civilekonom men arbetade nu som rektor.

Under resan i USA besökte de svenska rektorerna Trinity College, ett privat universitet utanför Boston. Som vid många amerikanska universitet tillämpades på Trinity en modell kallad »Liberal Arts« – de fria konsterna. Inom denna modell skedde halva utbildningen inom den inriktning studenten har valt, exempelvis ekonomi. Resten bestod av andra kurser inom helt andra ämnesområden, som litteratur och språk. Leif Borgert blev inspirerad, kanske man kunde starta liknande program i Sverige?

Väl hemma visade sig idén svår att genomföra. Högskolan i Dalarna hade främst yrkesinriktade program som sjuksköterskeutbildning och lärarutbildning med fasta ramar. Uppgiven fick han lägga sina storslagna planer på hyllan. År 2003 fick Leif Borgert erbjudandet att bli rektor på Gotlands högskola och han tackade ja, trots att det innebar att han blev tvungen att veckopendla mellan Falun och Visby. Han samlade ihop 20 av lärarna på skolan och reste återigen till USA, denna gång till Skidmore College utanför New York. Efter besöket var lärarna lika övertygade som han själv. Liberal Arts var vägen att gå.

Hösten 2009 började den första kullen studenter på Liberal Arts-utbildningar på Gotland och hittills har 780 studenter påbörjat den nya utbildningen, som beskrivs som en framgång.

Den nuvarande vicerektorn på skolan Jan Apel har märkt att det främst är de lite äldre studenterna som väljer den nya utbildningsformen.

– Jag tror det beror på att de har lite mer erfarenhet av arbetslivet. De kan se värdet av att få en bredare grund att stå på. Mer och mer ser man att man får ställa in sig på att byta yrkesinriktning, det är inte säkert att man får jobba inom det man utbildat sig till. Därför borde det finnas ett intresse för denna typ av utbildningsmodell.

Liberal Arts-vågen har fått ännu en efterföljare i Sverige. I höstas startade ytterligare en utbildning baserad på samma filosofi vid Göteborgs universitet. Av de 352 sökande antogs 30 studenter. Christina Thörnqvist är ansvarig för den nya utbildningen.

– Vad vi ser nu är att vi utbildar studenter direkt till anställningsbarhet. De som går tekniska utbildningar hinner knappt bli klara innan det studenterna har lärt sig blivit omodernt. Grundtanken med Liberal Arts är att i stället lära sig att kritsikt analysera och att kunna tänka själv. Då blir man mer självgående och kan utvecklas på egen hand.

Försöksverksamheterna på Gotland och Göteborg är än så länge ensamma i Norden om att starta utbildningar inspirerade av Liberal Arts. Men allt fler inom universitetsvärlden förespråkar denna bredare utbildningsmodell. Detta i kontrast mot rena yrkesutbildningar, som är tänkta att matcha ett speciellt yrke.

Ändå är det just det senare som har varit ledstjärnan för svensk högskolepolitik de senaste decennierna. Och den politik som utbildningsminister Jan Björklund just nu håller på att införa i den svenska universitetsvärlden kommer att innebära att renodlingen och yrkesprofileringen kommer att öka ytterligare.

Gotland och Göteborg är, trots sin förankring i modern forskning, små öar i ett hav av högskolor som utbildar allt fler till specifika yrken.

– Tyvärr premieras det att man ska kunna sitt ämne bra, men inte att man ska kunna sätta in det i ett sammanhang. Högskolans uppgift är långsiktig och det är något som man har glömt bort, säger Leif Borgert dystert.

För att förstå den svenska högskolans inriktning, och närmast skoningslösa inriktning mot specifik yrkesprofilering och effektivisering, måste vi backa tillbaka några decennier i tiden.

Under 1960-talet skedde en stor utbildningsexpansion i Sverige. Efterkrigstiden innebar ett ekonomiskt uppsving, fler och fler ville studera. År 1977 inrättades tolv nya högskolor och syftet var att högskolorna skulle försörja det omgivande området med grundutbildningar såsom lärare och sjuksköterskor, eftersom studenter ogärna flyttade från sin hemort för att studera. Staten bestämde hur många utbildningsplatser lärosätena skulle ha, samt inom vilka ämnesområden studenterna skulle läsa.

Nästa reform drevs igenom 1993 av den borgerliga regeringens nya utbildningsminister Per Unckel under mottot »Frihet framför kvalitet«. Staten slutade att detaljstyra lärosätena, linjesystemet avskaffades och ersattes av generella examina – nu skulle studenterna själva kunna sätta ihop sin examen med hjälp av fristående kurser.

Under den påföljande socialdemokratiska regeringen hamnade utbildningsplatsernas kvantitet i fokus. Utbildningsministern Thomas Östros satte upp målet att 50 procent av befolkningen skulle påbörja högskolestudier före 25 års ålder. Högskolestudier skulle vara något för alla samhällsgrupper.

Den borgerliga oppositionen motsatte sig högskoleexpansionen.

Kvantitet borde ersättas av kvalitet. Eller som folkpartiledaren och senare utbildningsministern Jan Björklund  uttryckte det:

– Alla kan inte bli akademiker, för samhället fungerar inte då.

I det borgerliga valmanifestet 2006 framgick att målet med regeringens högskolepolitik skulle vara att höja kvaliteten i utbildningen, premiera spetsutbildningar och uppnå en snabbare genomströmning i den svenska högskolan. Högskolan ska vara nyttig.

För att få fart på genomströmningen så att studenterna snabbare kom ut i arbetslivet, sänktes den studieberättigande tiden till fyra års heltidsstudier. Regeringen bekymrade sig också över att svenska studenter påbörjade sin utbildning för sent. Svenska studenter är nästan 22,5 år när de börjar läsa på högskola, i de flesta länder är medianåldern 20 år. Därför ändrades antagningssystemet till högskolan så att det skulle gynna de studenter som börjar läsa på högskola direkt efter gymnasiet.

I dag, sex år senare, gäller i stort samma linje när det gäller högskolepolitiken.

– Vi vill ha ut studenterna så fort som möjligt på arbetsmarknaden. De som söker direkt från gymnasiet får fler platser. Det har nu gett resultat, genomsnittsåldern när studenterna börjar läsa på högskola är nere på 20,8 år, säger Jan Björklunds statssekreterare Peter Honeth.

För att öka kvaliteten på utbildningen lade utbildningsdepartementet 2010 fram propositionen »Fokus på kunskap – kvaliteten i den högre utbildningen«. Där föreslog man ett nytt kvalitetsutvärderingssystem som skulle öka kvaliteten på utbildningarna, för att de ska kunna mäta sig i den internationella konkurrensen.

Tidigare tittade man på hur kurserna var upplagda eller hur många lärare som fanns till hands. Nu ska man i stället endast fokusera på studenternas resultat och därefter betygsätta utbildningarna från ett till tre.

De utbildningar som får betyg tre belönas med mer resurser. De utbildningar som får betyg ett måste bättra sig inom ett år, annars tvingas utbildningen att läggas ner. Drivande bakom propositionen var just Peter Honeth.

– Syftet med kvalitetsutvärderingen är inte att titta hur högskolorna arbetar. Vi är intresserade av resultaten som studenten uppnår och att samhället får de färdigheter de har väntat sig och kan begära, säger han.

Den borgerliga regeringen är inte ensam om att se högskolan som främst en del i arbetsmarknadspolitiken. I allt ifrån dagspress till propositioner betonar politiker från hela skalan vikten av anställningsbarhet – en högre utbildning ska leda till jobb. Det finns ett ekonomiskt tänkande kring utbildning på universitet och högskolor. Varje krona inom högskolans värld ska användas effektivt och lärosätena ska producera arbetskraft med rätt kompetens.

Till exempel genom att sänka den studieberättigande tiden, styr man studenterna bort från att läsa kurser av eget intresse.

– Det sätter press på studenter att enbart välja sådant som ger jobb i stället för att bredda sig, säger till exempel Henrik Bohlin, docent i filosofi vid Södertörns högskola.

Målet att den svenska högskolan ska bli effektiv och profilerad står därmed emot tanken bakom Liberal Arts-filosofin, som förespråkar bildning och bredd.

Entusiasterna Leif Borgert och Christina Thörnqvist för alltså en kamp i mer eller mindre rak motvind.

Men debatten om att högskoleutbildning kan vara någonting mera än enbart specifk jobbträning pyr på flera ställen i den svenska akademin. Till och med på lärosäten som tillhör de mest praktiska i landet.

»Vetenskap för profession«, lyder devisen för Högskolan i Borås. Den syftar på skolans inriktning på yrkesutbildningar och samarbete med näringslivet. I Borås utbildas till exempel stora delar av nationens bibliotikarier och inköpare i textilindustrin.

För att problematisera skolans egen verksamhetsidé med fokus på yrkesutbildningar, bestämde rektorn Björn Brorström häromåret att hålla en rad seminarier för att fira språkfilosofen Wilhelm von Humboldts 200-årsjubileum. Humboldt startade 1810 ett universitet i Berlin, vilket blev en förebild för de moderna europeiska universiteten. Målet med utbildningsväsendet, enligt Humboldt, är att »bildas till sedliga människor och goda medborgare«. Han förespråkade bildning och kritiskt tänkande som viktiga ideal, i dag kallade just de humboldtska idealen – som inte ligger särskilt långt från idén om Liberal Arts.

Björn Brorströms seminarieserie avslutades i slutet av 2011, men enligt honom har debatten fortsatt.

– Det blir allt starkare fokus på anställningsbarhet och profilering. I en sådan utveckling är det viktigt att föra en diskussion om bildning, säger han.

För att närmare undersöka hur svenska högskolor ser på begreppet i ett vidare perspektiv, sammanställde Högskoleverket 2009 rapporten »Att fånga bildning«.

Inom de högskoleutbildningar som undersöktes, förekommer inte bildningsbegreppet i vare sig examensbeskrivningar, utbildningsplaner eller kursplaner. De flesta lärare ser visserligen bildning som ett viktigt utbildningsmål, men något systematiskt arbete med att införa bildning i undervisningen förekommer knappast. Bland de studenter som intervjuas är bildningsintresset nästintill obefintligt.

Märkligt, kan man tycka, då arbetsgivarna alltmer efterfrågar generiska kunskaper och kritiskt tänkande. I rapporten »Jakten på anställningsbarhet« från fackförbundet TCO, som kom för ett par år sedan, var resultatet glasklart. Arbetsmarknaden önskar mer bredd på utbildningarna, vilket dåligt stämmer överens med satsningen på spetskompetens och en snabb genomströmning.

– De arbeten som kommer finnas i framtiden kräver bredd och tvärvetenskapliga kunskaper, inte bara specialkunskaper inom ett område, säger German Bender, utredare på TCO, som fortsatt att driva frågan om bildningens betydelse för arbetsmarknaden.

I rapporten rådde förbundet universiteten och högskolorna att tänka långsiktigt om studenters anställningsbarhet och ha hela arbetslivet i åtanke, snarare än första anställningen efter examen. Den råder också till att hålla i de klassiska bildningsidealen eftersom dessa är »nyckeln till långsiktig anställningsbarhet«.

Om nu arbetsmarknaden efterfrågar mer bredd i utbildningen och större fokus på generiska kunskaper, kan man fråga sig varför högskolepolitiken fokuserar spetskunskaper.

– Det är en jättebra fråga. De som går en bred utbildning på egen hand får bra jobb och jag tror att politikerna är dåligt medvetna om det här. Det finns ett ekonomiskt tänkande kring utbildning på universitet och högskolor, de ska producera arbetskraft med rätt kompetens. Det är ett snävt tänkande och resulterar i att man utbildar en massa fackidioter, säger Henrik Bohlin, vid Södertörns högskola.

Leif Borgert har gått i pension och flyttat tillbaka till sin födelseort Orsa i Dalarna. Just nu sitter han och skriver på en bok om Högskolan i Dalarnas 35-åriga historia.

Under arbetets gång har han gått tillbaka och tittat på hur högskolepolitiken såg ut på 1960- och 70-talen. Efter att ha läst igenom utredningar och propositioner fick han upp ögonen för hur annorlunda politiker såg på utbildning då. Liksom nu fanns utbildningarna till för att förbereda studenten för det kommande arbetslivet. Men eftersom man inte visste så mycket om hur den enskilda studentens arbetsliv skulle se ut, ansåg man att det var viktigt med en bred utbildning.

– Tanken om bildning och bredd finns kanske kvar men i praktiken har man gjort något helt annat. Utifrån det är jag pessimistisk mot att idén med Liberal Arts kommer slå rot i Sverige. Samtidigt har jag aldrig under mina 20 år som rektor mött en sådan entusiasm från lärare och studenter som när jag jobbade med Liberal Arts på Gotland. Så jag är ändå optimistisk. Man kan ju alltid hoppas på att de goda krafterna ska segra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera