Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Skolröran

Trots alla partibråk och en sur opinion – något ­vinstförbud i skolan lär det inte bli.

Journalisterna på presslunchen förstod inte hur språkrören tänkte. De petade i sin quinoapytt, ställde frågorna igen.

– Ni skriver att huvuddelen av vinsten kommer att återinvesteras, hur vet ni det? Det här har ju inte prövats innan.

– Om man håller kvaliteten men ändå går med saftiga överskott, vad är det då som hindrar att man tar ut vinst?

Längs väggarna i källarmatsalen utan fönster tryckte fem pressekreterare. Gustav Fridolin och Åsa Romson försökte förklara partiets proposition om vinst i skolan. Vinsten skulle inte förbjudas, men fick inte vara huvudsyfte.

– Tycker ni att det finns stora kvalitetsbrister i de stora koncernerna? frågade en reporter. Varför skulle förslaget annars ge någon effekt?

Gustav Fridolin lät irriterad.

– Jag tänker inte gå in och recensera någon enskild friskolekoncern, men vi vill inte ha ett system som möjliggör eller som ens väcker misstanken om att man naggar på kvaliteten för att plocka ut pengar.

Journalisterna var fortfarande inte övertygade. Skulle det här förslaget verkligen betyda något i praktiken? En av pressekreterarna lösgjorde sig från väggen. Gick fram och avbröt.

– Nu måste vi ge språkrören tjugo minuter att äta lunch.

Ett par dagar tidigare hade grundaren Per Gahrton och partistyrelseledamoten Karin Svensson-Smith krävt vinstförbud. Flera motioner med samma önskan hade lämnats in till kongressen. När debattiden gick ut var det många namn kvar på talarlistan.

Partiet var splittrat i två.

– Jag kan aldrig tolerera att skolpengen går till vinst, sa en lokalpolitiker i baren på efterfesten.

– Jag kommer inte att kunna försvara det här partiet om vi förbjuder vinst, det skulle vara katastrof, sa en annan.

Partistyrelsen vann. Det blev inget vinstförbud, men ett förbud mot att driva skolor utan utbildning som huvudsyfte. I korridorerna på Folkets hus i Umeå viskade vinstförespråkare i partitoppen om en tandlös kompromiss för att ena partiet, eller rättare sagt: blidka vinstmotståndarna.

Vinster i välfärden har varit höstens och vårens hetaste politiska fråga. Flera partier har bråkat internt och det är inte bara miljöpartiet som har varit svårt att förstå när det gäller vinst i friskolor.

Alliansen har ett gemensamt mantra: så länge kvaliteten är bra, är vinst inget dåligt.

Göran Hägglund, kristdemokraten, tycker att det är viktigt med de privata alternativen. Men han har också nämnt att han gärna ser en utredning av non profit-organisationer i vården för att kunna styra den privata välfärden mer mot dem som inte har vinstsyfte.

Sådant pratar inte Annie Lööf, centerpartisten, om. Hon tycker att vinsten i sig är ett kvitto på en bra verksamhet, och nödvändig för att behålla friskolornas mångfald. Fredrik Reinfeldt, moderaten, säger inte särskilt mycket alls. Han mumlar om att han inte kommer att föra en politik som leder till färre alternativ och hänvisar helst till den parlamentariska utredning som regeringen har tillsatt.

Moderaternas fokus har framför allt legat på räntesnurrorna och skatteplanering, riskkapitalisternas metod att föra välfärdsvinster till skatteparadis. Vinst är inga problem, men skatta för den i Sverige, tack.

Folkpartisten då, Jan Björklund. Skolan är ju anledningen till att han är där han är. Han upprepar mantrat. Bra kvalitet. Okej med vinst. Men han har faktiskt varit skarpare i kritiken mot kortsiktiga riskkapitalister.

Björklund ville ha ett tilläggsdirektiv till friskoleutredningen, med en bindningstid på tio år för den som ville starta skola. Representanter för näringslivet blev inte glada.

Något tilläggsdirektiv blev det aldrig. Det tyder på att regeringen inte är helt överens i den här frågan. Det finns en spricka, men emot vinster i skolan, det säger sig ingen i alliansen vara.

I sitt avskedstal till förtroenderådet i december 2010 sa Mona Sahlin att moderaterna väljer att privatisera av ideologiska skäl. Oavsett vad det leder till. Så, fast tvärtom då, skulle inte socialdemokraterna göra.

– Då måste vi slutligen lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster. Vi ska stå på medborgarnas sida i välfärden – för friheten att välja och möjligheten att påverka, sa hon, som var med och drev igenom kongressbeslutet 2009 om att tillåta vinster i välfärden.

Det tänkte Håkan Juholt riva upp.

– Skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare, i stället för att använda dem till en lärarlön. Det är inte vad vi socialdemokrater vill, sa han i sitt installationstal.

Nu sitter politikerna fast i den fråga Juholt lyfte. Så också hans efterträdare.

Stefan Löfven ger inga klara besked. Valfriheten och mångfalden i utbudet är viktig, tycker han. Men han har också sagt att varenda krona ska gå till det den är avsedd för. Skattepengarna ska återinvesteras i verksamheten.

Men han vill inte ha ett förbud mot vinst. Tvärtom är han mycket tydlig med att man ska få göra vinst. När journalisterna har bett honom specificera hur det resonemanget går ihop har han sagt att han inte kan svara för att partiet håller på att titta på det just nu.

Och så skrattar folk åt att Håkan Juholt var rörig.

LO har inte väntat på att socialdemokraterna ska bestämma sig. Styrelsen ville göra en bred utredning av vinster i välfärden. En motion från Handels krävde i stället vinstförbud. Ja, sa helgens kongress, så högljutt att ingen ens begärde votering.

Företrädare från Handels pratade med glädje om att utredningen nu var låst. Den skulle inte kunna komma fram till något annat än att vinster inte är bra.

Det finns en rädsla för att samma sak ska hända på socialdemokraternas kongress nästa år. Att partistyrelsen ska bli överkörd. Tills dess måste Stefan Löfven ha ett besked. Ett som går att förstå.

Vänsterpartiet är i alla fall tydligt. De är emot. Nej, till alla vinster i välfärden. Inga kompromisser.

Där ligger alltså startfältet. Ett parti är totalt emot. Två lyckas hålla samman genom att vara svårförstådda. Och regeringen är splittrad. Till det kan man lägga sverigedemokraterna, som inte heller vill förbjuda vinst, men också lyssnar till den opinion som upprörs över att skattepengar trixas bort i stora företag.

Det är rörigt.

Vad ett förbud mot vinstuttag faktiskt betyder är en kamp om verklighetsbeskrivningen. Den svenska modellen med hundraprocentigt skattefinansierade friskolor utan begränsningar för vinstuttag är världsunik.

De som vill ha förändring brukar peka på just detta: Varför skulle inte Sverige kunna organisera friskolorna på ett sätt som inte ger skattepengar i vinst, om andra länder kan det? Norge och Finland, till exempel.

De brukar undvika att tala om att de som tjänar pengar på friskolor ofta gör det genom försäljning. Värdet i företagen skulle försvinna i samma ögonblick som vinstförbudet infördes.

Konsekvensen av detta är vinstförespråkarna snabba att påminna om. Friskoleföretagen skulle dra sig ur branschen. Privata investerare skulle tappa intresset. Valfriheten skulle vara borta.

Det är inte helt sant. Friskolorna skulle inte försvinna, det finns de som inte är vinstdrivna. Men man kan tänka sig att de som köpt skolor till marknadsvärde, eller investerat pengar, inte skulle sitta stilla och titta på när värdet rasar. Det skulle behövas övergångsregler. Staten skulle krävas på ersättningar. Skolor skulle behöva kommunaliseras för att undvika nedläggning.

Socialdemokraterna och miljöpartiet, förstår man i bakgrundssamtal, vill inte vara med om att Sveriges omkring 150 000 friskoleelever får ett brev hem om att deras skola läggs ner om det blir regeringsskifte vid valet.

Problemet för alla politiker som inser det praktiskt svåra är att de har en opinion att ta hänsyn till – och den är paradoxal. En majoritet – även bland borgerliga väljare – är skeptisk till privatiseringar och fler friskolor. Men nedlagda skolor är inte heller populärt.

De flesta har försökt sig på strategin att hänvisa till kvalitet. Även Svenskt Näringsliv och Friskolornas Riksförbund, som i veckan tillsatte en utredning om hur kvalitet och effektivitet samverkar.

Friskolorna brukar annars mena att kvaliteten redan är inbyggd i systemet.

– Skolorna måste vara bra för att kunna locka till sig elever, säger till exempel Mikaela Valtersson, nu i friskolan Kunskapsskolans styrelse, tidigare miljöpartiets ekonomisk-politiske talesperson.

Men kvalitetsbegreppet är ganska svajigt i skolvärlden, särskilt i kombination med marknadskrafterna, enligt nationalekonomen Jonas Vlachos. Han skrev kapitlet om skolan i den SNS-rapport som startade vågen av privat välfärdsdebatt i höstas, och hamnade i twitterbråk med friskoleivrare som Mikaela Valtersson och socialdemokraternas förra partistrateg Stefan Stern.

Skolan, samhället och eleverna har inte samma intressen, menar han. Samhället vill fostra medborgare, men det är inte säkert att medborgarna vill fostras. Han ställer frågan om det till exempel är bra att elever med låg ambitionsnivå får sina önskemål tillgodosedda?

– Det finns inte något som säger att alla elever har något större intresse av kunskap. Det kan vara billigare att satsa på trivsel på bekostnad av andra av skolans mål, säger Jonas Vlachos.

Att familjer inte väljer bort skolor med dåliga resultat, menar han är ett belägg för att marknaden inte fungerar problemfritt.

Politiker som framhåller kvaliteten, brukar också säga att tillsynen måste bli hårdare. Men de slipper oftast svara på vad som ska mätas. Tur för dem kanske. För det är svårt.

Prestation och resultat beror på mer än skolans kvalitet. Även om man justerar efter socioekonomiska faktorer, menar skolforskare att det är svårt att mäta på ett rättvisande sätt. Forskning visar att resultatet är beroende av kamrateffekterna, vilka elever som går i ens klass. Hur ska skolorna kunna styra det?

Det går att ställa kvalitetskrav som minimibemanning, lokalyta och olika detaljer i verksamhetens utformning. Men samtidigt var ett syfte med friskolereformen att konkurrensen skulle skapa effektivitet. Det blir svårare med detaljstyrning.

Det höga tonläget i debatten om vinst i skolan beror på ideologi. Ingen har en neutral utgångspunkt, det som Mona Sahlin pratade om.

Regeringens direktiv till friskolekommittén slår till exempel fast att friskolereformen har varit bra. Inga invändningar. Alternativ till vinstdrivande företag, eller konsekvenser av vinstuttag och andra sätt att plocka pengar ur verksamheten, ska inte utredas. Kommittén ska bara ge förslag på om det är möjligt att i efterhand agera mot skolor som tagit ut mycket pengar på bekostnad av kvaliteten.

Den rådande ideologin bland ledande politiker, i kombination med de praktiska svårigheterna, talar för att det inte lär bli något vinstförbud. Så varför skriker alla? Svaret är opinionen. Kritiken mot nittiotalets privatiseringsiver måste på något sätt fångas upp. Även om det är i form av en begränsad  utredning eller ett rörigt beslut som inte ens de egna partimedlemmarna tror kommer betyda någonting för landets elever.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera