Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Snabba cash

På bara några dagar gjorde Europa en kovändning. Plötsligt var det lika fint att slösa som att spara.

Redan innan bläcket hunnit torka på den stabiliseringspakt som EU-ledarna efter månader av bittra förhandlingar skrev på i mars, verkar innehållet otillräckligt och förlegat. Så säger väljarna. Så säger Världsbanken. Så säger ekonomer och opinionsbildare.

De som hårdast drivit åtstramningslinjen, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Europeiska centralbanken, har vaknat upp i en ny verklighet. Sedan i söndags styrs Frankrike av den socialistiske tillväxtivraren François Hollande, i Grekland har befolkningen lagt det politiska landskapet i ruiner efter en revolt vid valurnorna. Och från Spanien och Storbritannien kommer siffror som visar att svångremspolitiken drivit länderna i recession.

Med bilan fortfarande hängande över eurosamarbetet var åtstramarnas reaktion omedelbar: Är det tillväxt som gäller när Merkozy ersatts av Merde så sväljer vi hårt och visslar den melodin. ECB:s president Mario Draghi skyndade sig att »fundera på en tillväxtpakt«, och Tysklands finansielle statssekreterare Thomas Steffen sa att man minsann inte är några »konsoliderings-talibaner« i Berlin.

Bakom pragmatismen döljer sig en stor nervositet inför de kommande månaderna. Med politiskt kaos i Grekland är risken stor att landet i sommar missar de sparmål som Världsbanken satt upp som krav för att betala ut stöd. Bara en handlingskraftig relation mellan Tyskland och Frankrike kan i det läget klara valutasamarbetet. Må vara en som kommer att kännetecknas av intensiv kohandel, eftersom budgetdisciplin under tillväxtretoriken fortfarande är kärnan i Merkels strategi för Europa.

Men nu krävs alltså först och främst synliga tillväxtåtgärder. För efter 30 månader av nedskärningar utan positiva resultat har väljarnas tålamod tagit slut. Utöver Storbritanniens och Spaniens negativa tillväxttakter visar Världsbankens prognos att euroområdet i stort krymper med 0,3 procent i år. Detta samtidigt som marknaderna fortsätter att vara lynniga och varken banksektorn eller euroinstitutionerna trovärdigt löst sina strukturproblem.

Även data från länder utanför Europa ökar tvivlen på att lösningen ligger i ensidig självspäkning. USA, som bedrivit en mer liberal penningpolitik med lägre ränta än eurozonen och mindre budgetåtstramning, visade 2,2 procents tillväxttakt för första kvartalet i år och dubbelsiffrig uppgång på börsen under samma tid.

De empiriska bevisen har fått även teoretikerna att byta fot. Från att bara ha stötts av en liten skara socialt orienterade ekonomer, mest bekant av dem är nobelpristagaren Paul Krugman, har tillväxtförespråkarna nu även sällskap av marknadsliberala aktörer.

På en nylig konferens i Berlin, organiserad av finansmannen George Soros tankesmedja Inet, varnade generalsekreteraren för OECD, Angel Gurria, för »framtunga« sparpaket och sammanfattade riskerna: åtstramning leder till högre sparande, som leder till lägre konsumtion, som leder till lägre efterfrågan, som leder till lägre produktion, som leder till lägre skatteintäkter, vilket i sin tur gör det svårare att minska budgetunderskott och skulder. Krugman, som satt siffror på den onda cirkeln, hävdar att en sparad euro i statsbudgeten bara sänker underskottet med 0,4 euro och där- med gör mer skada än nytta.

De tolkningar och lösningsförslag på krisen som Krugman för fram, stödd av nobelpriskollegor som Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini, är inte nya. Snarare knyter de tydligt an till keynsianismen, den stimulans- och efterfrågedoktrin som dominerade i västvärlden efter andra värdskriget. Grundtanken var att staten måste agera aktivt med budget- och penningpolitik för att jämna ut konjunkturcykler. Keynsianismen fungerade utmärkt fram till 1970-talet då oljechocker och stagflation visade sig svårhanterliga i termer av stimulanspolitik. En ny era inleddes som i stället ställde marknadsfrämjande och monetära styrmedel i centrum under 1980- och 1990-talen.

I och med det nya millenniets kriser började dock pendeln svänga igen och kanske passerar vi just mitten av bågen, med ECB:s ekonomer hängande kvar vid sina inflationsmål medan en segerviss Krugman skriver i New York Times: »Åtstramningsåtgärder driver runt som zombier i Europa. Döda som principer, men levande i budgetar och retorik.«

Men inte länge till alltså, för nu har EU:s kärninstitutioner insett vartåt vinden blåser. På en presskonferens tillsammans med Fredrik Reinfeldt i förra veckan sa Europarådets president Herman Van Rompuy att ett informellt extra EU-toppmöte ska hållas den 23:e. På dagordningen står två teman: tillväxt och arbete. Och kanske är jobben grundbulten i det nya fokuset på tillväxt. På en kuliss bakom krisens vardagsteater av marknadspanik, toppmöten och medborgarprotester, målar arbetslösheten nämligen i tysthet en uppåtgående kurva. Eurostat uppger att 10,8 procent av befolkningen i EU27 var arbetslösa under mars i år, en stigning med en procent från förra året och den högsta siffran under 2000-talet.

Långvarig och hög arbetslöshet kan knappast överskattas som social och ekonomisk mardröm, det vet politiker. Förlust av humankapital, negativa effekter på den privata efterfrågan och ökat tryck på stats- finanserna underminerar i princip alla andra åtgärder. Dessutom stiger risken för politisk oro.

– Vi befinner oss på en lång och svår avvänjningskur från tidigare decenniers kredit-rus, utan utsikter att nå de toppar vi upplevde tidigare. Den unga generationen får tillbringa större delen av sitt yrkesliv i ett ekonomiskt klimat där de inte kan ge utlopp för sina ambitioner. Sånt är explosivt, säger en senior bankir i London, vars arbetsgivare inte vill att han citeras med namn.

Därför agerade också Berlin direkt när indikationer kom på att väljare i Nederländerna, Frankrike och Grekland anser måttet rågat. Enligt Financial Times skis- sade Merkel redan före helgens val på en tillväxtpakt med François Hollande som skulle kunna lugna både marknad och väljare. Tysklands krav för att överhuvudtaget komma till förhandlingsbordet är dock att den fiskala pakten inte rivs upp. Efter valet har Hollande signalerat att han kan tänkas gå det kravet till mötes.

Så långt för pragmatismen parterna samman, men i de konkreta förhandling- arna kommer skiljelinjen mellan Slösa och Spara att vara lika uppenbar som i arbetet med stabilitetspakten. Liksom i den sedelärande berättelsen representeras den vidlyftiga Slösa av dem som tampas med de största underskotten – Frankrike tillsammans med de stora krisländerna Spanien, Irland och Italien. Gnidna Sparas position däremot intas av dem som egentligen skul- le ha råd med stimulansåtgärder, framtill nyligen i grova termer Nordeuropa, men efter Nederländernas regeringskris ett alltmer isolerat Tyskland.

Väljarna i Slösa-länderna skulle dock synnerligen ogilla sin rollbeskrivning. De upplever att de visst sparat – mer än andra – bara utan att se skymten av de frukter som Spara utlovat. Tillväxtpolitik handlar för Slösa om en smart lösning snarare än om slapp hållning, och hon får ju medhåll av många ekonomer. I denna anda föreställer sig Hollandes allierade stimulans via höjda skatter, inflation och ökade statsutgifter. Tyskland däremot tänker tillväxt i termer av arbetsmarknadsreformer och smörjning av kreditmarknaden.

– När vi talar om direkt stimulans i Sydeuropa, handlar det om att sänka kostnaden för krediter och att tillåta speciella investeringslån. För att öka efterfrågan och investeringar i norra Europa borde man snarare sänka skatterna, säger Christian Dreger, chef för makroekonomiska avdelningen på forskningsinstitutet Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung.

Han förutspår också att ECB:s framtida roll blir att installera en fullödig central- bank, en »lender of last resort«, som skulle innebära att medlemsstaterna tar gemen- samt skuldansvar, bland annat genom att ge ut euro-obligationer. Det har hittills varit ett rött skynke både för Tysklands re- gering och ECB-ekonomerna i Frankfurt. Men Hollande och tillväxtekonomerna slåss hårt för den lösningen och med kniven mot strupen är det sannolikt att Tysk- land accepterar Europarådets förslag på så kallade »projekt-obligationer«, en urvattnad variant av euro-obligation som gemensamt ska finansiera satsningar på till exempel infrastruktur. I utbyte kunde Tyskland kräva exempelvis kontanttillskott från samtliga euroländer till Euro- pean Investement Bank.

– Vi har framför oss en balansakt mellan åtstramning och stimulans, där parterna har betydligt mindre handlingsutrymme än de förespeglar eftersom det helt enkelt inte finns några pengar. Marknadernas uppfattning är att det främst gäller att hålla musiken i gång och inte göra några oväntade rörelser. En feltajmad räntehöjning kan räcka för att tippa lasset, säger Londonbankiren.

Från vår ombonade åskådarplats i Norden är det lockande att i ren kriströtthet avfärda allt detta som ytterligare ett rop om vargen kommer. Men med reallöner som föll i 18 av OECD:s 34 medlemsländer förra året (svidande 25 procent i Grekland), och med miljarder euro i företagsvärden utraderade, så är de väljar- och marknadskrafter som satts i rörelse varken en del av någon politisk teater eller ett blad i en ekonomisk lärobok. Sparas och Slösas företrädare kan smutskasta varandra så mycket de vill i tidningsspalter och från talarstolar – och det kommer de att göra – men för att inte båda inom kort ska stå med fickorna tomma så är de tvungna att hålla varandra hårt i handen under bordet. Det vet Merkel, och det vet Hollande.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera