De röstlösa

Under en massiv ek, där spansk mossa hänger som grått skägg från grenarna, spelar män domino och kort. På gräsmattan bredvid dem tar en klunga människor danssteg till r’n’b-sångaren Cupids »to the right to the right, to the left to the left,« som dånar ut från ett litet dj-bås. Korvar och hamburgare fräser över grillar. Barn slickar i sig hemgjord glass. Det är »Old Skool Reunion«, en årlig grannpicknick i Rowlette Park i östra Tampa, ett av stadens fattigaste områden.

Det här året delar arrangörerna ut registreringsblanketter för att få folk att gå och rösta i presidentvalet. På en skylt står det »Your vote counts!«. Tanya Harper, som sitter i en fällstol intill dominospelarna, tycker uppståndelsen kring valet är besvärande.

– Min syster ringde mig i går och berättade att hon hade biljetter till att se Obama när han kom hit på sin turné i morse, säger hon på sin släpiga sydstatsdialekt.

– Men jag sa att jag inte ville följa med. Hon frågade mig varför. Jag sa: »För jag vill också kunna rösta!«

Anledningen till att Tanya inte kan rösta går tjugo år tillbaka i tiden. Då var hon nitton år och hade hamnat i en svartsjukedispyt med en annan kvinna. Kvinnan körde efter Tanya i sin bil, Tanya kastade en tegelsten genom vindrutan. Hon fick ett års villkorlig dom. Samma dag togs också hennes rättigheter att rösta ifrån henne.

– Det är inte som att jag har mördat någon, eller så. Jag var ung, alla gör dumma saker när de är unga. Jag fick förkortad strafftid för gott uppförande, jag har behållit mitt jobb som skolbusschaufför i fjorton år, jag har uppfostrat fyra barn, jag är en amerikansk medborgare. Jag känner mig lurad.

Tanya Harper är inte ensam om sin belägenhet. Långt ifrån. 5,85 miljoner amerikaner, eller 2,5 procent av landets myndiga befolkning, saknar rösträtt för att de har dömts för ett brott. Reglerna skiljer sig åt mellan delstaterna. I Maine och Vermont får fångar, precis som i de flesta europeiska länder, rösta även medan de sitter inne. I elva delstater fråntas du däremot din rösträtt på obestämd tid om du dömts för ett brott som straffas med minst ett års fängelse eller skyddstillsyn. Ingen annan demokrati i världen har lika hårda lagar. I Florida saknar totalt 1,5 miljoner medborgare rösträtt för att de har begått brott. Detta kan få stora konsekvenser i november. Florida är en »swing state« som kan avgöra hela presidentvalet.

För många kommer insikten om att de har blivit av med sin rösträtt som en överraskning. Så var det för Kristin Hemphill. I början av nittiotalet gick hon en juvelerarutbildning medan hon avtjänade ett villkorligt straff för rån. Vid examen hade hon flera jobberbjudanden, men fick reda på att hon inte kunde få den försäkring som krävs inom yrket. Då hon undersökte anledningen till detta fick hon reda på att hon på grund av sin dom hade blivit av med flera rättigheter, bland annat att rösta.

– Det fick mig att känna mig som skräp, säger hon.

– Inte minst efter det där absurda Bushvalet. Jag förtjänade mitt straff. Jag tycker inte nödvändigtvis att man ska återfå rösträtten automatiskt, men det måste finnas rimliga riktlinjer. Det är inte rättvist att behöva kämpa i två årtionden.

Det är möjligt att återfå rösträtten som dömd brottsling i Florida, men vägen är lång, invecklad och allt annat än garanterad att lyckas. Först måste du vänta fem till sju år innan du kan ansöka. Därefter hjälper det om du har en advokat som kan förklara och möjligtvis smörja processen för dig. Hemphill hade en vän vars make var advokat. 1999 hjälpte han att korta ned Hemphills ansökningstid från ett drygt år till några månader. Men då hennes intervjudatum närmade sig hade hon ännu inte lyckats samla alla de dokument som krävdes av henne.

– De behövde bankuppgifter, karaktärsvittnen, referenser, arbetshistoria, betyg, domstolsbeslut, mentala utfärdelser om mina föräldrar – det var en flera centimeter tjock mapp. De sköt upp intervjudatumet en vecka, men jag lyckades ändå inte få ihop allt, så jag fick ge mig.

Sju år senare såg hon en artikel i sin dagstidning. Där stod det att de som ville ha sina rättigheter tillbaka skulle fylla i en ansökan på internet. Hon gjorde det omgående. Veckan därpå kom en ny artikel. Där stod det att alla som ansökt skulle fastna i en propp av tiotusentals ansökningar. Det var 2006.

– Sedan dess har jag hört av mig varje år för att se hur det går med min ansökan och om de behöver någonting mer från mig. Varje gång har de svarat att det kommer att ta åratal.

Först i juli i år, nitton år efter hennes dom, fick Hemphill ett första positivt besked från myndigheterna.

– Jag fick ett mejl där de frågade om jag fortfarande var intresserad av att återfå mina rättigheter.

Den här gången lyckades hon få ordning på alla dokument. Nu väntar hon på att höra från benådningsnämnden, som består av guvernören samt tre andra ledamöter. Antingen kan de besluta sig för att avslå hennes ansökan, eller så kan de låta henne komma och försvara sitt fall i tio minuter framför dem. Nämnden sammanträder fyra gånger per år, så Kristin utgår från att hon inte kommer att kunna rösta redan i år. År 2016 hoppas hon däremot kunna gå till vallokalen tillsammans med sin son.

– Förhoppningsvis får vi båda rösta för första gången i nästa presidentval. Ta i trä.

Brottsdömda i USA har alltid nekats rösträtt. De har däremot aldrig varit så många som nu. Inte ens i närheten. De senaste fyrtio åren har landets fångbefolkning sexdubblats – en fjärdedel av världens alla fångar sitter i fängelse i USA. Sedan det omstridda valet år 2000 har det spekulerats i hur många val som hade slutat annorlunda om brottsdömda fått rösta. Inte minst eftersom en oproportionerligt stor del av landets fångar är svarta och latinamerikaner, folkgrupper som till övervägande majoritet röstar på demokraterna. I en uppmärksammad bok från i höstas hävdar Michelle Alexander, lektor i rättsvetenskap på Ohio State University, att den skeva rasfördelningen av landets fångar är ett exempel på hur segregationspolitiken från förra sekelskiftet fortfarande är vid liv. Då hade svarta tekniskt sett rätt att rösta, men många delstater införde lagar som gjorde det praktiskt omöjligt för dem. Bland annat togs rösträtten från dem som begått »typiskt svarta brott«. På den tiden var det främst demokraterna som försökte hindra svarta från att rösta. I dag är rollerna ombytta.

Det var ingen slump att republikanernas partikonvent i september hölls i Tampa. I analyser inför årets val har Hillsborough County, där Tampa är den största staden, pekats ut som den viktigaste kommunen att vinna. De senaste femtiotvå åren är Bill Clinton den enda kandidat som lyckats bli president utan att få Hillsboroughs röst. Obama vann här mycket tack vare en intensiv kampanj bland den svarta befolkningen, där röstdeltagandet tidigare har varit väldigt lågt.

Var fjärde afroamerikan i Florida saknar rösträtt eftersom de någon gång dömts för brott. Det är mer än i någon annan delstat. Och många av dem som får rösta i Florida utnyttjar inte sin rätt.

Yvette Lewis, politisk direktör för den afroamerikanska rättighetsorganisationen NAACP:s lokalavdelning, var en av dem som för fyra år sedan arbetade för att bryta den politiska likgiltigheten.

– Då var det mängder av poliser som försökte skrämma folk vid vallokalerna och sakta ned röstandet. Men vi satte på våra tålmodighetsskor och köade i timmar, delade ut kakor och vatten, lät gamla gå före och så vidare, säger hon.

I år har Lewis och andra demokrater haft det svårare. En av anledningarna är de lagar den nye republikanske guvernören Rick Scott har infört. Bland annat har Scott skärpt reglerna för brottsdömda att rösta, vilket har medfört att 20 000 personer som röstade sist har strukits från längderna. Dennis K Baxley, republikansk medlem i Floridas representanthus, var en av dem som stödde de nya lagarna.

– Vi har infört de här lagarna för att försvara rösträtten för delstatens legitima väljare, säger han.

– Historiskt är det inte vår väg här i södern att låta brottsdömda rösta. Vi vill inte sända budskapet att det inte medför några konsekvenser att begå brott. Dömda brottslingar måste göra en ansträngning för att återvinna samhällets förtroende och de måste visa att de är intresserade av att rösta.

Enligt Yvette Lewis är de nya lagarna – vilka också inkluderar krav på foto-id och begränsad förtidsröstning – ett exempel på hur republikanerna systematiskt diskriminerar minoritetsväljare. I maj fick hon och andra demokrater oväntat medhåll från den före detta ordföranden för Floridas republikaner, Jim Greer. Han vittnade under ed och sa i tv-intervjuer att det länge varit en medveten strategi bland Floridas republikaner att förhindra den svarta befolkningen från att rösta. Vissa republikaner menar att det ligger i Greers intresse att smutskasta dem, på grund av en pågående brottsutredningen mot honom för korruption. Dennis K Baxley viftar bort anklagelser om diskrimination med att ta upp ett exempel:

– Jag har en adoptivson som är blind och har en hjärnskada. Nyss fyllde han tjugoett år och sa till mig: »Pappa, jag vill rösta«. Jag svarade honom att jag ska göra allt i min makt för att se till att han ska få göra det. Låter det som att jag är någon som är intresserad av att diskriminera folks rösträtt?

Debatten om vilka som inte får rösta och varför de inte får det, går bortom enskilda delstaters vallagar och kommer knappast att bli mindre aktuell i framtiden. Sedan Ronald Reagan rullade ut sitt »war on drugs« i början av åttiotalet har fångbefolkningen i USA exploderat och tuff kriminalpolitik varit kutym, vilket också lett till att fler förlorat sin rösträtt.

Politiker som talat om mildare straff har sällan vunnit val. Det gäller både demokrater och republikaner. Först under de senaste årens bistra ekonomiska klimat har man börjat diskutera att minska de enorma utgifter som världens största fängelsebefolkning innebär. Med den här utvecklingen ökar behovet för partierna – främst demokraterna – att inte bara engagera sig för att få folk att gå till valurnorna utan också att lägga allt större kraft på rättsprocesser för att folk överhuvudtaget ska få rösta. I vissa samhällen är fängelsedomar i dag en normaliserad del av vardagen. Lika normalt är det att inte ha rösträtt.

En av dominospelarna i Rowlette Park placerar sin sista bricka på bordet, reser sig halvt från sin stol medan han vandrar med blicken mellan sina motspelare och hojtar »jag sa det till er, jag sa det till er!« Det osar från grillarna. Yvette Lewis deltar på picknicken för att ge råd till dem som saknar rösträtt. Hon börjar prata med Tanya Harper.

– När ansökte du om att få tillbaka din rösträtt?

– 2008.

– Okej, då måste du lämna in en ny ansökan. När Rick Scott blev guvernör kastade han iväg de senaste fem årens ansökningar för att de hade bildat en propp i systemet.

Harpers blick blir dimmig.

– Varför har ingen berättat något för mig? Betyder det att jag måste göra om allt igen? Då är det lika bra att jag struntar i alltihop och aldrig röstar.

– Det är precis vad de vill att du ska göra, svarar Lewis. Men i stället för att ge upp vill jag att du ska övertala tre personer att rösta, vilka som helst.

– Alice kommer att bli riktigt besviken när hon får höra det här, säger Harper för sig själv, och refererar till sin vän, vars make ansökte samtidigt som henne om att återfå sin rösträtt.

Hon riktar blicken mot Lewis.

– Jag har pratat med andra personer. Men de säger att det inte spelar någon roll om vi röstar eller inte.

Lewis måste ha hört det argumentet många gånger tidigare, för hennes svar kommer utan någon tvekan:

– Om det inte spelade någon roll om vi röstade, varför skulle de då ta våra röster ifrån oss?

Text: Per Liljas

Toppbild: Linda Forsell