Låt Sveriges författare lära barnen läsa – dags för nyskrivna läseböcker i skolan
Hur får vi våra ungdomar att läsa bättre och lära sig mer i skolan? Givetvis borde rikets främsta författare skriva litterära läroböcker på bästa svenska.
Inte sedan 1970-talet har svenskarna varit så flitiga på att läsa. Det visar den senaste Mediebarometern, hela 66 procent av svenskarna mellan 9 och 85 år läser eller lyssnar på en bok en gång i veckan. Det senare är av betydelse, även om knappt två tredjedelar av dem läser böcker så är det allt fler som lyssnar på dem. Ljudboken överbryggar något den stora klasskillnad som finns inom läsandet. Bortsett från barn i bokslukaråldern är det välutbildade människor i storstäder som läser, i synnerhet pensionerade kvinnor. De som inte läser är unga män utan universitetsutbildning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Landet är segregerat också när det kommer till läsning. I slutet av förra året kom den senaste PISA-undersökningen som visade att omkring 25 000 niondeklassare per kull under de senaste tio åren gått ut grundskolan utan att lära sig läsa. En följd av detta är att skolorna sänker kraven och undviker längre sammanhängande texter i undervisningen.
Hur bryter vi utanförskapet? I Sverige har staten sedan 1570-talet haft ambitionen att alla ska lära sig läsa och i mitten av 1700-talet var analfabetismen i riket i praktiken utrotad. Under de första århundradena var det Bibeln och katekesen som stod till buds i läsundervisningen, men 1868 infördes en läsebok för folkskolan med ett urval av svenska och internationella texter som alla svenska skolbarn i reviderade upplagor läste fram till 1960-talet.
I början av 1900-talet kompletterades läseboken med ett antal nyskrivna läroböcker av samtidens främsta författare. De blivande Nobelpristagarna Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam bidrog. Lagerlöf skrev om svensk geografi i den internationella klassikern Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1907) och Heidenstam berättade vår historia i Svenskarna och deras hövdingar (1910). Den store upptäcktsresande Sven Hedin tog med eleverna på en färd över klotet med Från pol till pol (1911) och Anna Maria Roos illustrerade vardagsberättelser i Hem och hembygd (1912) lärde barnen att förstå sig själva genom svensk kultur och traditioner.
Regeringens projekt att ta fram en nationell kulturkanon har mött mycket kritik, men enligt mätningarna är omkring hälften av svenskarna positiva till eller likgiltiga inför den. Förhoppningsvis kommer en sådan göra ett avtryck på svensk undervisning och styra den mer i riktning mot den bildning vårt samhälle behöver. En modern variant av litterära läroböcker hade varit ett utmärkt komplement och våra främsta författare borde anlitas i det syftet.
Exempelvis kunde:
Andrea Lundgren ta våra barn på en biologisk expedition genom skog och mark.
John Ajvide Lindqvist med spänning vägleda dem i svenska språket och litteraturhistorien.
Lina Wolff ge sig ut med eleverna på en upptäcktsresa till olika länder och kulturer i en världsgeografi.
Erik Lindman Mata lyriskt ge dem orientering om vårt samhälle och dess konflikter.
Lina Hagelbäck fördjupa bildämnet genom att måla upp konsthistorien med sin konstnärliga poesi.
Peter Englund berätta historien om vårt lands och världens historia.
Det skulle få våra unga att både läsa och lära!
Toppbild. Kan Lina Wolff, Peter Englund och John Ajvide Lindqvist bli vår tids Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Sven Hedin och äntligen få våra ungdomar att läsa? Foto: TT
***
Inte sedan 1970-talet har svenskarna varit så flitiga på att läsa. Det visar den senaste Mediebarometern, hela 66 procent av svenskarna mellan 9 och 85 år läser eller lyssnar på en bok en gång i veckan. Det senare är av betydelse, även om knappt två tredjedelar av dem läser böcker så är det allt fler som lyssnar på dem. Ljudboken överbryggar något den stora klasskillnad som finns inom läsandet. Bortsett från barn i bokslukaråldern är det välutbildade människor i storstäder som läser, i synnerhet pensionerade kvinnor. De som inte läser är unga män utan universitetsutbildning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Landet är segregerat också när det kommer till läsning. I slutet av förra året kom den senaste PISA-undersökningen som visade att omkring 25 000 niondeklassare per kull under de senaste tio åren gått ut grundskolan utan att lära sig läsa. En följd av detta är att skolorna sänker kraven och undviker längre sammanhängande texter i undervisningen.
Hur bryter vi utanförskapet? I Sverige har staten sedan 1570-talet haft ambitionen att alla ska lära sig läsa och i mitten av 1700-talet var analfabetismen i riket i praktiken utrotad. Under de första århundradena var det Bibeln och katekesen som stod till buds i läsundervisningen, men 1868 infördes en läsebok för folkskolan med ett urval av svenska och internationella texter som alla svenska skolbarn i reviderade upplagor läste fram till 1960-talet.
I början av 1900-talet kompletterades läseboken med ett antal nyskrivna läroböcker av samtidens främsta författare. De blivande Nobelpristagarna Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam bidrog. Lagerlöf skrev om svensk geografi i den internationella klassikern Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1907) och Heidenstam berättade vår historia i Svenskarna och deras hövdingar (1910). Den store upptäcktsresande Sven Hedin tog med eleverna på en färd över klotet med Från pol till pol (1911) och Anna Maria Roos illustrerade vardagsberättelser i Hem och hembygd (1912) lärde barnen att förstå sig själva genom svensk kultur och traditioner.
Regeringens projekt att ta fram en nationell kulturkanon har mött mycket kritik, men enligt mätningarna är omkring hälften av svenskarna positiva till eller likgiltiga inför den. Förhoppningsvis kommer en sådan göra ett avtryck på svensk undervisning och styra den mer i riktning mot den bildning vårt samhälle behöver. En modern variant av litterära läroböcker hade varit ett utmärkt komplement och våra främsta författare borde anlitas i det syftet.
Exempelvis kunde:
Andrea Lundgren ta våra barn på en biologisk expedition genom skog och mark.
John Ajvide Lindqvist med spänning vägleda dem i svenska språket och litteraturhistorien.
Lina Wolff ge sig ut med eleverna på en upptäcktsresa till olika länder och kulturer i en världsgeografi.
Erik Lindman Mata lyriskt ge dem orientering om vårt samhälle och dess konflikter.
Lina Hagelbäck fördjupa bildämnet genom att måla upp konsthistorien med sin konstnärliga poesi.
Peter Englund berätta historien om vårt lands och världens historia.
Det skulle få våra unga att både läsa och lära!
Toppbild. Kan Lina Wolff, Peter Englund och John Ajvide Lindqvist bli vår tids Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Sven Hedin och äntligen få våra ungdomar att läsa? Foto: TT
***
