Brott men inga straff

Text: Måns Mosesson

Foto: BJöRN LARSSON ROSVALL/scanpix

För ett par veckor sedan, på pricken klockan tolv fredagen den 27 april, tystnade sågklingor, grävskopor och borrmaskiner på byggarbetsplatser runt om i hela landet. Tusentals svenska byggnadsarbetare höll en tyst minut för alla de kollegor som avlidit eller skadat sig på svenska arbetsplatser.

Förra året anmälde fler än någonsin arbetsmiljöbrott och brott mot arbetsmiljölagen till polisen. Det rörde sig om 1 755 anmälningar 2011, att jämföra med 731 stycken fem år tidigare.

Då, i juli 2006, infördes också de förändringar i regelverket som har gjort det lättare att kräva ut böter från företagare utan att behöva gå omvägen via domstol. En arbetsgivare som struntar i att besiktiga trucken, eller vars anställde krossar sin fot i en formpress, får i dag ofta känna av konsekvenserna ekonomiskt.

Men – det finns en typ av arbetsolycka som inte hänger med i den här utvecklingen. Den allra allvarligaste, den där någon dör.

Thorbjörn Lundström pekar ut genom fönstret, bort mot granngården.

– Ser du taket på kåken där borta? När det lades i vintras hade snickarna varken skyddsräcken eller selar på sig. Hade någon av dem snavat ner på backen hade han med stor sannolikhet slagit ihjäl sig. Men om det hade blivit något åtal av det … ja, det vete tusan.

Fram tills för ett par år sedan var Thorbjörn Lundström, enligt egen utsago, den enda polisen i hela landet som på heltid sysslade med arbetsmiljöbrott. Nu är han pensionär och har all tid i världen att beskriva bristerna i den organisation han ägnat sitt yrkesliv åt.

Förra året dog 59 personer på sitt jobb. Det var elektriker som fick ström genom kroppen, lastbilschaufförer som klämdes ihjäl under sitt fordon och banarbetare som blev påkörda av tåget: det var med andra ord ett alldeles vanligt år i det som är kvar av den svenska industrin. En person i veckan som gick till sitt jobb och dog.

En arbetsgivare har till uppgift att se till att allt som görs på dennes arbetsplats sker så säkert det bara är möjligt. Slarvar arbetsgivaren, och det får till följd att någon avlider, då blir chefen en gärningsman – brottet vållande till annans död i samband med arbetsolycka kan ge fängelse i upp till fyra år.

Men svenska arbetsgivare hamnar inte i fängelse när deras anställda dör, de behöver oftast inte ens gå till domstolen. För samtidigt som antalet anmälningar kring dödsolyckor ökat, står antalet åtal still. Fortfarande är det bara kring var femte dödsolycka som prövas i rätten. Förra året, medan nära nog sextio människor dog på sitt jobb, väcktes åtta åtal för vållande till annans död.

Thorbjörn Lundström blev engagerad i arbetsmiljöbrott när han första gången ögnade igenom utredningarna gjorda i hans distrikt i Östergötland. Han blev skakad av vad han såg.

– Det var total rättsröta faktiskt. Många anmälningar hade blivit nedlagda innan någon utredning ens inletts. »Arbetsolycka utan misstanke om brott«, stod det bara. Och jag som precis hade börjat lära mig arbetsmiljölagen såg ju med en gång att många avskrivningar helt saknade grund.

Nu, med yrkeslivet bakom sig, är hans slutsats tydlig:

– Det är polisen som är det stora problemet. Den genomsnittlige utredaren har knappt några kunskaper alls om arbetsmiljö-lagstiftningen.

En dussinutredning inom det svenska polisväsendet handlar om att bringa klarhet i huruvida någon begått en handling, begränsad i såväl tid som rum: Slog den här mannen sin hustru i går?

Men vid arbetsmiljöbrott måste utredarna snarare undersöka ett tomrum – att inte ha gjort någonting är ofta själva brottet. En arbetsledare som småslarvat med att ta hand om maskinen medan den omärkligt blivit livsfarlig, en platschef som inte informerat den timanställde om föreskrifterna tillräckligt. Dessutom, en förtvivlad misstänkt: det var ju ingen som önskade livet ur maskinförare Svensson.

– Det är inte stans största slagskämpe du ska förhöra. Det är en vältalig vd i slips och kostym, som sitter och berättar hur seriöst företaget alltid sett på säkerhetsfrågorna. Då gäller det att du som polis vet vilka skyldigheter den här chefen faktiskt har, annars blir du bortkollrad.

Det säger chefsåklagare Mats Palm, som basar över Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott, en åklagarkammare som inrättades i Malmö för tre år sedan. I och med denna specialiserade enhet har åklagarmyndigheten övervunnit de största problemen, menar Palm. Precis samma problem som han fortfarande ser hos polisen: kunskapen som är för utspridd, kvaliteten slumpmässig. Han suckar över telefonen.

– Alldeles för mycket av min tid går åt till att kuska runt bland landets polismästare och försöka göra reklam för det här. Det typiska är fortfarande att vanliga ordningspoliser åker ut, vana vid brott begångna med vett och vilja. Och så ska de plötsligt utreda något som i stället handlar om straffbart slarv.

Mats Palms frustration är enkel att förstå. En åklagare har bara polisens förundersökning att luta sig mot. Finns inte bevisen där får åklagaren inte väcka åtal.

Å andra sidan, det är långt ifrån varje nedlagt ärende som juridiskt sett är ett misslyckande, påpekar Henrik Forssblad, handläggare av arbetsmiljöbrott på Rikspolisstyrelsen. Han menar att det är den stränga lagstiftningen, snarare än kvaliteten på polisens utredningar, som avgör hur många av arbetsgivarna som hamnar i domstol.

– Det är stor skillnad i hur polisen behandlar arbetsmiljöbrott runt om i landet, det är mycket en viljefråga. Men även med en exemplarisk utredning är det väldigt svårt för åklagaren att nå fram till fällande dom i ett dödsfall. Domstolarna är stränga, och därför gör åklagaren ofta rätt i att lägga ned.

Thorbjörn Lundström tittar ut genom fönstret igen, bort mot grannens nylagda tak.

– Det är konstigt att det är så stor skillnad mellan en mördare som stuckit ihjäl någon på stan och en chef som struntat i att lägga pengar på underhåll av en maskin som någon kläms ihjäl under. Båda offren är ju lika döda.