Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Naiv godtrogenhet

Osäkerheten kring ­Stiborräntan är större än Riksbanken vill medge.

Det har varit en ovanlig sommar. Två av finansvärldens obegripliga akronymer har – mitt under brinnande OS – letat sig ända fram till tidningarnas förstasidor.

Libor och Stibor – det låter mest som två ryska isbrytare, men alla som på något sätt deltar i ekonomin har påverkats av det som pågått i London – och kanske i Stockholm.

Libor står för »London Inter-Bank Offered Rate« och är ett mått på vad de stora, internationella bankerna i London får betala för att låna pengar av varandra. I teorin är det ett bra mått på världsekonomins tillstånd. Därför har lånepapper och transaktioner knutits till Libor: brittiska bostadslån, amerikanska studieskulder, vad det kostar att låna till en bil i Sydafrika och så vidare.

Stibor fungerar på samma sätt. Det är ett mått på vad de fyra stora bankerna i Stockholm – Handelsbanken, Nordea, Swedbank och SEB  samt Danske Bank – kräver för att låna ut pengar till varandra. Därför bör bolånekunder ha koll på Stibor när de förhandlar med banken; kundens boränta minus Stibor ger en hint om vad banken tjänar på just det bolånet. Sammanlagt är över 40 000 miljarder kronor i lån och finansiella kontrakt knutna till Stibor.

Problemet är bara att både Libor och Stibor är låtsassiffror. Räntorna baseras på att bankerna rapporterar in en uppskattning. Sedan dras de högsta och lägsta siffrorna bort och ett medelvärde räknas ut – precis som i simhopp eller konståkning.

Att rapportera in rätt siffra bygger på ärlighet, men just den egenskapen har finansvärlden haft svårt med ett tag. I somras briserade »Liborgate«: handlare på den anrika brittiska banken Barclays och troligen fler banker har medvetet -manipulerat Liborräntan för att tjäna pengar på olika positioner.

Oväntat? Kanske inte. Redan i Financial Times 2007  kallade en finanschef Libor för »fiktiv«. Och brittiske centralbankschefen Mervyn King sa året efter att den är »räntan till vilken banker inte lånar till varandra«.

I Sverige var Stibor länge knuten till verkliga transaktioner. Men i samband med finanskrisen 2008 torkade ut-låningen mellan banker ut. Därför slöts ett »gentleman’s agreement« som gick ut på att bankerna inte skulle vara skyldiga att handla till buden. Därmed förvandlades även Stibor från en tillförlitlig ränta till ett godtyckligt nummer som inte är mer tillförlitligt än vad en programledare i »Antik-rundan« säger att en gammal leksakshäst är värd. Så här bestäms alltså räntan för papper värda 40 biljoner kronor.

Har även Stibor manipulerats? Utgångspunkten för den omgörning av Stibor som Riksbanken nu sjösatt är att inga fel begåtts. Det är en konstig startpunkt, inte minst eftersom det har talats om problem med Stibor i varje riskenkät som Riksbanken publicerat de senaste åren:

»Enligt en del aktörer är Stiborfixingen ofta lägre än den ränta som faktiskt används på marknaden. Detta riskerar att skapa förtroendeproblem på marknaden«, skrev man redan hösten 2010.

Året efter konstaterades att »tre månaders Stibor legat runt 90 punkter över reporäntan i ett läge där det inte anses föreligga några underliggande problem på marknaden.«

Först när skandalen briserade i London tog man tag i problemet. Stibor kommer i framtiden att bli mer transparent och kopplat till verkliga transaktioner igen.

Men Riksbankens och Finansinspektionens milda ton i sina kommentarer om Stibor är svårförståeliga. Det var just underliga nivåer på Libor som fick myndigheterna i London att börja läsa bankernas mejl. Då fick man reda på att handlarna bjudit varandra på kaffe i utbyte mot manipulationer, samtidigt som collegestudenter i både York och New York fick en felaktig ränta på sina studielån.

Någon borde nog läsa även de svenska bankernas mejl.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera