Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Växtvärken

Nygamla bråk och otydligt ledarskap försvagar miljöpartiet.

Den sista lördagseftermiddagen i september hade himlen mulnat över Stockholm men miljöpartisterna var glada. De strömmade från hela landet till Bååtska palatset i Gamla stan. Förtroenderådet, parti­styrelsen, några från riksdagsgruppen, några andra viktiga. Omkring sjuttio personer slog sig ner högst upp i huset. Alla var där, skulle man kunna säga, förutom Gustav Fridolin som var föräldraledig.

»Miljöpartiet klättrar mot nya topp­nivåer«, hade det stått i stora morgontidningen samma dag. Om det vore val i dag, sa den nya mätningen, skulle kristdemokraterna och centerpartiet lämna riksdagen. Miljöpartiet däremot, ökade med över två procentenheter och hamnade nästan ända uppe på tio procent. Det var den enda statistiskt säkerställda förändringen i undersökningen.

De hade ingen anledning att sura. Mötet började prick klockan ett. Per Bolund, partiets ekonomiska talesperson, snackade om budgeten. Åsa Romson höll inspirationstal och Maria Ferm pratade om den migrationskampanj som drar i gång i helgen.

Sedan var det Yvonne Ruwaidas tur. Hon berättade om det arbete som partiet lagt ner mest tid på det senaste året. Parti­programmet. Det var inte särskilt många av ledamöterna som hade hunnit igenom de 100 000 tecknen, så Ruwaida fokuserade på själva processen. Programmet ska skrivas om i november. Sedan åka ut på remiss igen. Därefter ska det skrivas om en gång till.

Partistyrelsen har näst sista ordet, nästa års kongress det sista. Men innan dess ska alla få vara med och tycka, även de som inte är medlemmar. En av alla »öppna processer« miljöpartiet har stoltserat med på sistone.

Och i Bååtska huset tycktes det, även om syftet med mötet inte var att komma med frågor. En av dem som hade hunnit läsa partiprogramsförslaget räckte upp handen och påpekade att avsnittet för klimat­frågan var lite väl kort. Fler höll med och tyckte att man fokuserat för mycket på frågor om skola, jobb och pension. Miljöpartiets viktigaste fråga var ju trots allt miljön. Men sa det inte högt.

Och så pratade miljöpartisterna om sitt andra favoritämne. Hur mycket ska en människa egentligen arbeta?

Det där med arbetstidsförkortning, friår och medborgarlön är en långkörare för miljöpartiet. De senaste åren har allt i svensk politik handlat om vem som bygger den mest trovärdiga arbetslinjen. Under den tiden hade miljöpartiets pragmatiska ledare gärna sluppit undan partiets utopiska idé om att folk ska jobba mindre.

När partiet behövde säkra förhandlingsläget mot socialdemokraterna inför samarbetet 2008 slopades medborgarlönen. Ett rådslag och en medlemsomröstning fick vara med och bestämma. Till valet försökte partistyrelsen få kongressen att även plocka bort kravet på arbetstidsförkortning, utan rådslag och öppen tyckarprocess. Det gick inte.

Förra hösten startades ett nytt rådslag, »Makten över tiden«. Fyratusen medlemmar var med. Tre fjärdedelar av dem ville ha sänkt arbetstid. Ännu fler ville ha möjlighet till mer flexibel arbetstid. Rådslaget drabbades av avhopp och konflikter – och gruppen kom inte fram till ett konkret förslag om förkortad arbetstid.

Konflikten har alltid gällt hur arbetet påverkar konsumtionen, tillväxten och i förlängningen miljön och klimatet. Det finns två läger. En del anser att genom att sänka arbetstiden sänker man också inkomsten och därmed konsumtionen. Andra påpekar att staten måste dra in mycket pengar för att kunna finansiera klimatvänliga alternativ, som järnväg och biogasmackar. Men det nämndes inte i partiprogrammet.

De som har läst det anser att det skiljer sig väsentligt från det förra. Mer pragmatiskt, mindre visionärt. Eller mindre flummigt, som vissa uttrycker det.Man har kommit fram till en del saker i arbetstidsfrågan. Det är bland annat det folk knorrar om.

– Jag är för medborgarlön, säger en som saknar det kravet i programmet.

– Friåret kommer att skrivas in i partiprogrammet igen. Det är jag säker på, säger en annan missnöjd.

– Det är ingen som vill driva frågan om medborgarlön längre, suckar en tredje.

I programutkastet vill miljöpartiet sänka arbetstiden. Men i första hand kopplas frågan ihop med ökad livskvalitet och bättre hälsa. Det står inget om att sänkt arbetstid kan lösa klimatfrågan. Inte heller något om hur sänkningen ska gå till.

Arbetstiden är en så komplex och jobbig fråga för partiet att det pågår ett parallellt arbete, som även det leds av Yvonne Ruwaida. Till nästa års kongress ska hon lämna en proposition med ett färdigt förslag om hur en arbetstidsförkortning kan se ut i praktiken.

Ja, det är ungefär exakt så rörigt som det låter. Skrapar man lite på ytan i det av opinionssiffror lyckliga partiet finner man att de inte har så lätt att komma överens. I riksdagens korridorer och på mötet i Gamla stan tycks det om hur programmet skriver om EU, om koldioxidskatten, om varför skolan har så mycket detaljutrymme när inte klimatfrågan har det. Och de frågorna kommer fortsätta diskuteras på kommun- och landstingsdagarna i helgen.

Det låter ungefär som vanligt hos miljöpartiet. Men det finns något i bråket om partiprogrammet som verkar vara nytt. Det är en ny och på flera sätt annorlunda organisation som grälar den här gången. Störst förändring är det i riksdagsgruppen. Tunga namn som Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Karin Svensson Smith och Lage Rahm har lämnat riksdagen. Erfarna personer som drev på det interna arbetet, oftast i samma riktning.

Tolv nya ledamöter har kommit in. Flera utan gedigen politisk bakgrund. En beskriver sig som »journalisten som blev fredsaktivist«. En annan har arbetat som jobbcoach och ekobonde. En tredje var speciallärare på heltid fram till att hon blev invald i riksdagen. En fjärde jobbade som civilingenjör på Ericsson.

Lokalt är det inte särskilt svårt att hamna högt på listan, särskilt inte i ett parti som växer mycket och snabbt. Flera miljöpartister beskriver riksdagsgruppen som »svag på pappret«.Men problemen handlar inte bara om ett kompetenstapp. Växtvärken har också skapat större utrymme för de ideologiska konflikterna.

Spänningarna – flera i riksdagsgruppen beskriver själva gruppen som splittrad mellan pragmatiker och radikaler – skulle kunna vara drivande i sig. Men i miljöpartiet tycks situationen snarare leda till stiljte. Ringer man runt till ledande miljöpartister och frågar varför det går så bra för partiet i mätningarna i dag, nämner ingen den egna politiken. I stället pratar de om hur det saknas konkurrens från regeringen och socialdemokraterna.

När partiprogrammet presenterades förra veckan pratade journalisterna mest om att miljöpartiet skulle använda hen i stället för han eller hon i sin text. Inte om politiken. När budgetmotionen släpptes fick man leta långt ner på nyhetssajterna för att hitta något om miljöpartiets klimatpaket eller småföretagarstöd. Jämför det med uppmärksamheten kring regeringens och socialdemokraternas budgetar.

Eller ta Almedalen. En egen dag, bästa sändningstid. Då lanserar miljöpartiet ett förslag som de återvunnit ur sin vårbudget: sänkt moms för reparationer ska få fler att gå till skräddaren, skomakaren och cykelverkstaden i stället för att köpa nytt.

Förra mandatperioden, vid samma tid som nu, var förhandlingarna med socialdemokraterna ett starkt incitament för att driva på den miljöpartistiska politiken. Nu finns det ingen liknande yttre faktor som pressar partiet att utveckla sin konkreta politik. Bortsett från migrationsöverenskommelsen är regeringen kylig mot riksdagens tredje största parti.

Kort sagt: miljöpartiets ledare har en del utmaningar att ta tag i. Bland annat sig själva.

Flera personer i partiet beskriver partiledningen som konflikträdd, i alla fall jämfört med den förra. Den nya ledningen kan inte hålla styr på riksdagsgruppen, säger de.

De starka viljorna vägrar tagga ner på sin rätt att bråka. Som i vintras när Gustav Fridolin tog tag i jobbfrågan – alltså den om ifall man ska jobba, inte om hur man skapar jobb – och sa i »Aktuellt« att det kan vara rimligt att överge kravet på arbetstidsförkortningen eftersom det inte är ett problem människor känner igen i sin vardag. Det är inget ett språkrör kan säga, röt riksdagsledamöterna Jabar Amin, Annika Lillemets, Jan Lindholm och Valter Mutt på DN Debatt och anklagade Fridolin för att sakna respekt för medlemmarna. Valter Mutt och Annika Lillemets var också med bland dem som hoppade på partiledningen på samma debattsida inför kongressen i våras och krävde att partiet skulle förbjuda vinster i välfärden.

Den förra ledningen hanterade den här typen av problem med toppstyrning. Peter Eriksson kunde ryta till sina partiundersåtar, krävde att maskrosbarnen skulle ha skor på sig.

Nu är det team Åsa och Gustav som ska leda.

Miljöpartiet har en i svensk politik unik syn på ledarskap: två personer ska arbeta tillsammans och komplettera varandra. Men efter att bara ha jobbat ihop i ett år är språkrören nu föräldralediga, en i taget.

Ingen, allra minst i miljöpartiet, ifrågasätter att ledare är hemma med sina barn, men ställda inför en kritik om bristande tempo och tydlighet kan det vara ett problem för ledningen. Ett tag kommer partiet inte ha något språkrör i tjänst alls. Åsa Romson ska vara ledig från början av ­december. Gustav Fridolin kommer tillbaka i januari. Miljöpartiet blir ledarlöst.

Risken är inte bara att det uppfattas som svaghetstecken internt och utnyttjas av till exempel kritiker av partiprogrammet, utan att det också uppfattas så externt. I det parlamentariska systemet har miljöpartiet levt på att vara det parti som kan göra upp både till höger och vänster, men nu griper socialdemokraterna tillfället och baxar igenom nya Jas-plan tillsammans med regeringen. Och det skadeskjutna centerpartiet försöker stärka sig genom att angripa miljöpartiet. När man talar med företrädare för andra partier ställs ideligen frågan om vad miljöpartiet håller på med, vad Gustav Fridolin och Åsa Romson egentligen vill göra med sitt ledarskap.

Vägen till att bli landets tredje politiska kraft är svårare än vad många på det där mötet i Bååtska palatset kanske tror.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera