I ockuperat vatten. I vintras låg trålaren »Meya« i Fiskebäck utanför Göteborg. Nu ligger hon i Dakhla i Västsahara och fiskar åt den marockanska ockupationsmakten.

Inrikes

De svenska lycksökarna

Trålare från Göteborg tar hjälp av marockansk militär när de fiskar i ockuperat vatten utanför Västsahara.

Sent på eftermiddagen måndagen den 26 februari 2007 inspekterar ett franskt kustbevakningsplan ett radareko norr om Bretagnes kust. De identifierar ekot som den 50 meter långa trålaren »Nordic IV« från Göteborg. »Nordic« har inga redskap ute, hon stävar söderut, bort från utfiskade svenska vatten. Hon kommer inte sätta trålen i sjön förrän hon befinner sig utanför det av Marocko ockuperade Västsahara.

»Nordic« är en fiskebäckare. I likhet med de flesta andra svenska stora ståltrålare hör hon hemma i Fiskebäck, en förort i västra Göteborg. Hennes ägare är Lennart och Hans-Åke Kjellberg. Parallellt med »Nordic«, men utom synhåll för de franska kustbevakarna, går en annan fiskebäckare söderut. Ståltrålaren »Aldo«, ägd av Ove Ahlström, granne med Kjellbergs på den lilla vindlande villagatan Svartskärsvägen i Fiskebäck.

Kjellbergs och Ahlströms är också bänkgrannar i Allianskyrkan, en frikyrka tvärsöver gatan med ett omfattande missions- och hjälparbete bland fattiga i Rumänien och Ukraina. Kyrkans matrikel går att läsa som en förteckning över de svenska trålfiskarna och deras leverantörer och grossister.

Den där februarieftermiddagen skickar de franska kustbevakarna ett konfunderat mejl till det svenska Fiskeriverket, som svarar att »Nordic« inte har fisketillstånd. Det är starten på en över fem år lång och snårig rättsprocess där Kjellbergs och Ahlström åtalas för olaga fiske utanför Marockos kust. Rättegången, som drar i gång i Göteborgs tingsrätt nästa vecka, avslöjar hur dagens internationella jakt på fisk fungerar – och inte gör det.

Ove Ahlström är en av Sveriges skickligaste fiskare. När han 1998 byggde familjens stolthet, den 49 meter långa »Ganthi«, fick han 10 miljoner kronor i EU-stöd. Men trots det och 20 miljoner i omsättning hade hon och de flesta andra fiskebäckare usel lönsamhet. Båtarna var kraftigt belånade och i de europeiska vattnen fanns allt mindre fisk. Överkapaciteten gjorde både Ahlström och Kjellbergs konkursmässiga i mitten av 2000-talet.

Då vände vindarna.

Fiskeriverket införde så kallade överförbara kvoter, ITQ, »Individual Transferable Quotas«. Rätten att fiska blev något som fiskare kunde sälja och köpa av varandra, och inte som dittills en rätt för alla att fiska tills kvoten är slut. En naturresurs som minuten före tillhört alla och envar kunde plötsligt växlas in i kontanter. Både Kjellberg och Ahlström sålde sina fiskerättigheter och sina kvoter. Ahlström cashade in 60 miljoner kronor på det.

Tanken med överförbara kvoter var att den svenska fiskeflottan skulle reduceras, eftersom det fanns för många fiskare och för få fiskar. Men Kjellberg och Ahlström slutade inte fiska. De var sedan länge bitna av det som en av deras kollegor kallar »den afrikanska drömmen« – förhoppningen att dra upp stora fångster på Afrikas fiskrika västkust. Det är vad de nu är åtalade för; att ha kört sina svenska båtar ner till Dakhla i Västsahara och fiskat utan tillstånd.

Sannolikt hade allt fortfarande varit frid och fröjd på Svartskärsvägen om de inte blivit upptäckta av den franska kustbevakningen. Men observationen av »Nordic« i Engelska kanalen ledde till att Göteborgspolisen en aprilmorgon 2008 gjorde en husrannsakan på Svartskärsvägen. Den slog ner som en bomb i Allianskyrkan och Fiskebäck.

– Det var som onda ögat med en gång, säger Ove Ahlströms son Johannes, en av skepparna i familjerederiet och som gjort många turer till Västsahara – eller Marocko som familjen föredrar att kalla det.

– De som är nära, i kyrkan och så, litar nog på vad vi säger. Men av andra är vi stämplade som svenska tjuvfiskare i Marocko. Och det är ingen liten sak, inte för mig.

Johannes Ahlström är klart märkt av uppståndelsen, fortfarande fyra år efter husrannsakan. Han är närmast bitter på polisen, myndigheterna och journalisterna.

– Inte nog med att du är fiskare som tömmer havet på naturtillgångar – du utnyttjar också fattigt folk. Det är ju så folk ser det. Man känner sig smutskastad av det hela. Tjuvfiske i Marocko är det enda det står på löpsedlarna, och det är ju det man ser i andra folks ögon.

Göteborgs tingsrätt prövar bara »otillåtet fiske« under tiden de båda båtarna har haft svensk flagga i aktern. Flaggan är det avgörande för myndigheterna.

Den första och grundläggande frågan i den långa processen var om svenska myndigheter överhuvudtaget hade jurisdiktion över båtar som fiskar på Afrikas västkust. Något som Ahlström och Kjellbergs bestridit, men som Högsta domstolen kommit fram till att de har.

Nästa fråga var om de faktiskt fiskat eller inte. Ahlströms och Kjellbergs försvar har varierat med tiden. Först sa de att båtarna bara användes som fraktfartyg. Senare har de tillstått att det har fiskats från båtarna, men bara av marockanska fiskare, själva har de inte haft med saken att göra.

Det är här det blir riktigt intressant. Både i juridisk och moralisk mening.

Ahlström och Kjellbergs har en marockansk partner, Slimane Derham. Han är parlamentsledamot för, som han kallar det, provinsen »Södra Marocko«, alltså det ockuperade Västsahara, och delägare i Atlas Pelagic Group, vars andra ägare är den mäktiga finansfamiljen Kabbage, som har kopplingar till den marockanska regeringen.

Slimane Derham framhåller i förhören att han anlitar »Nordic« och »Aldo« för att fiska men att hans svenska partners bara har instruerat, inte fiskat:

– Själva fisket bedrivs till hundra procent av marockanerna ombord. Kjellberg och Ahlström är bara instruktörer precis som de själva uppgett, fast de sköter också båtens framfart och maskinen, säger han.

Slimane Derhams sannolikt viktigaste bidrag är att han har bistått med fiskelicenser och kvoter från Marocko. Ingen ifrågasätter att båtarna har haft marockanska fisketillstånd och kvoter att fiska för. Men de båda båtarna var svenskflaggade. Vilket de inte kan vara om man fiskar på marockanska kvoter.

Efter att Ahlström och Kjellbergs blivit upptäckta tog de bort de svenska flaggorna på »Aldo« och »Nordic« och skrev båtarna på Cooköarna, nordost om Nya Zeeland. Vips låg de utanför svensk jurisdiktion.

Tingsrätten kan därför bara pröva om några fel har begåtts under 2007 och 2008, när båtarna hade svensk flagg. Kammar-åklagare James von Reis i Göteborg är väl medveten om att själva fisket fortgår, men ser ingen anledning för svenska myndigheter att intressera sig för vad båtarna gör efter att de flaggat ut.

Det är så här den internationella fiskebranschen fungerar. Ahlström och Kjellbergs är i gott sällskap. I Dakhlas hamn ligger i dag ett tiotal trålare med övermålade isländska, norska, danska och svenska fiskebeteckningar. De har alla nya, färgglada flaggor i aktern.

Det speciella med Afrikas västkust är att fiskarna hamnar i en politisk konflikt och en humanitär kriszon. De svenska fiskarna kan inte fiska utan dem som kontrollerar fiskekvoterna. Och det är inte vilka som helst.

Enligt en artikel i den marockanska tidningen Akhbar Al Youm den 8 mars i år är den som fått de högsta fiskekvoterna i de ockuperade vattnen generallöjtnant Abdelaziz Bennani. Han är sedan lång tid kung Mohammed VI:s högra hand och överbefälhavare för »Södra zonen«, alltså det ockuperade Västsahara.

I en av de amerikanska diplomatrapporter som läckt ut genom Wikileaks omnämns generalen som en av de mest korrupta i den marockanska militären:

»Enligt ett väl etablerat rykte äger han stora delar av fiskeriintressena i Västsahara«, skriver ambassadör Thomas T Riley till amerikanska utrikesdepartementet i augusti 2008.

Ett av generalens intressen sägs vara trålaren »Magnarsson« som i vintras lade till i Fiskebäck för att renoveras och utrustas. Hon var så stor att hon fick trimmas ner i fören för kunna komma in till kaj. Några månader senare ligger hon i Dakhla, Västsahara, med namnet »Meya« målat på sidan och det lilla centralamerikanska landet Belizes flagga i aktern men kontrollerad av företaget Swemar AB. Bolaget har sitt säte i Fiskebäck. Lennart Kjellbergs brorson Peter är vd.

Natten till den 23 april bordades »Meya« av frustrerade västsahariska fiskare som kedjade fast sig på däck och krävde ett stopp för det Marockostyrda utländska fisket som de anser berövat dem både jobb och fångster.

Enligt rapporter från västsahariska stödgrupper höll demonstranterna ut i tretton timmar innan marockansk militär avlägsnade dem. De västsahariska fiskarna hävdar att »Meya« och de kvoter hon fiskar på ägs av general Bennani och den marockanska finansfamiljen Kabbage.

– Jag vill inte säga något om det, men det är inte Peter som äger henne. Du får fråga honom, säger Johannes Ahlström.

Andra källor berättar att Peter Kjellberg från sitt kontor vid hamnplanen i Fiskebäck köper, bemannar och driver trålare åt marockanska partners. Själv svarar Peter Kjellberg inte i telefon och i Fiskebäck är folk inte talträngda när frågan kommer på tal. På Swemars kontor har de inte ens ett mobilnummer eller mejladress till honom.

Det är inte längre mellan Svartskärsvägen i Fiskebäck och Västsahara än att över hundra svenska trålfiskare har varit därnere och fiskat genom åren. Allianskyrkan, som stoltserar med hjälparbete, har ingen verksamhet bland de 160 000 västsahariska flyktingar som i 36 år har levt på nödransoner i tältlägren i Algeriet.

– Det känns lite väl långt bort, säger Helene Pettersson, församlingsmedlem och ekonomiansvarig på Önnereds svets, en firma som levererar utrustning till Fiskebäcksflottan.

På kajen i Fiskebäck utanför Önnereds Svets och Swemars kontor talas det redan om nästa affär. För över tjugo miljoner har Peter Kjellberg och hans marockanska intressen köpt den svenska trålaren »Polar«. Hon ska till Västsahara för att fiska i ockuperat vatten.

 

Reportaget är en del av en kommande bok om konflikten i Västsahara.

 

 Fakta | 165 000 på flykt

Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975. Ockupationen står i strid med domslut i Internationella domstolen i Haag och mer än 100 FN-resolutioner som garanterar västsaharierna självbestämmande.

Sedan 1975 lever 165 000 västsaharier i flyktingläger i grannlandet Algeriet. Lägren ligger bara 65 mil från några av världens rikaste fiskevatten där svenska fiskare trålar åt marockanska intressen.

Flyktingarna lever sedan 35 år nästa uteslutande på FN:s nödhjälpspaket, och enligt svenska UD och UNHCR är framför allt kvinnor och barn kroniskt undernärda.

Med finansiering från Sida har Emmaus i Stockholm sedan 2006 delat ut konserverad makrill från Thailand i lägren. Den årliga sändningen motsvarar ungefär samma mängd ätbar fisk som de tidigare svenska trålarna »Aldo« och »Nordic« drog upp på en veckas trålning i Västsaharas vatten.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera