Inrikes

Mingelmästaren

FN:s nya vice generalsekreterare är Sveriges enda diplomatiska superstjärna. En cocktailpartynas konung, men med få konkreta diplomatiska framgångar på meritförteckningen.

Vilket gäng. Bakom ratten satt tv-mannen Steffo Törnquist, bredvid honom operadivan Birgit Nilsson, i baksätet trängdes sångfågeln Tommy Körberg och toppdiplomaten Jan Eliasson.

Det hela utspelade sig under nittiotalets andra hälft, strax efter en inspelning av Steffos talkshow »I sannaste laget«. De fyra hade nyss tittat på pinsamma filmklipp och gissat saker om varandras liv. Nu var de hungriga.

Bilen rullade upp på Avenyn, stannade utanför restaurang La Mansion. Inne på Göteborgs äldsta italienare satt ett icke ont anande sällskap och firade en födelsedag. Vi kan kalla huvudpersonen för Märta, vi kan säga att hon fyllde femtio.

Tommy, som var först in med Jan i släptåg, läste av situationen och insåg att det inte vore mer än rimligt att han sjöng en bit. Med sin bästa musikalröst klämde han i:

– Ja må hon leva …

Märta gapade.

Samtidigt i bilen utanför pågick en avancerad räddningsoperation där Steffo försökte få loss Birgit och hennes vinröda kappa från passagerarstolen, när en sprudlande Jan kom utrusande:

– Herrejösses, vet ni vad som hände?

Diplomaten berättade vad han behövde för att Birgit skulle hänga av sig sin skrynkliga kappa, skjuta fram hakan, slå upp dörren till matsalen och bräcka Tommy:

– Ja må hon leva …

Höga c ekade mellan väggarna. Publiken gick i taket. Jan Eliasson vek sig dubbel av skratt.

Historien säger så mycket om mannen som om några dagar tillträder som vice generalsekreterare i FN – men vad? Att han kan röra sig med samma självsäkerhet i alla miljöer? Att han kan charma vem som helst? Att han alltid får som han vill?

Kanske allt och lite till.

Ingen svensk har klättrat så högt i FN-hierarkin sedan Dag Hammarskjöld för över femtio år sedan. Ändå är det svårt att hitta någon som är förvånad över att just Jan Eliasson – han som alltid bär FN-stadgan i sin vänstra kavajficka – har lyckats. Om något är frågan varför det dröjde så – och varför det är den anonyma Ban Ki-moon, och inte Eliasson, som ska sitta överst?

Sådan är Jan Eliassons status i världspolitiken. Han är – Carl Bildt får ursäkta – Sveriges enda diplomatiska superstjärna.

Så här i historiens backspegel är det lätt att se alla tecken som skvallrade om att Eliasson en dag skulle lägga världen under sina stora fötter. Bara att han föddes samma datum – 17 september – som diplomaten och fredshjälten Folke Bernadotte mördades var ett faktum som kom med vissa förpliktelser. Någon behövde plocka upp stafettpinnen.

Men att det skulle bli Jan Eliasson, född krigsåret 1940, var egentligen långt ifrån en självklarhet. Få saker i livet var gratis för en arbetargrabb från Kålltorp.

Om vi backar nästan 72 år tillbaka hamnar vi i ett kylslaget och torftigt Göteborg, hårt präglat av det storkrig som ryckte allt närmare. Tisdagen då Jan Kenneth Eliasson föddes bombade tyska Luftwaffe London för tionde natten i följd. Enligt Göteborgs-Postens förstasida var det Hermann Göring själv som flög ett av stridsplanen. Sant eller falskt – Nazityskland såg ut att vinna.

Framtiden syntes med andra ord mörk när familjen Eliasson flyttade från Gamlestan till enrummaren utan badrum ovanför fiskaffären på Solrosgatan 5. De bodde där fram till Jan var elva; pappa John, mamma Karin och så småningom lillebror Roger, som föddes 1945. John var metallarbetare, taxichaufför och fackligt aktiv. Karin försörjde sig som hemsömmerska och korsettförsäljare. De var arbetare, precis som resten av Kålltorpsborna.

Efterhand jobbade de sig upp till en modern tvåa i Guldheden, där Jan fick dela rum med brorsan fram till studenten. Resurserna var knappa men ambitionerna desto större. John hade en dag kommit hem med »Tidens lexikon« – Jan läste alla 3 200 sidor och lade många av orden på minne. Roger följde i storebrors fotspår.

Roger blev så småningom landslagspelare i handboll, bytte efternamn till Holtback och utsågs till vd på Volvo innan han hade fyllt 40.

Jan hade det svårare att skaka av sig sin bakgrund. Föräldrarna hade valt Hvitfeldtska allmänna läroverk – den fina gosskolan där man var tvungen att betala en avgift – till sina pojkar. Jan läste latinlinjens halvklassiska gren, fick stora A i engelska, tyska och spanska men brottades med sin identitet. När han vandrade hem om dagarna stoppade han ner den grå läroverksmössan i väskan när han kom till arbetarstadsdelen Landala för att inte få stryk. Kampen mellan siskor och böss, som man sa på göteborgsslang, var hård. Det var ett klasskrig i miniatyr, och Jan hörde inte riktigt hemma på någon sida. Eller rättare sagt: han blev snabbt en hejare på att rätta sig så att han passade in överallt.

Han spelade fotboll i Gais pojklag, säger att det var därifrån han lärde sig uppträda inför publik – under förmatcherna på Gamla Ullevi före herrlaget, brukade det mot slutet sitta uppemot 10 000 på läktarna. Han tjänade sina första ören genom att sälja kvällstidningen GT utanför Härlanda fängelse. Han kände tidigt att den stora världen utanför Göteborg lockade.

Som sextonåring fick han ett stipendium för att plugga på college i USA. Det blev en stor nyhet i amerikansk tv. Inte så mycket för att det var Jan, utan för att han och de 600 andra ungdomarna bar med sig pandemin »Asiaten« på båten över Atlanten. Fartyget fick ankra utanför Frihetsgudinnan ett par dagar innan hälsovårdsmyndigheten lät dem stiga av.

Det blev ett år i Decatur, Indiana, också känt som »sojabönans huvudstad«. Han bodde hos en demokratisk borgmästare, spelade basket, dansade squaredans, träffade president Dwight D Eisenhower och en lovande senator vid namn John F Kennedy. När han återvände hade han bestämt sig för att bli FN-ambassadör (det skulle ta tre decennier) och fick det året, 1958, äran att hålla tal på FN-dagen i skolans aula. Talet blev en skandal. Eliasson vägrade hylla krigarkungen Gustav II Adolf, vilket var tradition, och rektorn gav honom en utskällning inför klasskamraterna.

 

Lyssnar man uppmärksamt när han talar kan man fortfarande höra spåren från hans tid i flottan trots att det gått mer ett halvt sekel sedan Jan Eliasson gjorde lumpen. Då och då smyger det sig in ord som fartyg, kapten och besättning i meningarna. Ändå var perioden efter studenten mest en parentes i den verkliga berättelsen om Jan Eliasson. Han läste till civilekonom på Handelshögskolan i Göteborg men ägnade sig mer åt studentkåren och solidaritetsarbete än studierna, och betygen i företagsekonomi var medelmåttiga.

Siktet var hela tiden inställt mot något annat.

1965 kom han in. Konkurrensen till UD:s tvååriga aspirantutbildning hade varit stenhård men Jan Eliasson var en av femton talanger – två kvinnor och tretton män – som nu fick in foten på utrikesdepartementet.

– Han var den smartaste i klassen och det var många smarta, säger en från samma aspirantkull.

En annan säger:

– Jan var den mest framstående av oss, det stod klart för alla i gruppen.

För Jan Eliasson var UD början på en resa, som skulle ta honom till toppen i FN, och slutet på en annan. Kristallkronorna i Arvfurstens palats sa honom att hans klassresa var fullbordad. Innan han kom till UD hade han fortfarande kallat sig Kenneth, från och med nu var det Jan som gällde. Arbetargrabben hade blivit diplomat.

Han klättrade fort. Paris, Bonn, Zimbabwe. Snart var han förste ambassadsekreterare i Washington och ansvarig för att hålla liv i de djupfrysta förhållandena mellan USA och Sverige. Olof Palme läste rapporterna som Eliasson skickade hem – om Vietnamnprotesterna, om Watergateskandalen – och gillade vad han läste.

En tidig morgon i november 1980 ringde telefonen. Olof Palme hade utsetts av FN till fredsförhandlare i kriget mellan Iran och Irak, och han ville ha Jan Eliasson som sin medhjälpare. Det var första av flera medlaruppdrag – Armenien och Azerbajdzjan, Sudan – som sedan dess har utgjort ryggraden i Eliassons kändisskap.

När Palme mördades fick han ensam överta fredsmäklarrollen i konflikten mellan Iran och Irak. Det gick precis som innan: inte alls. Kriget pågick i åtta år och krävde 700 000 människors liv. Stilleståndsavtalet kom inte till förrän Saddam Hussein valde att vända sina vapen mot Kuwait i stället – och det andra Gulfkriget var ett faktum.

Vänsterhänte Eliasson blev åtminstone en erfarenhet rikare: skulle han tas emot med respekt i arabvärlden var han tvungen att lära sig äta med högerhanden.

I Sudan kastade Jan Eliasson in handduken efter ett och ett halvt år av misslyckade samtal och fruktlösa ökenresor. Han fick med sig en get som tack för hjälpen.

Egentligen är det lite konstigt att han är så hyllad som medlare, säger kollegorna. Visst har uppdragen varit svåra – vissa menar omöjliga – men resultaten är inget att skryta med.

– Man kan inte peka på så stora framgångar, som en person i samma bransch uttrycker det diplomatiskt.

Slutsatsen är enkel. Vill man förstå varför Jan Eliasson har kommit dit han har, ska man inte leta i någon bortglömd konflikt på andra sidan jordklotet. Man ska vända blickarna mot salongerna.

Alla som har sett Jan Eliasson i aktion kan vittna om en social kompetens utöver det vanliga. Han är cocktailpartynas okrönta kung. En superminglare ut i fingerspetsarna. Han har ett minne som en elefant och får vem som helst att känna sig utvald:

– Hur mår barnen?

– Gick flytten bra?

– Som du och jag brukar säga …

En mångårig arbetskamrat på UD sammanfattar:

– Jan är en mycket amerikaniserad person, lite åt ryggdunkarhållet. Hela tiden försöker han vinna över folk till sin sida med charm.

Många är de som har fallit för lockelsen. Såväl grevarna som sossarna på UD omfamnade honom tidigt, och i takt med att telefonboken blev tjockare steg han i rang. 1983 blev han chef för den politiska avdelningen. Därefter – precis som han hade sagt 30 år tidigare – Sveriges FN-ambassadör i New York.

Det var allt han hade drömt om: tjänstebostad på 64:e gatan, tjänstefolk och egen chaufför. Ett nätverk som sträckte sig över världens alla hörn. Han trivdes som fisken i Göta älv. Efter tre år i FN-skrapan, och några vändor till Mellanöstern, utsågs han 1989 till »årets diplomat i västgruppen« av tidskriften Diplomatic World Bulletin. När FN skulle välja ny generalsekreterare 1992 var tjänstemannen Eliasson – tillsammans med världspolitiker som Margaret Thatcher, Jimmy Carter och Gro Harlem Brundtland – en av förhandsspekulationerna.

Washington Post skrev:

»Han anses av många vara den mest begåvade av de neutrala ländernas FN-ambassadörer och hans namn leder gärna till jämförelser med Dag Hammarskjöld, som vi minns var den senaste riktigt starke generalsekreteraren.«

Det blev egyptiern Boutros Boutros-Ghali, till stor del för att Afrika stod på tur. Eliasson fick i stället frågan om att bli chef för FN:s katastrofbistånd och humanitära frågor. Han tackade ja. Diplomatvännerna tyckte det var ett märkligt beslut, allt talade för att han snart skulle bli den tredje svensken någonsin i utrikespolitikens verkliga maktcentra – FN:s säkerhetsråd.

Men hans fru Kerstin – gifta sedan aspirantåren – förstod varför han valde eländet framför makten. Likt en knarkare behöver sin fix är fredsmäklaren Jan Eliasson beroende av krig.

Han skulle snart få mer än han kunde hantera.


Under kalla krigets dagar var det lätt att vara diplomat. Man visste vem som var ond och vem som var god och vem man skulle förhandla med. Terrorbalansen höll världen i schack.

När Jan Eliasson i början på 1990-talet fick ansvaret för FN:s humanitära arbete hade Sovjetunionen just imploderat. Ur spillrorna blossade inbördeskrigen och de etniska motsättningarna upp. Somalia blev till Jugoslavien som kulminerade med folkmordet i Rwanda.

Katastrofchefen Eliasson kunde räkna till 50 krig som pågick samtidigt. Därtill svält och miljontals människor på flykt. Det var värre än vad Eliasson hade kunnat föreställa sig – och mer än vad FN kunde hantera. Det var djungelns lag som rådde, för att använda Eliassons egna ord.

FN-byråkratin var trögrodd, budgeten för liten och medarbetarna för få. Medlemsstaterna var ovilliga att sända fredsbevarande trupper och än mindre villiga att finansiera hjälp till katastrofer som inte syntes på CNN.

– Alltför ofta kom vi för sent, konstaterade Eliasson i efterhand.

Uppdraget blev också kortvarigt. Expressen citerade källor på UD som påstod att Boutros Boutros-Ghali gav honom sparken. Själv sa Eliasson att beslutet var frivilligt, men slitningarna mellan de två toppdiplomaterna var svåra att dölja.

Lösningen kom dock snabbt. Socialdemokraterna återtog makten det året och var i behov av en kabinettssekreterare. Jan Eliasson blev utrikesministerns närmsta man – först under Lena Hjelm-Wallén, sedan Anna Lindh – och lade beslag på rummet som en gång i tiden hade tillhört prinsessan Sofia Albertina.

På UD var man belåtna med att få en riktig diplomat, inte en politiker, som chef. Mest glad var man över att det var Jan Eliasson. Han kunde institutionen utan och innan och var uppskattad av praktisk taget alla där. Nämn hans man till gamla medarbetare och man översköljs av adjektiv: entusiastisk, energisk, ständigt uppmuntrande, alltid optimistisk. Ibland farligt nära gränsen för vad som är hälsosamt. Ingen fråga är för liten för Jan, ingen publik för betydelselös, ingen tid för obekväm för att ringa ett samtal. På något konstigt sätt lyckas han alltid klämma in nya punkter i en redan överfull kalender.

Som 1996 när Eliasson på en tio dagars pr-turné i New York träffade 80 delegationer och närmast på egen hand fick Sverige invalt i FN:s säkerhetsråd. Segermarginalen var den största i FN:s historia.

Han var perfekt som kabinettssekreterare med andra ord. Men det fanns ett stort problem. Utrikesministern riskerade hela tiden att överglänsas. Delvis för att Jan Eliasson kunde frågorna bättre och hade betydligt större kontaktnät. Som Expressen formulerade det vid utnämnandet: »Eliasson är så mycket diplomat att inte ens Lena Hjelm-Wallén kommer att upptäcka vad som händer.«

Framför allt var dilemmat att Jan Eliasson älskar att synas. Det sägs att det var statsminister Göran Persson som döpte om honom till Jag Eliasson. Som kabinettssekreterare skrev Eliasson debattartiklar på löpande band och gjorde egna politiska utspel (som förslaget att finansiera FN genom tio öre i skatt på varje flygbiljett eller varför inte ta ut hyra för radiofrekvenserna i rymden?). Han sommarpratade i radion – musikvalet var av typen Jan Johansson och Mariah Carey – och han höll minnestal om Raoul Wallenberg i riksdagen.

För att göra en jämförelse: Hur många kan i dag säga namnet på Carl Bildts kabinettssekreterare – och om man nu råkar känna till Frank Belfrage, hur stor skulle man då bedöma att chansen är att man får se honom showa med Steffo Törnquist i tv?

Just det.

En diplomatkollega vill helst likna Eliasson vid en påfågel, en annan säger:

– Det finns ett drag av narcissism. Det handlar väldigt mycket om att synas i medier.

Efter Lena Hjelm-Wallén var det Anna Lindhs tur att uppleva det.

– De var inte ovänner, Anna och Jan, det var mer frågan om vem som lyckas tränga sig genom dörren och komma först fram till kamerorna, säger en dåvarande UD-anställd.

Elaka tungor säger att Lindh var mycket lättad när posten som ambassadör i Washington blev ledig och hon kunde skicka iväg Eliasson till andra sidan Atlanten.

Året var 2000 när Jan Eliasson tillträdde som USA-ambassadör. Precis som under hans första stationering i USA var det turbulenta tider. Terrorattentatet den 11 september 2001 följdes av amerikanska anfall mot Afghanistan och Irak. Men till skillnad mot utfrysningen av Sverige under Palme-tiden gick ambassadör Eliasson hem hos Bush-administrationen – hans fru Kerstin spelade till och med piano med den nationella säkerhetsrådgivaren och senare utrikesministern Condoleezza Rice.

Samtidigt i Stockholm fick den nya kabinettssekreteraren Hans Dahlgren rensa upp efter sin företrädare. Eliasson hade överskridit UD:s budget så kraftigt att flera ambassader tvingades slå igen. Det är en återkommande historia – den om Jan Eliassons organisatoriska brister.

– Jan är inte så intresserad av budget och administration. Det är inte hans grej, säger en person i Eliassons närhet.

Alla har sina egna berättelser. Som ambassadör i USA lät han bygga en ny ambassad, till exempel. Ett spektakulärt glashus ritat av Gert Wingårdh och Tomas Hansen placerat vid ett av Washingtons mest attraktiva lägen. House of Sweden – eller Jan Eliasson Memorial som det också är känt som – kostade närmare en halv miljard kronor och är, menar vissa, en bidragande orsak till varför den borgerliga regeringen har fått fortsätta att skära i den svenska utlandsrepresentationen.

Som tur är handlar diplomati betydligt mer om människor än siffror. Och är det något Jan Eliasson kan så är det konsten att skaka hand.

Lagom till 65-årsdagen 2005 kom hedersuppdraget som skulle kröna hans fantastiska karriär. Ett år som ordförande i FN:s generalförsamling, som tack för lång och trogen tjänst i diplomatins namn.

Åldern hade börjat göra sig påmind. Det här skulle bli sista uppdraget, tänkte han när han satte sina fötter på New Yorks trottoarer än en gång. Han gick förbi sin gamla favorit-deli och sin koreanska kemtvätt, kände en speciell studs i promenaden och insåg plötsligt hur mycket han älskade sitt arbete. Han tog upp sin reservoarpenna och började fylla anteckningsblocket i mullvadsskinn med idéer. Hur mycket kunde han reformera FN?

I efterhand kan man konstatera att av Eliassons idéer var det en som förverkligades: rådet för mänskliga rättigheter. Man kan också konstatera att det fylldes med representanter från samma diktaturer som det var avsatt att granska – Kina, Kuba, Saudiarabien.

 

Av en slump var Jan Eliasson och hans bror Roger Holtback inbokade på samma SAS-plan mellan Newark och Arlanda en dag i mars 2006. Holtback hade varit i New York för ett styrelsemöte. Generalförsamlingens ordförande skulle till Stockholm för att, ja vad?

Eliasson berättade inte.

Holback frågade inte.

Utnämningen av Jan Eliasson till utrikesminister överraskade många, men lillebror hade förstått på en gång. Efter Laila Freivalds spektakulära sorti behövde Göran Persson någon som var oantastlig. Han behövde Jan Eliasson.

Det faktum att Eliassons tyngsta partipolitiska uppdrag dittills bestod av en suppleantplats i Sollentunas gatunämnd, och att han inte ens var partimedlem längre, borde ha renderat en enkel fråga: Hur mycket socialdemokrat är han – egentligen?

Här har vi en man som lever ett i högsta grad borgerligt liv, pendlandes mellan New York-lägenheten på 48:e våningen i Trump Tower, kalkstenshuset på Gotland och den 273 kvadratmeter stora villan i Danderyd. Som gillar frihandel, som hyllar EU, som försvarar militära inventioner och som har fört Sverige halvvägs in i Nato. För att vara en av Olof Palmes pojkar kan man tycka att han står rätt långt ifrån Palme. När TV8 testade Eliassons partisympatier inför valet 2006 så hamnade också socialdemokraterna först på femte plats efter i tur och ordning folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.

Men ingen frågade – eller ifrågasatte – Eliasson.

Han kunde glida in som utrikesminister på typiskt Jan Eliassons vis. Sin första dag på jobbet poserade han först framför kamerorna i guldfärgad slips med matchande näsduk i bröstfickan och senare på dagen i en röd uppsättning.

Trots att han var utrikesminister i mindre än ett halvår, och dessutom bara på halvtid eftersom han fortfarande var ordförande i FN:s generalförsamling, hann han med att reta upp både israelerna och palestinierna. Samt evakuera 8 000 svenskar undan bomberna i Libanon och se till så att prinsessan Victoria fick en egen gräddfil till UD:s diplomatprogram.

Varje steg han tog omskrevs i pressen. Efter några månader i politiken prydde han socialdemokraternas valaffischer. Men inte ens Jan Eliasson – som vid det här laget var populärare än sin egen partiledare – kunde hindra ett socialdemokratiskt valnederlag.

Samma dag som han fyllde 66 var den politiska karriären över.

Det finns två sorters diplomater. EU-typerna och FN-typerna. De första förhandlar om konkreta frågor bakom stängda dörrar, de andra använder stora ord för att skapa opinion. Jan Eliasson är prototypen av den senare typen. En fullblodad FN-diplomat.

Ingen tvivlar på att den snart 72-åriga Eliasson kommer att klara sig galant som vice generalsekreterare i FN. Är det någonstans han hör hemma så är det i FN-skrapan i New York.

Frågan är snarare om FN kan hantera Jan Eliasson.

Rollen som vice generalsekreterare har tidigare varit en administrativ roll för att avlasta generalsekreteraren – men att låsa fast Eliasson vid skrivbordet vore med tanke på hans historia inte bara ett väldigt slöseri med resurser. Det vore direkt riskabelt för jätteorganisationen.

Förmodligen blir Eliasson i stället det ansikte utåt som Ban Ki-moon aldrig blev. Med uppdrag att lösa de stora kriserna – tänk Syrien – som världssamfundet misslyckats med. Han har det internationella kontaktnätet, han har erfarenheten som medlare. Om någon kan sy ihop en lösning som både säkerhetsrådet och de stridande parterna kan ställa sig bakom borde det vara Eliasson.

Så vad är problemet?

Som en rad svenska utrikesministrar har fått erfara under årens lopp: den som låter Jan Eliasson spela andrafiol riskerar snart att själv bli överflödig.

Så Ban Ki-moon spelar högt.

Valet av Jan Eliasson kan vara ett genidrag. Eller så har den sydkoreanska generalsekreteraren just spelat bort sig själv ur världspolitikens rampljus till förmån för arbetargrabben från Kålltorp.

Artikeln bygger på ett tiotal intervjuer med personer i Jan Eliassons närhet, artiklar i svensk och utländsk press samt vänboken »En diplomatins hantverkare« (Atlantis, 2010).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera