Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Prata till handen. Estlands president Toomas Hendrik Ilves blev rasande på Paul Krugman när nobelpristagaren ironiserade över Estlands ekonomi.

Ekonomi

Alla blickar mot Baltikum

De baltiska länderna har gett åtstramningsekonomer och stimulansförespråkare något nytt att bråka om.

–Vad i h …

Hotellgästerna på Radisson i Riga fick aldrig höra slutet på meningen. Toomas Hendrik Ilves bara stirrade på sin Iphone. Läste Paul Krugmans blogginlägg igen.

Rubriken: Estnisk rapsodi. Sen några ironiska rader, en graf över landets tillväxt sedan 2007 och så den retoriska frågan: Är det detta som räknas som ekonomisk ­triumf?

Estlands president blev rasande. Kändis­ekonomen nummer ett hade just häcklat den åtstramningspolitik som han och så många av hans baltiska kollegor investerat så hårt i de senaste åren. Han svarade på Twitter.

»Låt oss skriva om något som vi inte vet något om och vara självbelåtna, högdragna och nedlåtande.«

Ytterligare fyra tweets följde från presidenten den kommande timmen. Tonen var densamma:

»Men hej, vad vet vi? Vi är bara dumma och enfaldiga östeuropéer.«

Född i Stockholm, uppvuxen i New ­Jersey, psykologiexamen från Columbia; Ilves var känd för sina flugor, sina tredelade­ ­­kostymer men i övrigt modesta stil, inte för att mucka gräl med nobelpristagare.

Kanske var det därför bråket fick så stora proportioner. Dagen efter, det här var den sjunde juni i år, tvingades Estlands finansminister Jürgen Ligi kalla till presskonferens där han tog avstånd från presidentens språkbruk men höll med honom i sak:

–Krugman hade uppenbart fel.

Sedan dess har frågan faktiskt dominerat europeisk politik och splittrat ekonomerna i två läger. För frågan rör inte bara två äldre herrar utan miljontals européer. Kan den baltiska modellen med hårda nedskärningar fungera som modell för krisländer som Portugal, Italien, Grekland och Spanien? I grund och botten är det den eviga frågan om ifall ekonomiska kriser ska mötas med stimulanser eller åtstramningar. Vad som är nytt är att skuldkrisen har gett debattörerna färska exempel att peka på.

–Lettland kan tjäna som inspiration för europeiska ledare som brottas med eurokrisen, sa IMF-chefen Christine Lagarde när hon besökte landet för ett tag sedan.

Wall Street Journal och Der Spiegel har även de varit inne på det baltiska spåret. Det är lätt att förstå varför. De baltiska ­tigerekonomierna hade under flera år blåsts upp av billiga krediter från svenska banker. När finanskrisen slog till 2008 sprack bubblorna och Estland, Lettland och Litauen drabbades hårdast av samtliga länder i världen. BNP föll – i tur och ordning – med 20, 25 och 17 procent. Arbetslösheten fyrdubblades, vilket innebar att en av fem var utan inkomst.

I det läget valde politikerna den hårda vägen: att skära ner på statens utgifter. Åtstramningarna var så kraftiga – i snitt nästan tio procent av BNP på ett enda år – att även förespråkarna i IMF varnade för konsekvenserna. Men befolkningarna, vana vid knappheten från Sovjettiden, svalde den beska medicinen utan större protester. Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis och Estlands dito Andrus Ansip blev till och med omvalda 2011 (Litauen går till val i helgen).

Bakom den baltiska nedskärningspolitiken fanns ett fint ord – interndevalvering – och en ännu finare teori: om staten pressar ner lönerna minskar företagens produktionskostnader och landet blir mer konkurrenskraftigt, vilket lockar till sig utländska investeringar och driver upp exporten så att ekonomin snart återhämtar sig.

I Estland sänkte regeringen de offentliganställdas löner med 10 procent, i Lettland med 25 procent och i Litauen med mellan 20 och 30 procent. De privatanställdas löner följde efter. Statistiken visar att de baltiska reallönerna i snitt minskade med runt 15 procent – samtidigt som ersättningar och pensioner försämrades mer än någon annanstans i Europa.

Hushållen tog smällen. Men ekonomin vände. I slutet av 2009 var tillväxten tillbaka och från 2010 började även arbetslösheten att falla. 2011 var de tre baltiska staterna de snabbast växande ekonomierna i Europa med en tillväxt på 7,6 procent (Estland), 5,5 procent (Lettland) och 5,9 procent (Litauen).

För åtstramningsekonomerna är ­kausaliteten glasklar: de ekonomier som stramade åt mest i krisen är de som nu går bäst. Nedskärningspolitiken fungerar. Krisländerna vid Medelhavet borde ta ­efter.

Mot detta vände sig Paul Krugman i sitt blogginlägg. Genom att publicera en graf över Estlands tillväxt sedan 2007 visade han på en lucka i resonemanget: även om ekonomin växer så är BNP – detsamma gäller arbetslösheten – fortfarande långt ifrån nivån den var på före krisen. Sanningen är att tidigast 2014 kommer de baltiska länderna ha återhämtat vad de förlorade i krisen.

Är det detta som räknas som ekonomisk triumf? Undrade Krugman. Och retade upp Estlands president Toomas Hendrik Ilves.

Försöken att lansera den baltiska ­modellen som lyckorecept för att hantera euro­krisen har också mött andra, mer djupgående, invändningar. Även från baltiskt håll. Bland annat i en omtalad rapport från professor Rainer Kattel och Ringa Raudla vid universitetet i Tallinn.

Enligt dem beror den baltiska framgången inte på interndevalveringen utan på ekonomiska faktorer som de baltiska politikerna inte råder över. Krishanteringen »outsourcades«, för att använda forskarnas egna ord. Dels genom massivt stöd från EU:s strukturfonder; hela 20 procent av Estlands statsbudget 2012 utgörs av EU-pengar. Dels tack vare att Baltikums främsta exportmarknader – Skandinavien, Polen, Ryssland, Tyskland – antingen återhämtade sig snabbt eller aldrig drabbades av finanskrisen. Och sist, men inte minst, i form av storskalig migration. Hundra­tusentals balter har lämnat sina hemländer sedan krisen inleddes i jakt på arbeten och europeisk levnadsstandard. Litauen har i dag högst utflyttningstakt i hela EU, följt av Lettland och Estland.

Detta, menar Kattel och Raudla, är en av många sociala och ekonomiska kostnader för åtstramningspolitiken: arbetslösheten är i dag tvåsiffrig i alla de baltiska länderna, fattigdomen ökar, stödet för demokrati och marknadsekonomi minskar och den unga och välutbildade arbetskraften flyttar utomlands. Kostnader som Estland, Lettland och Litauen kommer att få betala under lång tid framöver.

I februari i år fick Toomas Hendrik ­Ilves en idé om hur han skulle få folk att stanna kvar. Den estniska presidenten lanserade en kampanj på sin Facebook-sida där han bad om hjälp med att lista anledningar till varför Estland är ett bra land att bo i.

Han fick över tusen svar. Inte ett enda av dem kom från Paul Krugman.

 

(Klicka på grafiken för förstoring)

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera