Kollektiv utmattning

Text: Johan Schmidt

Foto:  Leo Ramirez / Scanpix

Det fattiga kvarteret Catia i huvudstaden Caracas har länge varit ett rött fäste dominerat av Hugo Chávez anhängare. I tidigare valkampanjer har presidentens karavan knappt kommit fram i det kompakta havet av rödklädda och flaggviftande supportrar. Men denna måndag, vid ett möte med knappt två veckor kvar till valdagen den 7 oktober, är det glest i leden.

– Jag älskar min kommendant och vad han har gjort för oss fattiga som tidigare ingen brydde sig om. Men han är sjuk och trött, jag önskar honom vila så att han kan leva länge med oss, säger Cristina Barrera som tittar på karavanen med vemod i blicken.

På grund av den magra uppslutningen väljer Chávez att inte hålla något tal utan nöjer sig med att vifta från lastbilsflaket som rör sig genom kvarteret. Han håller en kort presskonferens och upprepar löftet att vinna på knockout över »oligarkins marionett« för att fördjupa byggandet av »21:a århundradets socialism«. Men han ser hängig och ointresserad ut och efter några korta svar går han sin väg. Det är ­oppositionens kandidat Henrique ­Capriles Radonski som har medvind och ­momentum, hans val­möten har högre energi och hans kampanj har varit intensivare och mer geografiskt heltäckande än Chávez som fortfarande lider av sviterna efter sin cancerbehandling och tvingas till ett lägre tempo.

Sedan Hugo Chávez första gången valdes till landets president 1998 har det genomförts 16 val eller folkomröstningar i landet. Flera av dessa har präglats av en elektrisk spänning och en aggressiv obeveklighet från båda sidor. Folk har stått på tå och skrikit i mun på varandra, glåporden haglat och valen har alltid, enligt båda sidor, handlat om himlen eller helvetet.

Denna gång är känslan snarare paralyserad, landet har gått ned i puls och sedan ett par månader går allt på sparlåga i väntan på resultatet. Företagen håller sig flytande men gör inga investeringar, folk avverkar sina vardagar men gör inga planer: »Det bestämmer vi efter valet, fråga mig den 8 oktober, vi får se«, är svaret på alla frågor om framtiden.

Dels är det en kollektiv utmattning efter 14 år av konstant hypertension, splittring och oförsonlighet. Men framför allt handlar det om en paralyserande osäkerhet inför framtiden oavsett valutgång: Om ­Capriles vinner är frågan om Chávez erkänner resultatet? Accepterar hans mest fanatiska och beväpnade anhängare en förlust? Hur ska Capriles kunna styra ett land vars parlament och samtliga institutioner, inklusive armén, styrs av lojala Chávezanhängare?

Och skulle Hugo Chávez bli återvald är frågan hur pass allvarlig hans cancer är – överlever han en mandatperiod till? Vad händer med hans rörelse om han inte kan sitta kvar? Hur reagerar oppositionen, som kallar detta för sista chansen att rädda landet undan katastrof?

De seriösa opinionsundersökningarna ­talar om ett dött lopp eftersom Chávez försprång successivt krymper. Alfredo Keller är en av ­Venezuelas mest erfarna opinionsanalytiker. I hans senaste mätningar är det också jämnt mellan kandidaterna med drygt 15 procent av befolkningen som inte har bestämt sig.

– Den här gruppen avgör valet och enligt våra mätningar föredrar en majoritet ett maktskifte, de är inte nödvändigtvis anhängare av Capriles men vill se en förändring, säger han.

Venezuela har ett datoriserat valsystem och det finns en rädsla för att Chávez kan justera siffrorna om tendensen går åt fel håll. Valmyndigheten, liksom alla andra myndigheter och offentliga kontrollinstanser, styrs av Chávez folk, och dess regelverk är av gelatin och anpassas till presidentens nycker och vilja. Ändå tror varken analytiker eller oppositionen på valfusk. De menar att systemet inte går att manipulera och hänvisar till tidigare folkomröstningar och lokala val som Chávez förlorat.

– Siffrorna kommer att vara korrekta, men det finns en relativt stor del av de röstberättigade som inte litar på systemet. De är rädda för att straffas om de röstar »fel« och just rädslan i detta polariserade klimat kan bli en avgörande faktor, säger Alfredo Keller.

Chávez kom till makten genom att utnyttja och kanalisera en enorm frustration över de djupa sociala klyftorna i samhället och han har hela tiden använt en mycket aggressiv retorik som syftar till att polarisera och skapa en vi mot dom-känsla. Han odlar bilden av en bred exkluderad majoritet i kamp med en liten rik överklass som alltid styrt landet för sina egna intressen. I motsats till tidigare val har oppositionen denna gång valt att inte gå i svaromål. I stället för att varna för risken för diktatur och kubansk kommunism fokuserar Capriles på teman som oroar folk mest. Kriminaliteten, bostadsbristen, inflationen, de återkommande kollapserna i elsystemet, ­politiseringen av tjänster som sjukvård och utbildning. Capriles lovar samtidigt att behålla och förbättra de sociala program som Chávez har byggt upp.

Men trots att Capriles i varje tal bedyrar att hans politik inte bygger på revansch utan att han ska vara alla venezolaners president, finns det många som fruktar för att förlora de direkta förmåner de fått av Chávez politik.

De flesta, oavsett politisk preferens, är överens om att Chávez lyckades kanalisera ett ackumulerat missnöje med en korrupt politisk klass. Hans förtjänst är att ha gjort landets fattiga delaktiga i politiken och samhället; grupper som tidigare ignorerades av de traditionella partierna har lyfts fram till politikens centrum.

Men folk har tröttnat på polariseringen och förenklingen och kanske blir valet för första gången en värdering av Chávez ­resultat snarare än av honom personligen. Efter fjorton år vid makten räcker inte längre retoriken, ambitionerna och den goda viljan. Caracas har blivit Latinamerikas både farligaste och dyraste stad. Mordfrekvensen har tredubblats under Chávez tid och valutarestriktioner kombinerat med inflation tvingar folk till att växla svart för att ha råd med importerade varor. Folk kan använda sin egen vardag som referens för att utvärdera det Chávez kallar »den bolivarianska revolutionen«, 2000-talets socialism. Den kollektiva indignationen Chávez en gång förstod att spela på har dessutom brunnit ut.

– Hugo Chávez behövdes, ingen traditionell politiker hade vågat eller kunnat bryta sönder det gamla korrupta systemet. Han var och är symptomet på ett sjukt system, men har inte lyckats presentera en fungerande medicin. Även om han har en chans att vinna igen så är den egentliga frågan nu hur lång dödskampen blir för detta misslyckade experiment, säger ­Rafael Simon Jimenez, ungdomskamrat och tidigare politisk rådgivare till Chávez.

Fakta | Stärkt presidentmakt

Venezuela är en federal republik. Sedan Hugo Chávez, ordförande i regeringspartiet Partido Socialista Unido de Venezuela, tillträdde som president 1999 har
politiken förändrats i grunden. De traditionella politiska partierna samt kyrkan, militären och näringslivet har trängts tillbaka, medan presidentmakten har stärkts.

Med Hugo Chávez som president har relationerna med USA och flera latinamerikanska länder blivit ansträngda. I stället har Chávez odlat nära kontakter med länder som Kuba, Ryssland, Nordkorea och Iran.

Venezuelas ekonomi domineras av oljan, som svarar för runt 90 procent av landets exportinkomster, hälften av statsbudgeten och en fjärdedel av bruttonationalprodukten. Under Chávez tid har Venezuela blivit det enda landet i Sydamerika med negativ ekonomisk utveckling. Under samma tid har fattigdomen minskat från 48 till 28 procent.
Källa: Utrikespolitiska insitutet, FN