William Petzäll

Text: David Mehr

Om ordspråket att en politikers framgång mäts i hur mycket opposition den möter, så nådde William Petzäll stor framgång. Under sin intensiva, men korta, politiska karriär gick han nästan bara i motvind. Han blev känd som sverigedemokraternas framtidshopp. Han ansågs ung, vass och orädd för att säga sin mening. Han lyftes in i partiets innersta krets av Jimmie Åkesson, och under Björn Söders och Erik Almqvists skydd växte han i rang i ungdomspartiet.

Men när han gick bort i början av september hade han förpassats till politikens bakgård. Som politisk vilde hade han endast en agenda: att föra upp frågor om missbruk och beroendevård på den politiska dagordningen. Även där skulle han möta starkt motstånd. Hans gamla vänner från partiet som en gång hyllat honom hade nu vänt -honom ryggen, och i korridorerna i riksdagen gick sverigedemokraternas parti-ledning förbi honom utan att hälsa.

När William Petzäll själv beskrev sin politiska karriär berättade han ofta att allt började med att han som sextonåring hamnade i bråk och fick stryk av ett gäng invandrare. Arg och frustrerad lockades han av sverigedemokraternas retorik och enkla problemformuleringar. Han gick på ett möte hos ungdomsförbundet, rycktes med i gemenskapen och lovade att komma tillbaka.

Vilket han gjorde. Han bröt upp med sitt förflutna, lämnade vänkretsen och började läsa böcker om politiska ideologier. Han hade alltid tyckt om att utmana, berättade han, och märkte att han provocerade en himla massa människor genom att säga att han var sverigedemokrat.

Han gjorde en politisk kometkarriär och när sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 blev William Petzäll en av Sveriges yngsta riksdagsledamöter någonsin. I riksdagens talarstol förde han fram partiets politik och vad han kallade »massinvandringens problematik«. I fråga efter fråga blev hans svar »den havererade massinvandringen«.

Men livet i den politiska hetluften satte sina spår. Han började dricka, och när alkoholen inte räckte tog han till lugnande tabletter. Efter ett bråk i sin ex-flickväns lägenhet hamnade han i fyllecell och sedermera på löpsedlar. Han tog timeout, sökte professionell hjälp för att få bukt med sitt missbruk, och kom senare tillbaka till partiet och riksdagen.

Men tiden där skulle bli kort. I september 2011 petades han från sverigedemokraterna.

Den officiella anledningen från partiet var att han hade återfallit i sitt missbruk.

Han kände sig sviken av partiet och det tog honom hårt. Han föll tillbaka i missbruk.

På behandlingshemmet kom han i kontakt med andra missbrukare. Han beskrev tiden där som ett uppvaknande. Framför-allt när han insåg att alla på hemmet skulle ha suttit inspärrade i fängelse i stället för att få vård enligt sverigedemokraternas politik.

Han bestämde sig då för att sitta kvar i riksdagen, som politisk vilde, för att föra talan för alla de missbrukare som aldrig blev hörda. Plötsligt försvann intresset för invandringspolitiken, motståndet mot homoäktenskap och andra frågor han drivit under hela sin karriär.

Men livet som politisk vilde var krävande och ensamt. Borta var staben som levererade promemorior och partisekreterare som sa åt honom hur han skulle rösta på voteringen. Han röst blev därför ofta blank när frågorna inte handlade om missbruk eller beroendevård.

Han vågade sig inte upp på sitt gamla kontor i riksdagen längre. I stället flyttade han in hos Svenska Brukarföreningen, en ideell organisation som stödjer narkotikaanvändare.

Under hans sista vår kämpade han aktivt mot drogsuget. Han hamnade i svackor då han var helt orkeslös. Han beskrev hur han under sådana perioder kände sig nästan död. Allt var en kamp, att duscha var hemskt, han fick ångest av att telefonen ringde och han var tvungen att äta B-12- piller för att få någon aptit. Han sökte medicinsk hjälp hos läkare, men kunde knappt få Alvedon utskrivet eftersom det stod »missbrukare« i hans journal. Den 1 september hittades han död i sin mammas soffa i barndomsstaden Varberg.